Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wertmüller, Adolf Ulrik - Wervier, Welam, d. ä. - 1. Werwing, Jonas - 2. Werwing, Johan Gabriel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Wervier
278
Werwing
sista, sparsamma produktion
övergick han till ett mer reliefartat,
markerat lineärt framställningssätt
med modellen sedd i skarpskuren
profil; man har som förklaring
förmodat att han tagit till hjälp
pan-tografen, vars användande han kan
ha lärt av Quenedey under
vistelsen i Hamburg. Tilltagande synbesvär
och en blodsjukdom började vid
sekelskiftet försvåra W:s arbete och
tvingade honom efter några år att
lägga ner penseln; i stället övergick
han till att helt ägna sig åt skötseln
av sin lantgård i Naaman’s Creek,
där han 1803 slagit sig ned. —
Viktiga källor till kännedomen om W:s
liv och verk äro hans noga förda
själv-biografiska anteckningar och
æuvre-kataloger, fördelade på amerikanska
händer och Kungl. bibi., Stockholm;
i det sistnämnda befinner sig bl. a.
”Notte de tous mes ouvrages, etc.”,
omfattande produktionen 1780—1802.
— Gift 1801 med Elisabeth
Hender-son, dotterdotter till målaren Gustav
Hesselius.-— Litt.: artiklar av Michel
N. Benisovich bl. a. i Gazette des
Beaux-Arts 1944, Art Quarterly 1953,
Konsthist. tidskr. 1953. O. R.
Wervier, ~W elam, d.ä.,
bruksägare, järnhandlare, f. troligen på
1590-talet i Belgien, begravd 28 juli 1654 i
Stockholm. — W. inflyttade till
Sverige sannolikt omkr. 1618 och slog sig
ned i Stockholm som järnhandlare,
vilket han förblev hela sitt återstående
liv. Sin största insats gjorde han som
brukspatron på Västlands øch
Strömsbergs bruk i Uppland. Redan tidigt
synes W. ha åtnjutit högt anseende i sitt
nya hemland; omkr. 1620 sändes han
tills, med flera andra vallonska
immigranter som sv. regeringens agent till
Frankrike, Holland och Tyskland för
att värva arbetare till de sv.
järnbruken. Som självständig industriman
framträdde W. första gången 1622, då
han oeh två andra vallonska
invandrare, Gerard de Besche och
Peter Rochet, anlade en
stångjärnshammare i Börstils skn, som dock redan
1634 nedlades. År 1624 arrenderade
de nämnda kompanjonerna av kronan
Forsmarks bruk, och 1630 upptogs på
Gustav II Adolvs befallning som fjärde
bolagsman Henrik Lemmeus. Detta
konsortium övertog 1633 även
Västlands bruk på arrende. Samarbetet
slutade doek 1640, de olika företagen
uppdelades bland de fyra bolagsmännen
och W. övertog ensam arrendet på
Västlands bruk. Då bruket under hans
ledning genomgick en hastig
utveckling till ett av Upplands största oeh
mest vinstgivande, ville W. förvärva
det för sig och sina efterkommande.
År 1647 beviljades hans anhållan till
drottningen att få skatteköpa bruket.
Under åren 1640—54, då W. ensam
var arrendator resp, ägare av
Västlands bruk, höjdes dess export av
stångjärn från 650 till 1 500 skeppund.
Jämsides med denna verksamhet
ägnade sig W. åt ett annat bruksföretag
av stor betydelse. Han hade redan i
slutet av 1630-talet förvärvat ett i
Dorkarby i Tolfta skn s. om Västland
beläget hemman, och under åren 1643
—45 uppförde han där en masugn och
en hammare. Bruket kallades från
1650-talets början Strömsbergs bruk.
För både Västlands och Strömbergs
bruk erhöll W. malm från Dannemora
gruvor, och från båda bruken hade han
skyldighet att till gevärsfaktoriet i
Söderhamn leverera muskötplåtar.
Han tillverkade därjämte främst
stångjärn, som skeppades till
Stockholm. — Gift med Maria Güthrie, av
skotsk ätt. — Litt.: Ernst Malmberg,
”Strömsbergs bruks historia” (1917).
G. M—e
1. Werwing, J o nas, historiker, f.
i Häggesta by, Bollnäs, f 25 maj 1697
i Stockholm. Föräldrar: länsmannen
Peder Jonsson och Catharina
Brunnera. — W., som tog sitt namn efter
sjön Verven (Varpen) vid Bollnäs,
bedrev från 1647 studier vid Uppsala
univ., vilka han avslutade med en
utrikes resa. Han blev 1662 kanslist i K.
kansliet, 1666 landssekr. i Uppsala
samt 1669 referendarie och 1674 sekr.
i Reduktionskollegium, varifrån han
1683 tog avsked för att två år senare
utnämnas till assessor i
Antikvitetskollegium. Som sådan fick han i
uppdrag att skriva Sigismunds och Karl
IX: s historia. Arbetet fullbordades
men trycktes ej under hans livstid,
ehuru det då hann med att granskas
av censor librorum, C. Örnhielm. År
1704 ånyo granskat, denna gång av E.
Palmskiöld, som också företog några
ändringar, befordrades det dock först
1746—47 till trycket, då det under
titeln ”Konung Sigismunds och
konung Carl den IX: des historier...”
utgavs i 2 bd av A. A. von Stiernman.
Det anseende för vederhäftighet och
omsorgsfull forskning, som det länge
åtnjöt, har visat sig vara obefogat. Det
är nämligen ej mycket mer än ett
plagiat. Det parti, som behandlar
avsnittet 1592—94, härrör från ett aldrig
utgivet men för sin tid aktningsvärt
arbete av Arnold Johan Messenius,
det som behandlar den följande
perioden från Johannes Messenius’
”Scon-dia Illustrata”. W. adlades 1677. —■
Gift 1675 med Sara Brodina. — Litt.:
V. Söderberg, ”Historieskrifvaren
Arnold Johan Messenius” (1902). S. S—s
2. Werwing, Johan Gabriel,
diplomat, skald, f. på 1670-talet i
Stockholm, t 27 nov. 1715 i Paris.
Son till W. 1. — Enligt W:s egna
uppgifter var hans uppfostran
tämligen ofullkomlig. Emellertid synes
han snart ha inhämtat det
försummade, ty år 1696 blev han kanslist i
Kansliet, och två år senare valdes
han att medfölja den ambassad som
under k. rådet och presidenten greve
Carl Bondes ledning avgick till
England för att återlämna den avlidne
konung Karl XI:s
Strumpebandsor-den. År 1705 blev han
guvernements-sekr. vid det
Braunschweig-Lüne-burgska hovet i Hannover och
kvar-stannade där till 1714, då han
utnämndes till legationssekr. i Paris, där han
redan följ, år avled. — I den sv.
litteraturhistorien Lar W. betydelse
som den förste och bäste
representanten för den genre som kallas ”la poésie
fugitive”. Han synes ha varit en
gladlynt och älskvärd sällskapsmänniska,
som förstått att göra sig välsedd även
inom de högadliga kretsar där man
eljest ställde sig tämligen kylig mot
den nya ”skrivaradeln”. Förmodligen
berodde detta icke minst på hans
poetiska talang, som gav honom möjlighet
att strö omkring sig muntra kupletter,
visoi- och epigram, ägnade att höja
sällskapsglädjen i de förnäma kretsar
där han umgicks. En del av dessa
smådikter äro emellertid mer eller mindre
fria översättningar från franska
förebilder (Fontenelle, Chaulien m. fl.).
Mera originell är han i sina
humoristiska resebeskrivningar, av vilka den
bästa skildrar en båtfärd till det
Bondeska godset Björnö (nära
Norrtälje), företagen år 1699. Om än
knappast särdeles betydande ger denna dikt
likväl genom sin realistiska
åskådlighet en god föreställning om dåtidens
reseliv med dess mångahanda
besvärligheter. W:s dryckesvisor äro
skrivna på lediga rytmer och utmärka
sig för en behaglig och sångbar ton.
Här står han närmast under
inflytande från de franska sångspel som den
Rosidorska truppen framförde på
Bollhusteatern under sin sejour i
Stockholm. För teatern tycks han ha haft
livligt intresse, och tidvis umgicks han
enligt vad han själv upplyser med
planer på att översätta ”en eller annan
tragedia ifrån frantzöskan”. Bristande
uppmuntran gjorde dock att denna
hans avsikt aldrig blev förverkligad.
W. är, som M. Lamm påpekat,
intressant av det skälet att han företräder
en ny typ i vår litterära historia: den
elegante salongsskalden, som med sin
behagfulla och graciösa poesi
förvärvar sig en privilegierad ställning inom
det högsta sällskapslivet och blir
aristokratiens bortskämda gunstling.
W. passade förträffligt för denna
position, och hans popularitet var
betydande. Den tradition han grundat kom
senare att med större talang och
ori
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
