Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Schefferus, Johannes - 2. Scheffer, Peter - 3. Scheffer, Henrik Teofilus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Scheffel
541
Scheffel
miraculis saneti Erici Sueciae regis"
(1675). I form av en latinsk
övningsbok för skolungdom sammanställde
S. "Memorabilium svethicae gentis
exemplorum liber singularis" (1671;
övers, av N. Hufvudson Dal, "Svenska
folkets äro-minne", 1733), en
uppfostringslära i svenskhet med historiska
exempel. Vid Antikvitetskollegiets
upprättande 1666 kallades S. till dess
medl. Redan s. å. behandlade han i
"Upsalia antiqua", det första
betydande verket inom vår
antikvarisktopografiska litteratur, de sv.
antikviteterna — och detta på sådant sätt, att
det ledde till en litterär fejd, som gått
till lärdomshistorien. S. hävdade, med
utgångspunkt från Ericus Olai, att
det gamla avgudatemplet i Uppsala
legat på den nuv. Helga
Trefaldighets-kyrkans plats. Han ansåg även den
rätta stavningen av stadsnamnet vara
den latinska formen Upsalia. Detta
bestreds av Verelius i noterna till
hans utgåva av "Hervararsaga"
(1672), där han vidhöll templets läge
i Gamla Uppsala och skrivsättet
Upsala eller Upsalae. I flera skrifter
fortsattes polemiken, tills den slöts
genom Magnus Gabriel De la Gardies
ingripande. Senare utgav Verelius ett
dubiöst dokument, som S. ej var sen
att bemöta (1678). I sak hade
Verelius från början rätt, men S:s metodik
och försiktighet i slutsatserna göra,
att lian ändock måste betraktas som
den vetenskapligt överlägsne. Genom
O. Rudbecks ståndpunktstagande på
Verelius’ sida blev striden ytterst en
kamp mellan rudbeckianismens
forskningsmetoder och ett mera kritiskt
tillvägagångssätt. En fornhistorisk
undersökning av S. är även "De
orbi-bus tribus aureis nuper in Scanio
erutis e terra" (1675), vilken
beskriver tre i Skåne funna guldbrakteater
ocli Sr den första tryckta avh. i sv.
arkeologi. På gränsen mellan
arkeologi och historia rör sig S. i sin på
kungligt uppdrag gjorda utredning
om Sveriges riksvapen, "De antiquis
verisque regni Sveciæ insignibus"
(1678). — På uppdrag av M. G. De la
Gardie utarbetade S. även en
beskrivning över Lappland, "Lapponia"
(1673; övers, till tyska, engelska,
franska och holländska men ej till
svenska). Själv hade S. aldrig varit i
Lappland, utan materialet härrör
mest från officiella och prästerliga
relationer ss. S. Rheens arbete om
lapparnas liv. Genom sin
internationella spridning fick denna bok av S.
stor betydelse för den lärda världens
uppfattning om Norden. — Även inom
litteraturhistorien är S. banbrytare
med sin "Svecia literata seu de
scrip-tis scriptoribus gentis Sueciae" (utg.
postumt 1680; 2:a uppl. tillökad av
Joh. Mollerus 1698). Den i Sverige
tryckta litteraturen förtecknas där
i kronologisk ordning, varigenom
denna bibliografi får ett
litteraturhistoriskt värde utöver dess för den
tiden beundransvärda fullständighet
och tillförlitlighet. —- Av studenterna
omfattades S. med beundran och
tillgivenhet. Hans inflytande över
lärjungarna var stort ocli betydelsefullt,
inte minst därigenom att han kom att
stå i ett personligt förhållande till
många av de ledande adliga
familjerna. Förhållandet till kollegerna
var däremot e j alltid så gott. Sålunda
råkade lian 1656 oförskyllt i strid
med prof. P. E. Gavelius, vilken fejd
dock avblåstes 1661 genom
inskridande av S:s ständige gynnare M. G. De la
Gardie. Som vetenskapsman var S.
oerhört produktiv; sålunda uppger
han sig i "Svecia literata" lia
författat femtioett tryckta och tjugufem
otryckta arbeten. Av hans samtida
kan i mångsidighet endast O. Rudbeck
d. ä. mäta sig med S., och i fråga om
studiernas djup har S. ingen överman.
— Gift 1648 med Regina Loccenia.
■—-Litt.: E. M. Fant, "Minne öfver J.
S ..." (1782); C. Annerstedt, "S. och
Verelius. En litterär fäjd i sjuttonde
seklet" (i "Ur några antecknares
samlingar", tillägnad G. E.
Klemming, 1891); Henrika Scheffer, "J. S."
(1918). B. L—vv.
2. Scheffer, Peter, friherre,
ämbetsman, f. 11 juli 1657 i Uppsala, †
19 febr. 1731 i Stockholm. Son till
S. 1. — Efter studier i Uppsala reste
S. utomlands, bl. a. till Schweiz och
Tyskland. Återkommen till Sverige
anställdes lian 1683 som sekr. hos
riksrådet G. A. De la Gardie och blev
följ. år v. lagman i Västergötland och
på Dal. Därifrån förflyttades han
1688 som assessor till Svea hovrätt
samt blev 1705 led. av lagkommissio-
Peter Scheffer. Målning (detalj) av obänd
konstnär (Svea hovrätt).
nen och 1712 v. president i hovrätten.
Han utnämndes till landshövding i
Södermani. län 1714, varifrån han
1716 förflyttades till Skarab. län. I
denna egenskap liade han att ta
åtskillig befattning med förberedelserna
till Karl XII:s norska fälttåg. Efter
att 1723 lia blivit president i Svea
hovrätt tillhörde S. som ordf. den
kommission, som utarbetade det s. k.
konventikelplakatet 1726. Även vid
andra tillfällen visade S. sin ovilja
mot den begynnande pietismen.
Sålunda var lian ordf. i den domstol, som
tillsatts i målet mot den bekante
kyrkoherden Erik Tolstadius. S-, som
169S blivit naturaliserad som sv.
adelsman, blev friherre 1719 och
uppsattes på riksrådsförslag 1727.
—-Gift 1) 1693 med Catharina
Margareta Fägerstierna, † 1696; 2) 1702 med
Helena Maria Ehreiistierna. H. E—a.
3. Scheffer, Henrik
Teofi-lu s, kemist, f. 2S dec. 1710 på Hornö
gård, Vallby skn, Uppsala län, † 10
aug. 1759 därstädes. Föräldrar:
sekreteraren i Bergskollegium Ivar S. och
Gustaviana Sophia Elirenstierna.
Brorson till S. 2. — S., som blev
föräldralös vid tre års ålder,
uppfostrades hos sin farbror Peter S. (S. 2),
studerade vid Uppsala univ. 1725—31
och ingick sistn. år som auskultant
i Bergskollegium. Han anlade ett
laboratorium, ägnade sig där med
levande intresse åt analys och studerade
smältnings- och proberkonst under
resor i Bergslagen. År 1739 kallades ban
till direktör för Ädelfors guldverk i
Småland, där fyndigheten gjorts året
förut; han förbättrade
smältningsprocessen, men malmens ringa guldhalt
nödgade till företagets nedläggande,
och S. avgick 1749. Han hade då från
1740 även varit proberare i
Bergskollegium, och med bibehållande av denna
befattning var lian därjämte
mynt-proberare från 1752 till sin död. Han
blev led. av Vet. akad. 1747 och
adlades 1756. — S. var en utomordentligt
skicklig kemist, och det har sagts om
honom och två andra svenskar, G.
Brandt och A. F. Cronstedt, att "detta
berömda triumvirat representerade
utan gensägelse samtidens största
vetande inom kemi och mineralogi". I
Vet. akad:s handlingar publicerade S.
en rad uppsatser, bland vilka främst
märkes "Beskrifning om det hvita
guldet, eller den sjunde metallen, kalladt
i Spanien platina del Pinto" (1752),
där han ingående utreder platinans
kemiska förhållanden och egenskaper.
Redan tidigare liade han intresserat
sig för färgning med inhemska
växt-färgämnen, och på uppdrag av
Manu-facturkontoret föreläste han 1748
över detta ämne för färgerielever i
Stockholm. Hans framställning där-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
