Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lagerholm, Wilhelmina - Lagerkranz, se även Lagercrantz - Lagerkranz, John - Lagerkvist, se även Lagerquist, Lagerqvist, s. 434 - Lagerkvist, Pär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lagerkranz
428
Lagerkvist
John Lagerkranz.
agré i Konstakad. Hon ledde också
en målarskola. — Ogift. O. R.
Lagerkranz, se även Lagercrantz.
Lagerkranz, Johan (John)
Ludvig, präst, botanist, f. 4 febr. 1875
i Stockholm. Föräldrar: urmakaren
Johan Ludvig Lagerkrans och Anna
Sofia Johnsson. — Efter
mogenhets-ex. i Karlskrona 1895 studerade L.
teologi i Uppsala och prästvigdes
1903. Han tjänstgjorde sedan bl. a.
som lärare vid Centralfängelset å
Långholmen, predikant vid Svartsjö
tvångsarbetsanstalt, pastor vid
Mariasalen i Stockholm och adjunkt i
Maria förs. Är 1912 blev han
pastorsadjunkt i Brännkyrka förs. och var
komminister där 1917—45 samt
undervisade vid Johannelunds
missions-inst. 1918—22. L. har varit verksam
inom Sveriges religiösa reformförb.
och utgivit de båda tidskr. Vår tro
(1911—20) och Spectator (1925—44).
Därjämte har han bl. a. publicerat
"Nutidsmänniskan ocli kristendomen"
(1916), "Hans Egede. Missionär och
folkuppfostrare på Grönland" (1942)
och ett större exegetiskt arbete, "Den
svenska översättningen (1917) av Nya
testamentet" (hittills 4 häften, 1943
—46). —■ L. studerade botanik vid
Stockholms högskola 1919—22 och
är känd som en kunnig botanist. Han
har specialiserat sig på den arktiska
floran och företagit forskningsfärder
till Norge, Danmark, Tyskland,
Färöarna, Örkneyöarna ocli Island samt
tre resor till Spetsbergen oeh fyra till
Grönland. Särskilt har han
intresserat sig för studiet av släktena Carex
och Viola. L. har publicerat ett par
botaniska uppsatser om Grönland och
Island samt författat ett större, ännu
otryckt arbete om Grönland och dess
natur. År 1942 erhöll han Vet. akad:s
nyare Linnémedalj i silver. — Gift
1904 med Anna Elisabet Johansson.
S. L.
Lagerkvist, se även Lagerquist,
Lagerquist, s. 434.
Lagerkvist, Pär Fabian,
författare, f. 23 maj 1891 i Växjö.
Föräldrar: stationskarlen Anders Johan
Lagerquist och Johanna Blad, båda
härstammande från gamla värendska
bondesläkter. — Upplevelsen av
trosvisshet ocli fromhet i
barndomshemmet synes att döma av senare
framställning av L. ("Gäst hos
verkligheten") tidigt ha fått en smärtsam
skärpa, därför att han kände sig som
en utanförstående. Sannolikt reuan
under skoltiden tillägnade sig L. en
naturvetenskaplig världsuppfattning.
Hans ungdomstid synes ha varit fylld
av kriser och trevande försök att finna
en lämplig konstnärlig form för av ett
häftigt temperament präglade
upplevelser. Han avlade 1910 studentex. i
Växjö och bedrev 1911—12 studier i
Uppsala. År 1913 företog han en resa
till Frankrike och var sedan i flera år
bosatt i Danmark. Under 1920-talet
vistades han mestadels i Frankrike och
Italien. Sedan 1930 är han bosatt i
Lidingö. Han var 1919 teateranmälare i
Sv. Dagbladet och ägnade sig därefter
åter helt åt författarskap. Han erhöll
1928 Samfundet De nios pris. År 1940
blev han led. av Sv. akad. och 1941
fil. hedersdr vid Göteborgs högskola.
— L. började 1912 som lyriker i den
socialistiska tidn. Stormklockan. Hans
bidrag utgjordes huvudsakligen av
onyanserat hänförda kampdikter, som
prisa det nya och löftesrika i tiden;
de kontrastera ganska starkt mot
hans debutbok, novellsamlingen
"Människor" (1912), som präglas av
artisteri i flanörlitteraturens stil,
utnyttjad för ett uppdrivet
stämningsmåleri av starka och primitiva känslor.
Den följdes av "Två sagor om livet"
(1913), vari L. för första gången
begagnar en hos honom sedan
återkommande teknik med kombination av
naturalistiska detaljer och
icke-natura-listiska stämningsinslag. S. å. kom
broschyren "Ordkonst och bildkonst.
Om modärn skönlitteraturs dekadans.
Om den modärna konstens vitalitet",
en programskrift med förord av Aug.
Brunius, vari L., stimulerad av
intryck från parisresan, kritiserar den
samtida litteraturen som efterbliven i
jämförelse med måleriet och yrkar på
att dikten skall överge naturalismens
psykologiserande för att i stället
eftersträva stilisering och enkelhet enligt
expressionistiska och kubistiska
mönster. Han praktiserade dessa teorier i
"Motiv" (1914), en samling
prosastycken, präglade av en utstuderat enkel
form och ett brutalt innehåll, och i
berättelserna "Järn och människor"
(1915), vars stoff var hämtat från det
då pågående världskriget. Uppenbar-
ligen fann L. själv metoden att skildra
fasor med starkt betonad stilistisk
distans ohållbar. I diktsamlingen
"Ångest" (1916) har erfarenheten av
nöd och kris lett till en omprövning av
hans estetik: han kan alltjämt kallas
expressionist men i den meningen, att
hans dikt syftar till ett direkt och
befriande uttryck för den mänskliga
upplevelsen av oerhört lidande. Dylika
synpunkter ha varit vägledande vid
det försök att reformera den sv.
dramatiken, som närmast kom att uppta
L:s intresse; därom vittnar
skådespelet "Sista människan" (1917), en
dramatisk fantasi om en utdöende jord,
och volymen "Teater" (1918), som
innehåller en teoretisk uppsats,
"Modern teater. Synpunkter och angrepp",
och tre enaktare med den gemensamma
titeln "Den svåra stunden", som belysa
livets meningslöshet. Som det stora
mönstret åberopar L. Strindbergs
senare, drömspelsartade dramatik, varav
ett inflytande också röjer sig t. ex. i
"Himlens hemlighet", ett kosmiskt
fantasidrama, som ingår i volymen
"Kaos" (1919). "Kaos" återspeglar en
rad faser i L:s reaktion inför kriget;
det aldrig besvarade frågandet efter
tillvarons mening (i skissen "Den
fordringsfulla gästen"), det kvalfulla
religiösa behovet och upplevelsen av en
gudomlig kärlek utan trosvisshet. L.
har senare karakteriserat sig som "en
troende utan tro, en religiös ateist";
denna inställning börjar komma till
synes i de i "Kaos" ingående dikterna
och utvecklas ytterligare i
diktsamlingen "Den lyckliges väg" (1921). I
prosaberättelsen "Det eviga leendet"
(1920) tyckas de upproriska frågorna
om meningen avvisas till förmån för
ett accepterande av livet som det är,
men huvudlinjen i L:s diktning under
1920-talet innebär ett hyllande av
människoanden på livets bekostnad.
Denna sistn. tendens framträder i
"Den osynlige" (1923), ett
mysteriespel med delvis dunkel symbolik. "Onda
sagor" (1924) innehåller bl. a. vass
satir över samtidens ytlighet. Intryck
från barn- och ungdomsåren vid
järnvägsstationen i Växjö återspeglas i
"Gäst hos verkligheten" (1925), vars
huvudsyfte emellertid ej är
självbiografiskt. L. framhäver kontrasten
mellan det rörliga och bråkiga livet på
stationen och den frid, som utstrålade
från föräldrarnas tysta bibelläsning på
kvällarna. Den person, som får antas
återge L:s yngre jag, skiljer sig från
de övriga genom sin tidigt utvecklade
känsla för dödens realitet och sitt
tvivel. "Hjärtats sånger" (1926) rymmer
vid sidan av varm kärlekslyrik en rad
tankedikter, vilkas budskap i
sammanpressad form lyder: "Jag vördar
människan, föraktar livet." I betrak-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
