Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XIV Johan - Karl XV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl XV
185
Karl XV
morgonvanor och hans personliga
mottagningar på förmiddagen i
sängkammaren. Sin fysiska spänst
upprätthöll han genom regelbundna
ritter och stor måttlighet i fråga om
mat och dryck. Familjelivet på
slottet fick sin verkliga ram, då
drottning Desideria omsider 1823
återvände till Sverige, samtidigt som
kronprins Oscar som sin gemål
hemförde prinsessan Josefina av
Leuchtenberg. Deras äktenskap välsignades
med en talrik barnskara, som
tryggade dynastins framtid.
Karakteristisk för K. är den skenbara
kontrasten mellan å ena sidan hans yttre,
ytterst livliga framträdanden och
hans temperamentsfulla talförhet,
som stundom kunde slå hans
omgivning med häpnad och bävan, å andra
sidan hans betänksamhet och
realistiska omdöme. Dessa senare
egenskaper dominerade dock i hans natur och
återspeglas i hans bana, som förde
honom till allt högre positioner och
som till sist på ett genomgripande
sätt införlivades med Sveriges öden. —
Ryttarstatyer över K. finnas i
Stockholm (avB.Fogelberg; 1854) ochiOslo
(av B. Bergslien) samt statyer i
Norrköping (avL. M. Schwanthaler; 1846)
och i Örebro (av A. Ohlson; 1919).
— Litt.: De främsta bland de
samtida franska historiska arbeten, som
mer eller mindre inspirerats av K.,
är G. Touchard-Lafosse, "Histoire de
Charles XIV (Jean Bernadotte), roi
de Suède et de Norvège" (1—3, 1838)
och B. Sarraus, "Histoire de
Bernadotte, Charles XlV-Jean, roi de Suède
et de Norvège" (1—2, 1845). Av den
senare utländska litt. om K. märkas
främst H. Klaeber, "Marschall
Bernadotte, Kronprinz von Schweden"
(1910) samt D. Plunket Barton,
"Bernadotte, the First Phase 1763—1799"
(1914), "Bernadotte and Napoleon
1799—1810" (1921) och "Bernadotte.
Prince and King 1810—1844" (1925).
Nämnas bör även norrmannen Yngvar
Hauges populärt hållna arbete "Carl
Johan" (1—3, 1940—43). De främsta
sv. arbetena om K:s liv äro S. Clason,
"Karl XIII och Karl XIV Johan"
(i "Sveriges historia till våra dagar",
11, 1923) och T. T:son Höjer, "Carl
XIV Johan" (1—2, 1939—43, med
bibliografi). I övrigt hänvisas till den
utförliga redogörelse för källor och litt.
till K:s historia, som återfinnes i
Höjers uppsats "Källorna och litt.
till Carl XIV Johans liv före 1810"
(i Hist. tidskr. 1939). N. F.
Karl XV (Carl Ludvig Eugen),
konung, f. 3 maj 1826 på Stockholms
slott, † 18 sept. 1872 i Malmö.
Föräldrar: konung Oscar I och drottning
Josefina, f. prinsessa av
Leuchtenberg. Om Iv:s ätt se Bernadotte. -—
K., som vid dopet erhöll titeln hertig
av Skåne, uppfostrades efter strängt
metodiska principer under ledning av
skickliga lärare (främst norrmannen
O. Aubert) och vetenskapsmän (Chr.
J. Boström, F. F. Carlson). Mest för
K:s utveckling och politiska
tänkesätt betydde dock Henning Hamilton,
som från 1843 var hans guvernör och
liandledde honom under vistelsen vid
Uppsala univ. 1843—45 (en kortare
tid åhörde K. även föreläsningar vid
univ. i Kristiania). Som barn och
yngling visade K. ett gott minne, stor
läraktighet och rik fantasi, var käck
och hurtig. Tidigt framträdde likväl
också tecken på en vek karaktär,
vankelmod, brist på självbehärskning och
uthållighet samt en svärmisk och
lättrörd men ganska ytlig känslighet. Det
glada, utåtvända och sorglösa
studentlivet i Uppsala vann för alltid
helt hans hjärta. År 1846, då K. fick
egen hovhållning, betraktades hans
egentliga uppfostran som avslutad.
Hemma hade han allt id hållits ganska
strängt. Nu ägnade han sig däremot
åt ett uppsluppet nöjesliv i en krets
av glada dryckesbröder och
officerskamrater, inte alltid med det bästa
rykte. Under backanaler och erotiska
äventyr tillfredsställde han ganska
fritt sin lidelsefulla natur utan att
starkare hämmas av ståndshänsyn
eller känsla för decorum. K:s
förmälning 1850 med Lovisa, f.
prinsessa av Nederländerna, en nobel
karaktär, maken i alla skiften
oföränderligt tillgiven, förmådde icke
länge tygla dennes erotiska
äventyrslust. K:s uppträdande, som tydde på
en viss slapphet i viljelivet, bidrog
till att nedsätta hans personliga
anseende. Detta hindrade inte, att han
tidigt förvärvade och livet ut behöll
en ovanlig popularitet inom folkets
breda lager. Han var den förste
Bernadotte, som var född i Sverige och
hade svenska till modersmål. Många
intogos av hans ståtliga, sydländskt
manliga utseende, hans livfulla,
okonstlade och folkliga uppträdande
och hans naturliga älskvärdhet. Han
hade även förmåga, att när så
fordrades uppträda kungligt och värdigt.
K:s impulsivitet, konstnärliga
begåvning samt kraftiga och välklingande
stämma gjorde honom till en lyckad
improvisatör och uppskattad
festtalare; privat uttryckte han sig gärna
drastiskt. Hans demonstrativa
rättframhet skall stundom ha kunnat
dölja rätt mycken förställning. Denna
torde dock mera ha föranletts av
lättsinnig obetänksamhet än av medveten
beräkning. Med sin omedelbara
vänlighet intog K. människorna; han
ville alla väl men gav därför också
ofta löften, som han sedan hade
svårt att hålla. I K:s popularitet
ingick därför på många håll ett drag
av nedlåtande överseende med
kungamaktens bärare. I grund och
botten förblev K. alltid ett godhjärtat
och älskvärt barn, som lätt rycktes
med av ögonblickets stämningar men
aldrig riktigt lärde sig ett
målmedvetet, pliktfyllt vardagsarbete. I
fester, upptåg och fältmanövrer deltog
han däremot med liv och lust och
visade en barnslig glädje, om han
lyckats utföra någon bravad. Han tyckte
överhuvudtaget om att briljera, lika
gott om det gällde skönhet, styrka och
ryttarskicklighet eller måleri, sång och
dikt. Alla dessa konstarter, särskilt
måleriet, odlade han själv flitigt samt
stödde gärna konstnärer och diktare.
Som diktare otfh målare tillhörde K.
den nordisk-romantiska skolan,
visserligen utan att äga egen
originalitet. Den inre frändskapen mellan K:s
konst och politik har betonats av H.
Koht. K. var en senfödd romantiker
på Sverige-Norges tron i en tid, då
kulturlivet och politiken ute i Europa
alltmera fingo sin prägel av en
hårdhänt realism. Till K:s vackraste
karaktärsdrag hörde hans stora
vänfasthet och personliga anspråkslöshet. —
Redan 1841 erhöll K. sin första
officersfullmakt, blev 1848 överste och
avancerade snabbt till generalmajor
1849 och generallöjtnant 1853. Dessa
poster liksom befattningarna som
kansler vid rikets båda univ. 1844 och
Konstakad. 1853 voro främst tributer
till tronföljarens höga ställning.
Närmare beröring med offentliga värv
erhöll K. som faderns ställföreträdare
i riksledningen vid skilda tillfällen
från 1846 och framför allt som
vicekonung i Norge 1856—57. Oscar I:s
tilltagande sjuklighet ledde till att K.
22 juni 1857 fiek överta ledningen av
den svenska regeringen och 25 sept.
s. å. regentskapet för båda rikena.
Detta behöll han till faderns död 8
juli 1859, då han även till namnet blev
konung. —- Efter K:s trontillträde
kommo både i Sverige och Norge nya
män fram till statsledningen. K. ville i
båda rikena ha en s. k. homogen
ministär, sammansatt av statsråd, som
ägde hans personliga förtroende. I
mars—april 1858 utsågos i Sverige
till utrikes- och justitiestatsministrar
Ludvig Manderström och Louis De
Geer; bland de fem övriga nya
statsråden märktes främst Henning
Hamilton, som mer än någon annan var
K:s man och betraktades som
ministärens ledande kraft. Redan under
vicekungatiden i Norge hade K. med
sin närmaste förtrogne, amtmannen
i Akershus Christian
Birch-Reichen-wald, livligt diskuterat en ombildning
av det norska statsrådet. I dec. 1858
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
