Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Wieselgren, Peter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Wieselgren
353
Wieselgren
1847—57 var W. kyrkoherde i
Hälsingborg och från sistn. år till sin
död domprost i Göteborg. År 1831
blev han korresponderande led. av
Samfundet för utgivande av
handskrifter rörande Skandinaviens
historia. Han blev 1838 hedersled, av
Sv. nykterhetssällskapet och invaldes
1857 i Vet. och vitt, samh., vars
ordf, han var 1858—60. — Redan
under skoltiden framträdde W. som
ledare för några kamrater, som han
påverkade i religiös och allmänt
idealistisk riktning. Tills, med några
andra gymnasister bildade han en
liten förening i skolan med! bl. a. en
programpunkt om helt avstående från
alkoholdrycker. W. reagerade starkt
mot den roll, som spriten denna tid
spelade i alla samhällskretsar, oeh
alltifrån gymnasieåren var kampen
mot brännvinsbruket hans
huvudintresse och väsentliga insats. Under
sin lundatid tog W. starka intryck
av Henric Schartau. W. blev dock ej
”schartauan” i egentlig mening. Han
imponerades djupt av Schartaus
religiösa allvar men hade med sitt starka
temperament svårt att finna sig i
hans strama och logiskt-formella
förkunnelseschema. Under sina år i Lund
uppträdde W. vid alla tillfällen som
erbjödos som en medryckande och
energisk nykterhetspredikant.
Förhållandena inom den dåtida akademiska
världen gåvo honom också drastiska
exempel på spritbrukets ödeläggande
verkningar. Av många samtida och
kolleger betraktades W. — med
erkännande av hans utomordentliga
begåvning —■ som en svärmare. I
Stockholms högre kretsar, där han
införts av A. F. Skjöldebrand och
Jacob De la Gardie, hade han
emellertid vunnit många inflytelserika
vänner, vilkas stöd blev honom till stort
gagn. — W. ägnade sig från 1833
främst åt folkupplysarens kall som
präst och nykterhetskämpe. En av
hans första åtgärder i Västerstad var
att stifta en nykterhetsförening
(1836) bland bönderna, som denna tid
över hela landet brände brännvin till
husbehov. Efter tre år räknadle
Västerstads nykterhetsfören. 1 600 medl.,
och 200 av böndernas brännerier i
bygden hade nedlagts. Detta visar den
agitatoriska kraften i W:s
förkunnelse. I det 1837 stiftade Sv.
nykter-hetssällskapets årsberättelse för 1840
—41 framhålles, att tiggare oeh
drinkare ej mer finnas i Västerstad. W.
framhöll själv i en rapport till
domkapitlet i Lund, hur det allmänna
välståndet stegrats, brottmålen
minskats och det sedliga läget i
allmänhet förbättrats tack vare den
framgångsrika kampen mot
brännvinsbränningen. Men W. försummadé ej
23 Svenska män och kvinnor VIII
till någon del sina rent prästerliga
sysslor. Motståndare saknade han ej,
men även hans motståndare måste
erkänna hans stora sociala insatser,
och de vunnos ofta av charmen i hans
väsen, som ej gav rum för personligt
hätska känslor mot någon människa.
År 1840 kallades W. till en stor
agita-tionsresa över hela Sverige för Sv.
nykterhetssällskapet. Han fick
tjänstledighet från sin
kyrkoherdebefattning och möttes över hela landet av
stora åhörarskaror, som
oemotståndligt fängslades av hans av eld och
hänförelse präglade vältalighet. Som
resepredikant fortsatte han ända till
1846. W. föreslogs till biskop i Växjö
efter Esaias Tegnér, men han erhöll
ej denna post, enligt trovärdig
uppgift på grund av motståndi från vissa
kretsar inom det småländska
prästerskapet, vilka icke med gillande sågo
hans verksamhet som
nykterhetsagi-tator. Ej heller sympatiserade dessa
kretsar med W:s allmänna kyrkosyn,
vilken närmast var bestämd av intryck
från Englands ”low church”. Engelsk
religiositet oeh engelsk litteratur
spelade överhuvud en bestämmande roll
för hans livssyn. W. fick som
kompensation genom konung Oscar I: s
mellan-komst förflyttning till Hälsingborg.
Som kyrkoherde där blev W. än mer
känd som vältalare och
nykterhets-man. Här väckte han emellertid också
en stark opposition, särskilt från den
bekante journalisten O. P.
Sturzen-Becker, vilken under flera år häftigt
angrep honom i sin tidning. Bakom
dessa angrepp stodo enligt vad som
allmänt antogs vissa köpmanskretsar,
som retats av att W. med skärpa
uppträdde mot smuggleriet, vilket av
många ansågs som ett ganska lovligt
näringsfång. Efter att en längre tid
ha dragit sig tillbaka från
nykterhetspropagandan fick W. 1855 av
Oscar I i uppdrag att göra en längre
föredragsturné för att upplysa
bönderna om syftet och innebörden i den
nya lagstiftning, som beslöts vid 1854
års riksdag, nämligen
husbehovsbrän-ningens avskaffande, ett
riksdagsbeslut, som i ej ringa grad hade
påverkats av nykterhetsrörelsens
propaganda. De sista tjugu åren
arbetade W. i Göteborg för ”de fattiges
sak” och nykterhetsrörelsens
främjande. Han bedrev propaganda från
predikstolen och drog sig ej för att
hålla föredrag i fattighärbärgen, på
utomhusmöten och överallt, där folk
ville samlas för att lyssna. Den
wie-selgrenska nykterhetsrörelsen, som
till huvuduppgift hade att bekämpa
brännvinsbränningen, mattades dock
under 1860-talet. Denna rörelse var
ej helabsolutistisk: öl oeh vin hade
ej på denna tid den ställning i
kon
sumtionen, att de spelade någon roll
i nykterhetssträvandena. Själv var
doek W. fullständig absolutist. Han
hälsade också med glädje
uppkomsten av de första
nykterhetsföreningarna på absolutistisk grund. Det
första helnykterhetssällskapet
bildades i Göteborg 1873, fören. Strid och
seger, som huvudsakligen bestod av
arbetare. Därmed hade rörelsen
inträtt i ett nytt skede, som dock till
förutsättning hade W:s outtröttliga
pionjärarbete. För W. var
nykterhetsrörelsen alltid en sida av det
kristna livet, och den allmänna
av-hållsamheten från starka drycker
uppfattade han som en plikt dikterad
av det kristna samhällsmedvetandet.
Detta hindrade honom dock icke från
att sympatisera med statens i fråga
företagna regleringsåtgärder. Med
intresse följde han riksdagsdebatten om
brännvinslagstiftningen som privat
rådgivare och som skribent i den av
honom 1838—47 utgivna
Nykterhets-vännernas tidn., ett organ främst för
sydsv. nykterhetsrörelse. Bland W:s
skrifter i dessa frågor kan nämnas
”Historik öfver svenska
brännvinslagstiftningen under 200 år” (1840).
”Peter Wieselgrens samlade skrifter
i nykterhetsfrågan” utgåvos 1903—
04 i 2 bd. —• W. utvecklade ett rikt
författarskap även på andra
områden. Han utgav som student
diktsamlingarna ”Minnessånger ur
Wä-rend af en Wärendsbo” (1824) och
”Starkodds sånger...” (s. å.) samt
översatte första sången ur Iliaden på
rimmad vers. Under studietiden
erhöll W. genom prof. A. O. Lindfors i
uppdrag att ordna det De la Gardieska
arkivet på Löberöd i Skåne, över
vilket han 1823 ss. disputation för
magistergraden utgav en beskrivning och
ur vilken han utgivit ett stort antal
handlingar i 20 bd (1831—44).
Under en vistelse i Stockholm 1823—28
som informator hos greve A. F.
Skjöldebrand fick han tillträde till
bibliotek och privata arkiv i Uppsala och
huvudstaden. Dessa år grundläde han
sitt omfattande historiska och
personhistoriska vetande. I Lund utgav
W. bl. a. en katalog över univ:s bibi,
och en på handskriftsstudier grundad
sv. klosterhistoria, ”De claustris
svio-gothicis” (1832—33). Åren 1830
■—33 föreläste W. i litteraturhistoria
och estetik vid univ. i Lund. På
grundval av dessa föreläsningar
började W. utge ”Sveriges sköna
litteratur” (1—3, 1833—35; 4—5, 1847
—49), ett grundläggande arbete inom
sv. litteraturforskning, närmast
avsett som ”en förelöpare till en
verklig historia”. W:s arbete kom genom
sin väldiga uppläggning att kräva
längre tid och större utrymme än vad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
