Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Wilander, August - 2. Wilander, Mathias - 3. Wilander, Olof - 1. Wilcke, Johan Carl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Wilander
382
Wiloke
1874 till sin död verkst. dir. i
Grundsborgs mineralvattensab. i Enskede,
Stockholm. Han uppfann den s. k.
Wilanderlampan, en gasoljelampa,
som från 1866 användes för
gatubelysning i Stockholms ytterområden
och 1895 ändrades till fotogenlampa.
W. företog resor till flera europeiska
länder och besökte 1873 Förenta
staterna. År 1848 invaldes han i
Lant-bruksakad. — Gift 1843 med Regina
Dorotea Wahlström. S. L.
2. Wilander, Hjalmar Mathias,
kemist, ingenjör, fabriksidkare, f. 13
dec. 1844 i Stockholm, f 20 mars 1891
därstädes. Son till W. 1. — W.
avlade studentex. i Uppsala 1863 och
ägnade sig efter studier i kemi och
mineralogi vid Teknologiska inst.
huvudsakligen åt faderns yrkes- och
affärsverksamhet. Han deltog i A. G.
Nathorsts och A. E. Nordenskiölds
expedition till Spetsbergen 1870. År
1874 anställdes han vid faderns
mineralvattenfabrik vid Grundsborg i
Enskede, Stockholm. Undei- flera år
sysselsatte han sig även med
brunns-borrningsarbeten, och han vistades
långa tider utomlands, särskilt i
Ryssland, Frankrike och England, i
gruvaffärer för faderns räkning. De
sista åren av sitt liv var han anställd
hos G. de Laval. Han deltog i det
politiska livet som ivrig förkämpe för
tullsystemet och skrev bl. a.
protektionistiska broschyrer under sign.
Se-verus i slutet av 1880-talet. — Gift
1875 med Hulda Erika Söderbergh.
—• Litt.: biografi i Figaro 1892 nr 12.
S. L.
3. Wilander, Olof Mathias,
läkare, f. 30 mars 1907 i Örebro.
Föräldrar: tullkontrollören Nils Erik
Mathias W. och Gurli Dahlstedt.
Sonson till W. 2. •— W. avlade
studentex. 1925 och blev med. kand. 1928,
med. lic. 1936 och med. dr 1939, allt
i Stockholm. Efter
amanuensförordnanden vid Karol. inst. var han bitr,
lärare i allmän kemi där 1936, e. o.
amanuens vid inst:s farmakologiska
institution 1937 samt tf. underläkare
och e. o. amanuens vid
Serafimer-lasarettets medicinska klinik s. å.
Han kom 1938 till länslasarettet i
Örebro, där han först var extra
laborator och sedan 1940 är
lasarettslä-kare och chef för centrallaboratoriet.
W. är sedan 1944 led. av Försvarets
sjukvårdsförvaltnings vetenskapliga
råd. År 1937 erhöll han Sv.
läkaresällskapets Alvarengapris. Han har
publicerat ett sextiotal arbeten med
medicinsk-kemiskt och fysiologiskt
innehåll och därvid bl. a. behandlat
leverns betydelse vid
ämnesomsättningen, heparinets användning och
allergiska sjukdomar. — Gift 1937
med Ingrid Maria Nordlöf. S. L.
Johan Carl Wilcke.
1. Wilcke, J o h a n C a r l, fysiker,
f. 6 sept. 1732 i Wismar, j- 18 april
1796 i Stockholm. Föräldrar:
diakonen i Wismar, sedermera andre
pastorn i Tyska förs, i Stockholm
Samuel W. och Anna Scheele, som var
halvsyssling till C. W. Scheeles far.
— Efter att ha genomgått Tyska
skolan i Stockholm blev W. student i
Uppsala 1750, i Rostock 1751, i
Göttingen 1753 och i Berlin 1755. Han
disputerade för magistergraden i
Rostock 1757 och återvände därefter
till Stockholm. Sedan ett par
uppsatser av W. införts i Vet. akad:s
handl., anställdes han 1759 som v.
sekr. i akad. och blev thamisk
lektoi-med uppgift att tre dagar i veckan
hålla föreläsningar i fysik med
experiment. Han erhöll prof:s titel och
värdighet 1770 och var från 1784
sekr. i Vet. akad., där han invalts
1759. Dessutom blev han led. av flera
andra in- och utländska lärda
samfund. — W:s insatser inom fysiken
tillhöra dels elektricitetsläran, dels
värmeläran. Hans magisteravh.,
”Dis-putatio physica experimentalis de
electricitatibus eontrariis”, gav utom
en översikt över elektricitetsläran
även beskrivning på experiment, som
W. utfört, delvis tills, med sin vän
Aepinus, sedermera prof, i S:t
Petersburg. Han undersökte
elektricitets-alstringen vid smältning
ochvidgnid-ning, studerade det 1753 av
Can-ton upptäckta influensfenomenet och
sökte utröna orsaken till de kraftiga
elektriska stötar, som fås ur en
leyd-nerflaska. Benjamin Franklin ansåg,
att ”dygden” hos leydnerflaskan
sitter i glaset, men W. visade, att man
kan få lika starka stötar även med
en s. k. lufttavla, d. v. s. två
träskivor, överdragna med tennfolium och
placerade parallellt med varandra på
ett inbördes avstånd av D/a tum; det
väsentliga är, att ledarna skiljas åt
genom ett isolerande ämne.
Disputa-tionen innehöll även iakttagelsei’ över
elektriska spetsurladdningar. —
Sedermera ägnade W. mycken tid åt
utforskandet av dielektrikums
betydelse; resultaten av hans experiment
finnas publicerade i flera uppsatser
i Vet. akad:s handl., särskilt 1758,
1762 och 1777. Genom sina försök
påvisade W. även den dielektriska
polarisationen i isolatorer; han var på
detta område en föregångare till
Fa-raday; den av Volta 1775 uppfunna
elektroforen är egentligen blott en
variant av W:s laddtavla. W.
studerade också pyroelektriska fenomen,
särskilt turmalins egenskaper. —
Redan tidigt ägnade W. stort intresse
åt vissa problem inom värmeläran,
t. ex. snökristallernas form. Han
visade 1769, hur iskristaller bildas i
underkylt vatten, medan
temperaturen stiger till 0°. År 1772 upptäckte
han isens latenta smältvärme;
resultaten av hans försök häröver finnas
i uppsatsen ”Om snöns kyla vid
smältningen” (Vet. akad:s handl.
1772). Genom att iakttaga
avkyl-ningens storlek, då snö blandas med
varmt vatten, kunde han mäta isens
smältvärme, som han fann vara 72
(rätta värdet är 80; en del felkällor
hade ej kunnat undvikas). Efter
denna upptäckt började W. en
undersökning över det specifika värmet. Man
visste vid denna tid icke, hur värmet
fördelar sig på olika kroppar, och
man hade då ej heller något mått på
värmemängder. Men sedan W. funnit
ett relativt mått i den värmemängd,
som upptas av en viktsenhet vatten,
då temperaturen stiger en grad,
kunde han bestämma de
värmemängder, som avges av upphettade kroppar
vid nedsänkning i kallt vatten. W:s
arbeten inom värmeläran voro fullt
självständiga, och hans mätningar
av såväl smältvärme som specifikt
värme gjordes utan påverkan utifrån.
Likväl hade liknande
undersökningar gjorts tidigare, nämligen av
Jo-seph Black i Skottland omkr. 1760,
men dennes resultat publicerades
långt senare och voro ej kända för
W., då denne utförde sina mätningar.
Med full rätt kan därför W. nämnas
jämsides med Black som upptäckare
av isens smältvärme och av det
specifika värmet. — W. sysslade även
med magnetiska observationer; han
är den förste, som ritat en
isoklin-karta för hela världen (1768). Han
var också intresserad av andra
naturfenomen och skrev om åska, norrsken,
skydrag och luftvirvlar. — Gift 1777
med Maria Christina Setterberg. —
Litt.: C. W. Oseen, ”J. C. W.,
ex-perimentalfysiker” (1939). A. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
