Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ulff, Gurli - Ulffers, Ernst - Ulfhild, drottning, se Ulvhild, s. 100 - Ulfsläkten, se Folkungaätten, bd 2 s. 549 - Ulfsparre, släkt - 1. Ulfsparre, Jöran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ulffers
90
Ulfsparre
ha betonat den våldsamma livslusten
än den underliggande cynismen, detta
säkerligen i överensstämmelse med
tidens smak. Roller som dessa gåvo
henne emellertid icke den ställning i
främsta ledet som hon längtade efter;
för att nå en sådan position var det
nödvändigt att hon framträdde i
sådana roller som den dåtida kritiken
betecknade som ”stora”. Av detta
skäl sökte hon och uppnådde att få
framträda som Johanna i Schillers
”Orléanska jungfrun”, Emilie
Hög-qvists gamla triumfroll, ett vågspel
som blott till hälften lyckades. Det
krigiska, viljestarka och kraftfulla
hos gestalten kom väl till sin rätt,
men för dess själsliga inspiration
och dess makt att hänföra fann hon
inga uttryck. Icke heller lyckades
hon fullt i att återgiva den
högspända känslan hos Agnes i Edv.
Bäckströms tragedi ”Dagward Frey”,
där dock rollen var skriven för henne
av diktaren, som ägnade henne en
hopplös kärlek. I roller som dessa
kände hon sig dessutom bunden
genom sin oförmåga att läsa vers
riktigt, en svaghet som hon aldrig
lyckades övervinna. Det fanns knappast
några djupare eller starkare drag i
U: s artistiska personlighet, men det
låg i hennes väsen så mycket av
friskhet, humor och spelglädje att
bristerna kompenserades, blott det icke
gällde roller av alltför anspråksfull
beskaffenhet. Att hon lämnade
scenen redan vid 44 års ålder torde ha
berott på att hon kände sig icke äga
kraft nog att gå över till ett nytt
rollfack, när de ungdomliga rollerna
icke längre lämpade sig för henne.
Inom kamratkretsen var hon mycket
omtyckt på grund av sin vänfasthet
och sitt goda hjärta. Sedan hon
lämnat scenen ägnade hon sig helt åt
sitt familjeliv och höll sig
konsekvent på avstånd från offentligheten.
— Gift 1883 med förste
marinintendenten Carl Gustaf Fredrik Ulff.
O. W.
Ulffers, Ernst, ingenjör, f. 11
sept. 1837 i Koblenz, Tyskland, f 3
okt. 1919 i Billesholm, Skåne. — U.
genomgick bergsskolan i Klaustal i
Oberharz och ägnade sig i sitt
hemland åt kolbrytning. Han flyttade till
Sverige 1860 och var 1861—97
gruvingenjör vid Höganäs stenkolsverk i
Skåne. Sv. undersåte blev han 1886.
Redan 1860 hade han upprättat en
fullständig karta med nivåkurvor
över gruvan. Vid Höganäs utförde
han ett framgångsrikt arbete. Han
anlade där de första fullt tidsenliga
gruvschakten i Skåne samt ordnade
och ledde kolbrytningen på ett
mycket förtjänstfullt sätt. Bland de av
honom anlagda schakten märkes
sär
skilt schaktet ”Prins Gustaf Adolf”,
vilken storartade anläggning på sin
tid stod i jämnhöjd med de bästa
utländska. U. främjade i hög grad de
geologiska utredningarna och
undersökningarna inom det skånska
sten-kolsförande området. Han stod under
sin tid vid Höganäs alltid besökande
geologer (främst E. Erdmann och
A. G. Nathorst) till tjänst med ett
älskvärt och instruktivt ciceronskap.
Han beaktade och tillvaratog vid
gruvbrytningen funna växtlämningar.
Vid schaktsänkningsarbetena
uppmätte och beskrev han noggrant de
genombrutna olikartade berglagren.
Ur dessa lät han i naturlig
mäktighet uthugga provstycken, som
numrerades och upplades i ordningsföljd.
Efter avskedstagandet 1897 bosatte
sig U. som konsulterande ingenjör i
Hälsingborg, där hans stora
erfarenhet och praktiska förmåga på det
gruvtekniska området fortfarande
ofta togos i anspråk. Kort tid före
sin död flyttade han till Billesholm,
där Höganäs-Billesholms ab. erbjudit
honom en lugn fristad på hans
ålderdom. — Ogift. — Litt.: biografi av
E. Erdmann i Geologiska fören :s
förhandi. 1919. N. Zn
Ulfhild, drottning, se Ulvhild,
s. 100.
Ulfsläkten, se Folkungaätten, bd
2 s. 549.
Ulfsparre, gammal frälsesläkt,
sannolikt härstammande från
Danmark. Äldste kände stamfadern Påvel
Tufvesson levde under 1400-talets
andra hälft. Hans son, väpnaren
Måns Påvelsson till Broxvik i Gränna
skn, Jönköp. län, nämnd som
häradshövding i Norra Vedbo härad 1520,
blev far till ståthållaren på Kalmar
slott Erik Månsson U. d. ä. (t 1564).
■— En äldre son till denne,
ståthållaren Måns Eriksson U. (t 1595), blev
far till landshövdingen Johan
Månsson U. (U. 4) och assessorn i Svea
hovrätt Erik Månsson U. d. y. (t
1633). Den sistn. introducerades
jämte en kusin 1625 på ättens
vägnar. Hans ättling i sjätte led var
kaptenen vid garnisonsreg. i
Göteborg Johan Carl U. (f. 1756, t 1802).
Bland dennes söner märkas
överstelöjtnanten i armén Sigge U. (f. 1788,
t 1864), far till fornforskaren Sigge
U. (U. 8), samt presidenten i
Statskontoret Georg U. (U. 7). En ättling
i femte led till assessorn Erik
Månsson U. d. y., generalmajoren Eric
Georg U. (U. 6), upphöjdes 1817 i
friherrligt stånd och slöt själv sin
ätt. —■ En yngre son till ståthållaren
Erik Månsson U. d. ä., riksrådet
Jöran Eriksson U. (U. 1), blev far
till ståthållaren Erik Jöransson U.
(U. 3). Dennes son Jöran U. (f. 1617,
t 1656) var överste i trettioåriga
kriget för ett värvat reg. till häst;
han upphöjdes 1653 i friherrligt
stånd och slöt själv sin ätt.
■—-Erik Månsson U. d. ä:s yngste son
var riksrådet Hans Eriksson U.
(U. 2). Dennes äldste son, amiralen
Åke Hansson U. (U. 5), upphöjdes
1653 i friherrligt stånd; hans ätt
utdog på svärdssidan med en ättling i
femte led till honom, stabskaptenen
vid Upplands reg. Jakob Anders U.
(f. 1774, t 1820).
1. Ulfsparre, Jöran Eriksson,
riksråd, f. på 1530- eller 1540-talet på
Broxvik (nu östanå) i Gränna
lands-förs., t 18 juli 1612. Föräldrar:
ståthållaren Erik Månsson U. och Estrid
Jönsdotter (rosenbjälke eller st
järnbjälke). -—■ U. omtalas 1564, då han
utverkade tillstånd för sig att
behålla faderns förläning av Linderås
och Frinnaryds socknar i Jönköp.
län. År 1569 utbytte han dessa mot
Lommaryd i samma län, som han
dock följ, år gick förlustig. År 1569
uppdrogs åt honom slottsloven på
Vadstena och 1571 slottsloven på
Kalmar. Sistn. år underhovmarskalk hos
Johan III kom han sedan att under
Jöran Ulfsparre.
Målning (detalj) av okänd konstnär.
denne och Sigismund utföra flera
viktiga uppdrag. År 1573 var han
sålunda överstebefallningsman på
Gull-berg och Älvsborg samt över Ale,
Flundre m. fl. härader i
Västergötland, 1586 ståthållare på Gullberg
och Älvsborg, 1592 över
Västergötland och 1596 åter på Älvsborg; 1576
och 1580 uppdrogs åt honom
slottsloven på Reval; 1580 blev han
lagman på Öland och 1584 i Värmland
samt 1592 ånyo på Öland. År 1591
deltog U. som sv. ombud i gränsmötet
med danskarna i Flabäck. Sedermera
anlitad av hertig Karl utförde han
också under denne flera
betydelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
