Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Ulrika Eleonora - Ulstadius, Lars - Ulv den starke, jarl, nämnd i Sverkerska ätten, bd 7 s. 395 - Ulvhild, drottning - Unander, Hjalmar, ingenjör, väg- och vattenbyggare, se s. 101 - Unander, Wiktor, arméofficer, författare, se s. 101 - 1. Unander-Scharin, Egil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ulstadius
100
Unander-Scharin
styrka, än mindre gynnade tidsläget
hennes planer på enväldets bevarande.
Krigsbefälet, för vars vilja även
arvprinsen böjde sig, genomdrev, att en
riksdag sammankallades 15 dec. 1718.
Denna underkände hennes arvsrätt,
men förklarade sig skola vilja välja
henne, på villkor att hon skulle godta
den regeringsform man var i färd
med att utarbeta. Med bitterhet och
grämelse gick U. med på detta,
påverkad både av den mera smidige och
kallt beräknande maken och av sin
egen fruktan för att i annat fall den
hatade systersonen Karl Fredrik av
Holstein-Gottorp skulle få kronan;
tanken på att med vapenmakt hävda
sina anspråk avvisade hon
kategoriskt. Sedan hennes begäran, att
Fredrik skulle upphöjas till regent
vid hennes sida, hade avslagits och
U. på dennes inrådan hade fogat sig
däri, kröntes hon i mars 1719, men
ej i Stockholm, som ständerna önskat,
utan på egen begäran i Uppsala.
Som regerande drottning ägde U.
både pliktkänsla och allvarliga
föresatser, men hon saknade alltför
mycket både bildning, kunskaper och
begåvning för uppgiften.
Uppfostrad i enväldets grundsatser som hon
var, kände hon sig också främmande
för det nya regeringssättet liksom
för den nya tiden och dess
förhållanden överhuvudtaget. Godtyckligt
fattade hon sina beslut, ofta i strid
med regeringsformen men med hjälp
av sin envishet och av den makt, som
vördnaden för kungamakten ännu
gav. U. upptog varje motsägelse med
stort missnöje; med Arvid Horn kom
hon sålunda i en tvist, som slutade
med att Horn fick avgå och under
många år var föremål för hennes
bittra ovilja. Än svårare hämmades
dock regeringsarbetet av U: s
oförmåga att fatta beslut, vilken ofta
medförde, att brådskande ärenden
länge fingo ligga oavgjorda. När
därför U. själv snart mer och mer
började omfatta tanken på att antingen
dela tronen med Fredrik eller avstå
den till honom, mötte detta också
stort bifall; man insåg att hon helt
följde dennes råd, och ville därför
genom att göra honom till konung
eliminera detta inkonstitutionella
inflytande. Sedan U: s förslag om ett
samregentskap också denna gång
bestämt avvisats, ägde tronskiftet rum
1720. Helt var U :s politiska roll ännu
icke utspelad. Den ovilja, som hon
visade systersonen hertig Karl
Fredrik, när denne sökte hävda sina
anspråk, torde i ej ringa mån ha
bidragit till att öka den inrepolitiska
spänningen under 1720-talets första
år, och i de planer på en utvidgad
kungamakt, som hovet 1723 förehade,
synes hon ha tagit en avsevärd del.
F. ö. fann hon sig lojalt i sin
förändrade ställning. För henne var
makens upphöjelse huvudsaken, och
länge stödde hon honom med
oförminskad hängivenhet. Småningom
förlorade hon dock all tro på honom,
blev bitter och ensam men fann tröst
i religionen. Hon ägnade sig liksom
modern åt en omfattande välgörenhet.
Hon avled barnlös. — Litt.: W.
Holst, ”Fredrik I” (1953). S. S—s
Ulstadius, Lars, präst, pietist,
f. troligen i slutet av 1650-talet i
Uleåborg, Finland, f 16 okt. 1732 i
Stockholm. Föräldrar: rektorn och
kyrkoherden Andreas U. och Maria
Lithovius. — U. blev student i
Uppsala 1675 och i Åbo 1679. Han
prästvigdes 1680 och blev s. å. lärare vid
Uleåborgs trivialskola. Under en svår
sjukdom 1681 genomgick han en
religiös omvändelse och lämnade 1682
frivilligt prästämbete och skoltjänst.
Han hade uppfostrats i en strängt
ortodox kyrkofromhet men kom
under inflytande av radikala mystiker.
Han uppträdde som botgörar- och
domedagspredikant bl. a. i Åbo, där
han 1685 i domkyrkan på egen
begäran utstod offentlig kyrkoplikt och
avlade bekännelse om sina synder.
Han uppträdde som stark kritiker av
kyrkans förvärldsligande utifrån den
radikala pietismens mystiska
åskådning. — U. fängslades i Åbo 1689 och
dömdes 1692 som avfälling till döden
men benådades till livstids
straffarbete. Han fördes till Stockholm och
insattes 1693 på
Smedjegårdsfängel-set, där han utsattes för svår tortyr.
År 1719 benådades han genom Ulrika
Eleonoras amnestiplakat men
vägrade, oförmögen att försörja sig, att
mottaga nåd och fick då bo kvar i
fängelset till sin död. —• U., som
efter profeten Jesaias exempel
uppträdde i trasiga kläder och långt
skägg, hade många anhängare, med
vilka han delvis uppehöll förbindelser
även under fängelsetiden, och hans
verksamhet fick stor betydelse för
den framväxande pietismen. ■— Ogift.
— Litt.: N. Odenvik, ”L. U. En
pietismens banérförare i fångenskap
för sin tro —• och några av hans
medkämpar” (1940). T. M.
Ulv den starke, jarl, nämnd i
Sverkerska ätten, bd 7 s. 395.
Ulvhild, drottning, t mellan 1143
och 1150. -— U. uppges ha
härstammat från Norge och var möjligen en
dotterdotter till konung Inge d. y.,
som avled på 1120-talet. Under de
långa tronstrider, som efter den
sten-kilska dynastiens utslocknande
rasade i Sverige, torde U. ha spelat en
politisk roll, som dock ej närmare kan
klarläggas. Hon ingick äktenskap med
den danske konungen Nils Svensson,
från vilken hon, enligt Saxos
uppgift, bortrövades av den sv.
tronpretendenten Sverker. Som dennes
drottning tog hon initiativ till
inkallandet av cisterciensmunkarna till
Sverige. År 1143 grundades Alvastra
kloster på ett gods, som U. hade fått
i morgongåva. Hon har måhända även
byggt den s. k. Ulvhildskyrkan på
Selaön i Mälaren. A. S—k
U nander, Hjalmar, ingenjör,
väg- och vattenbyggare, se s. 101.
Unander, W i k t o r, arméofficer,
författare, se s. 101.
1. Unander-Scharin [ sk ], Karl
E g il Nicolaus, affärsman,
industrimän, f. 22 april 1868 i Yttertavle,
Umeå landsförs., 127 dec. 1910 i Umeå.
Föräldrar: lantbruksskoledirektören
Ferdinand Unander och Fanny
Fredrika Scharin. — Efter skolstudier i
Umeå och Stockholm genomgick U.
1884—85 Schartaus handelsinst. Han
fortsatte sin affärsutbildning i
Spanien, där han var anställd hos den
sv. trävaruhandlaren Nissen i
Barcelona, varefter han var verksam
som korrespondent i trävarufirman
I. I. Byström i Paris. År 1890
återkallades han till Sverige för att
tillträda chefskapet över umeåfirman
A. F. Scharin, vars s. å. avlidne chef,
rådmannen C. O. Scharin, en
släkting till U: s mor, genom testamente
utsett U. till sin efterträdare. Den
1824 grundade firman A. F. Scharin,
som var en av Norrlands största och
mest ansedda, hade främst bedrivit
skeppsbyggeri och rederi. U. upphörde
emellertid redan 1891 med
rederiverksamheten och sålde firmans
återstående båtar till Stockholm för att
i stället ägna sig åt
grosshandels-rörelse, framför allt export av
trävaror och tjära och import av
stenkol och salt. Samtidigt ändrades
firmanamnet till A. F. Scharins söner
eftr. Egil Unander, och U. själv
antog namnet Unander-Scharin. I
hemstaden Umeå vann han inom kort ett
utomordentligt gott anseende och
räknades bland de mest energiska
och framsynta affärsmännen i hela
Västerbotten. En av U:s viktigaste
insatser vid sidan av verksamheten
som grosshandlare var anläggandet
av den trämassefabrik, som efter hans
död övertogs av familjebolaget ab.
Scharins söner och 1937 förvärvades
av det dä bildade ab. Umeå
trämas-sefabriker. När U. 1906 planerade
uppförandet av denna fabrik, tog han
initiativet till utvidgningen av
Klab-böle kraftstation vid Ume älv,
varvid Umeå stad garanterades en viss
inkomst för en minimileverans av
2 000 hkr elektrisk energi till
trä-massefabriken, som upptog sin
verk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
