Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Wikner, Pontus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Wikner
378
Wikner
Pontus Wikner.
1. Wikner, Carl Pontus, filosof,
teolog, författare, f. 19 maj 1837 på
Kikeruds gård (sedan 1934
Wikner-museum), Valbo-Ryrs skn, Dalsland,
t 15 maj 1888 i Oslo. Föräldrar:
lantbrukaren Peter W. oeh Sara Larsson.
— Efter skolgång vid Göteborgs
gymnasium inskrevs W. 1856 vid
Uppsala univ., disputerade (avh.
”Undersökningar om enhet och mångfald”)
1S63, blev docent i teoretisk filosofi
och fil. dr s. å., lektor i teologi och
hebreiska vid Uppsala läroverk 1873
samt prof, i filosofi och estetik vid
Oslo univ. 1884. — Efter helhjärtade
försök att förverkliga de krav, inför
vilka W. kände sig ställd av den
allvarliga schartauanska
fromhetsrikt-ningen, barndomens andliga miljö,
fann han för en kortare
ungdomsperiod ro i den nyevangeliska
väckelserörelsens frälsningsvisshet. Sedan
han kommit till Uppsala, blev han
mycket starkt påverkad av de
formei-av optimistisk ”kulturkristendom”,
som han mötte både i Viktor
Ryd
bergs ”Den siste athenaren” och i den
idealistiska personlighetsfilosofi, som
prof. Chr. J. Boström förkunnade.
Hela W:s tänkande kretsade kring
problemet om förhållandet mellan det
gudomliga och det mänskliga, vilket
för honom lika mycket var ett
filosofiskt som ett teologiskt problem.
Samtidigt ville han genom denna sin
religionsfilosofiska spekulation finna
en lösning på sitt eget personliga
problem, sin ”vänskapskult”. W.
anförtrodde dessa brännande frågor åt
dagboksanteckningar, vilka ännu ej
offentliggjorts. (Dessa anteckningar
äro nu efter sonen Ernst W:s (W. 3)
död tillgängliga men komma att
utlämnas blott efter prövning i varje
särskilt fall.) — Under 1860-talet
fann W. för en kort tid lösningen
genom att tolka Boströms lära om
människan som ”en idé i Gud” i
pan-teistisk riktning (utförd i
”Philoso-phiska bref från Edgar till Roderik”
1864—65, ej utg.), men mot slutet
av decenniet tog han alltmer avstånd
från Boströms gudsbild. Mot dennes
statiska syn — Gud som det eviga,
oföränderliga, absoluta förnuftet —
ville W. hävda en dynamisk syn —
Gud som helig vilja. Den nya
positionen kom bl. a. till uttryck i
novellen ”Min moders testamente” (1869)
samt i hans mest kända arbete
”Tan-kai- och frågor inför Menniskones
son” (1872). I den senare skriften
tog han beträffande kristologien
avstånd både från en ortodox
två-naturslära och från
kulturkristendomens tolkning av Kristus som
idealmänniskan. Kristus var för W.
framför allt ”vännen”, den vän, som kan
frälsa från personlig synd och skuld.
Alltjämt utgick han doek från den
boströmska filosofiens relations- och
tidsbegrepp. — Under 1880-talet sökte
W. frigöra sig även från dessa
förutsättningar. Kritiken började i
skriften ”Om egenskapen och
närgränsande tankeföremål” (1880), i vilken W.
sökte vederlägga Boströms
kunskapsteoretiska grundtes, ”att vara är att
förnimmas”, och vidgades efter hand
till en uppgörelse med tanken på det
absoluta som tidlöst i motsats till
världen som tidligt bestämd. Våren
1887 föreläste han i Oslo över ämnet
”Om relationen”; manuskriptet
utgavs efter hans död under titeln
”Tids-existensens apologi” (1888). I denna
sin sista spekulation under
Norge-åren tog W. även upp frågan om
begreppet kraft, varvid han anknöt till
filosofen Spencers till svenska kort
förut översatta arbeten. — När en
filosofiprofessur blev ledig i Uppsala,
sökte W. sig tillbaka dit. De
sakkunniga placerade honom blott i andra
rummet, men förmodligen hade han
erhållit professuren, om ej döden
kommit emellan. Genom W:s
svårigheter att få en akademisk lärostol i
hemlandet kom han stundom att
uppfattas som martyr och efter sin död
bli föremål för sentimentala
skildringar. Men W:s lidande hörde
framför allt till hans personliga läggning,
som förorsakade honom svåra inre
konflikter. Den härmed
sammanhängande melankolin dominerade dock
inte helt. Hans humor och livsglädje
tog sig uttryck i hans trivsel i
nations-livet. Gärna höll han improviserade tal
både vid mer högtidliga studentfester
och i glada vänners lag, i sällskap med
t. ex. Ernst Björck, Sigfrid Wieselgren
och Oscar Quensel. Hans uppträdande
mot den allenarådande filosofin och
hans energi att söka tränga igenom
de svåraste problem vittnar om stort
personligt mod och omutlig
sannings-lidelse. —• W. skrev under tidigare
år dikter oeh noveller i Viktor
Rydbergs anda, vilka alster årtiondena
kring sekelskiftet rönte stor
upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
