Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Lange, Axel - Langenfelt, Gösta - Langenskiöld, ätt - 1. Langenskiöld, Karl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Langenfelt
460
Langenskiöld
köpmannafören. och ordf. i Bohus
sjö-assuransfören. Han har gjort
betydande insatser i stadens kommunala liv
ss. stadsfullmäktig 1927—34 och led.
av ett flertal kommunala nämnder.
Under första världskriget var han
först föreståndare för Göteborgs och
Bohus läns vedbyrå och sedan chef för
bränslekommissionens byrå i länet;
även under andra världskriget har
han innehaft motsvarande befattning.
—• L. har även varit verksam inom
landstormsrörelsen. -—- Gift 1911 med
Elsa Lange. E. lin.
Langenfelt, Per Gösta Lars
Magnus, språkman, skriftställare, f.
25 sept. 1S88 i Örebro. Föräldrar:
kamrern Per Gustaf L. och Elisabeth
Magnusson. —• L. avlade
mogenhets-ex. i Linköping 1907 och blev i
Uppsala fil. kand. 1913, fil. lic. 1916 och
fil. dr 1920 på avh. "Toponymics or
Derivations from Local Names in
English". — L. var 1907—14 anställd
vid Statens järnvägar och kom 1917
till Utrikesdep. År 1918 blev han
konsul i Samara och fick s. å.
Statens handelskommissions uppdrag till
Ukraina och tjänstgjorde även som
generalkonsul i Moskva. L., som sedan
1911 tillhör Sveriges
socialdemokratiska arbetarparti, biträdde i
socialiseringsnämnden 1920 och medarbetade
1920—23 i Social-Demokraten; 1927
—32 var han souschef i
Svensk-Inter-nat. pressbyrån. Han var 1923—27
lärare i nordiska språk vid univ. i
Berlin samt utnämndes 1932 till lektor
i engelska och franska vid läroverket
i Ystad och 1937 till lektor i samma
ämnen vid Bromma läroverk. — L. var
1921—23 medl. av
folkskoledirektionen och sekr. i Namnberedningen i
Stockholm samt 1934—37 led. av
stadsfullmäktige i Ystad. —- L:s
vetenskapliga produktion faller
huvudsakligen inom ortnamnsforskningen,
och han har förutom drsavh. bl. a.
utgivit "Origin of Tribal Names"
(An-thropos 1919—20), "Die Literatur des
britischen Kolonialreiches** (Englische
Studien 1926—27), "John Bull &
Co" (1931), "Select studies in
collo-quial English of the Låte Middle
Äges" (1933), "A Garland of English
Poetry" (1937), "Namnproblem i de
svenska städerna" (1939), "Brittiska
brottstycken" (1944) och
"Officersjargong och manskapsslang i Sverige
1645—1945" (1947). Dessutom har
han skrivit politiska artiklar och
reseskildringar. — Gift 1928 med
Suzanne Carlgren. Å. G.
Langenskiöld, sv.-finsk ätt, vars
äldste kände stamfar Henrik
Påfvel-son († omkr. 1657) innehade ett
frälsehemman i Borgå skn och tjänstgjorde
vid rytteriet men sedermera blev
kapten vid infanteriet och vid sin
Gösta Langenfelt.
död var bosatt i Ingermanland. Hans
son Henrik, ävenledes kapten, antog
namnet Lang. Dennes sonson,
godsägaren och löjtnanten Carl Henrik
Lang (f. 1694, † 1766), hade sönerna
majoren Johan Henrik Lang (f. 1724,
† 1782) och överstelöjtnanten Lars
Adam Lang (f. 1731, f 1807), vilka
1772 adlades med namnet L. Den
sistnämndes äldste son Anders Gustaf L.
(f. 1771, † 1853) blev 1812 major och
bataljonschef vid Första finska
jägar-reg. samt landshövding i
Kymmenegårds län; han immatrikulerades 1818
på Riddarhuset i Finland och blev far
till guvernören i Åbo och Björneborgs
län, senatorn och geheimerådet Carl
Fabian Theodor L. (f. 1810, † 1863),
som 1860 upphöjdes i finskt
friherrligt stånd. Dennes yngre son,
bankmannen friherre Karl L. (L. 1), blev
1895 sv. medborgare. Söner till honom
äro verkst. dir. i ab. Bankirfirman
Langenskiöld friherre Carl-Gustaf
Oskar Fabian L. (f. 1902) och
konsthistorikern och affärsmannen
friherre Erie L. (L. 2). — I Finland
fortleva en friherrlig och en adlig
ättegren. Den senare härstammar från
överstelöjtnanten Lars Adam L:s
yngre son, referendariesekr. Adam
Teodor L. (f. 1783, † 1827).
1. Langenskiöld, Bror Carl (Karl)
Johan, friherre, bankman, f. 26 jan.
1857 i Pau, Frankrike, † 30 juni 1925
i Djursholm. Föräldrar: senatorn
Carl Fabian Theodor L. och Maria
Magdalena af Björksten. ■— L. blev
student i Helsingfors 1874, fil. mag.
därstädes 1877 och jur. utr. kand.
1881. Han var 1882 sekr. i
borgarståndet under lantdagen i
Helsingfors och tjänstgjorde 1882—83 i
finska statssekretariatet i S:t Petersburg.
År 1886 blev han jur. dr och docent
i nationalekonomi vid univ. i
Helsingfors, där lian föreläste om Finlands
finansrätt. År 1890 övergick han helt
till praktisk ekonomisk verksamhet,
i det han utsågs till verkst. dir. för
Nordiska aktiebankens för handel och
industri avd. i Viborg. Två år senare
kallades han att inträda i direktionen
för Skandinaviska kreditab:s (nuv.
Skandinaviska banken)
stockholmskontor, vars verkst. dir. han blev 1S95;
samtidigt valdes han till led. av
bankens styr. Han blev s. å. sv.
medborgare. -— Som medl. av den kommitté,
som 1900 tillsattes för att utarbeta
övergångsbestämmelser för
riksbankens förändring till centralbank ocli
enda sedelutgivande bank — en i
Sveriges ekonomiska liv djupt
ingripande händelse — utförde L. ett
betydande arbete. Icke minst på grund
därav valdes han 1901 av riksdagen till
bankofullmäktig och förste deputerad
samt därmed chef för Sveriges
riksbank. I enlighet med de riktlinjer L.
uppdragit kunde överflyttningen av
sedelutgivningen från de enskilda
bankerna till riksbanken genomföras
praktiskt taget friktionsfritt. L:s
strävan som riksbankschef var att
förändra riksbanken från ett
ämbetsverk av gammal typ till ett
centralorgan för hela landets penningväsende,
och efter några år hade banken, tack
vare sin ledares stora skicklighet,
blivit ett mönster av praktisk ocli
effektiv bankorganisation. År 1907
drabbades den ekonomiska världen av en
kraftig konjunkturnedgång, som även
nådde vårt land. Vid bekämpandet av
krisen och dess följder utförde L. som
vår främste finansexpert ett
oförtrutet och framgångsrikt arbete; han
lyckades på ett förtjänstfullt sätt
lindra svårigheterna för affärslivet
och bidraga till bankväsendets
sanering. På grund av de erfarenheter,
som därunder gjordes, blev det för L.
alltmera klart, att riksbanken med
sin tämligen oansenliga fondställning
icke var tillräckligt rustad för att
tillfullo kunna bemästra de svårig-
Karl Langenskiöld.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
