Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XIV Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl XIV Johan
132
Karl XIV Johan
allmänt önskemal frän sv. håll. Wrede
sände genom Mörner ett brev till den
sv. utrikesministern om sakens läge.
På uppdrag av K. avreste den franske
köpmannen J. A. E. Fournier i slutet
av juli 1810 till Sverige med ett
budskap till de sv. myndigheterna om
IC:s villighet att motta valet. Till den
sv. riksdagen, som i juli 1810
sammanträdde i Örebro, avläts
emellertid 6 aug. en kunglig proposition
med förordande av hertig Fredrik
Kristian, oeh 10 aug. anslöt sig
hemliga utskottet till denna
ståndpunkt. Först nu frambar Fournier
sitt budskap från K. Detta medförde
ett fullkomligt omslag, i synnerhet
som man tog för givet, att K. var den
som allsmäktig betraktade Napoleons
kandidat. Den 21 aug. 1810 valdes K.
enhälligt till Sveriges kronprins. —
Sedan K. i Helsingör övergått till den
protestantiska trosbekännelsen,
landsteg han 20 okt. 1810 i
Hälsingborg och förklarades 5 nov. på
Stockholms slott som Karl XIII:s
adoptivson under namn av Karl Johan. Men
lian var vid sin ankomst fyrtiosju år
gammal, förblev i själ och hjärta en
fransman och lärde sig aldrig att tala
svenska. Han kom därför att
personligen förbli rätt isolerad i Sverige,
särskilt sedan Désirée redan i juni 1811
återvänt till Frankrike, missnöjd med
förhållandena i Sverige. K. kände, att
han uteslutande måste lita till eget
omdöme och egen kraft vid ledningen
av ett land, som under de senaste
hundra åren skakats av så många
revolutioner och nu råkat i ett så
utsatt och försvagat läge. De sv.
politikerna hoppades allmänt, att K. med
Napoleons stöd skulle återerövra
Finland. K., som önskade stärka sin
dynastis ställning i Sverige, ville
visserligen vidga rikets område men
ansåg, att detta borde ske genom att
från Danmark erövra Norge, bedömt
som en ur militärpolitisk synpunkt
mera hanterlig och samtidigt för
framtiden väsentligare erövring än
Finland. Han menade dessutom, att
det vittfamnande napoleonska väldet
vore bräckligt, medan Ryssland allt
framgent starkt måste respekteras
som östersjömakt. Sverige borde
dessutom taga stor hänsyn till England,
Napoleons ständiga fiende, som
genom sina flottor behärskade även
Östersjön. Då det franska trycket mot
Ryssland växte, blev detta benäget
att understödja K:s planer på Norge
för att vinna trygghet och om möjligt
militärt stöd från sv. sida. Sedan
Napoleon i jan. 1812 besatt sv. Pommern,
tog K. allt öppnare ställning mot
denne. I april 1812 ingicks ett
sv.-ryskt förbund mot Napoleon,
bekräftat i aug. genom ett personligt möte
Karl XIV Johan.
Teckning av O. J. Södermark.
i Åbo mellan K. och tsar Alexander
("1812 års politik"). Enligt K:s
planläggning vidtogos genomgripande
åtgärder för att stärka Sveriges
krigsberedskap. På riksdagen i Örebro
april—aug. 1812 upphjälptes rikets
finanser, en laglig kontroll över det
offentliga ordet upprättades
(indragningsmakten), och allmän värnplikt
genomfördes för vissa årsklasser.
Sedan Napoleons fälttåg i Ryssland
1812 misslyckats, slöt K. i mars
1813 alliansfördrag också med
England och därefter med Preussen och
Spanien, allt på villkor att Norge
tillerkändes Sverige. Sedan
vapenskiftet åter börjat i Nordtyskland,
begav sig K. i maj 1813 till de sv.
trupperna i Pommern. I juli enades
de ovannämnda makterna i
Trachenberg (nära Breslau) om en
fälttågsplan, som präglades av K:s militära
erfarenhet. Planen genomfördes
framgångsrikt under aug.—okt. 1813,
varvid K. förde befälet över nordarmén
och där vann bataljerna vid
Grossbeeren och Dennewitz. I den slutliga
kraftmätningen vid Leipzig den 16—
19 okt. 1813 gjorde K. också en
avgörande insats. I dec. 1813 trängde
han med största delen av sin här in
i det danska Holstein, och 14—15
jan. 1814 nödgades Danmarks
enväldige konung genom freden i Kiel
avträda Norge till Sveriges konung.
K. bevittnade under våren 1814
slutkampen mot Napoleon på fransk jord.
De planer, som K. synes ha hyst att
i dennes ställe intaga platsen som
Frankrikes ledare och som i tsar
Alexander synas ha ägt en
sympatisör, omintetgjordes genom Englands
och Österrikes motstånd. Under tiden
antogo norrmännen på
riksförsamlingen i Eidsvold en grundlag, vari
vissa paragrafer skulle omöjliggöra
en framtida förening med Sverige, och
valde 17 maj 1814 hertig Fredrik
Kristian till Norges konung. K.
inledde i juli 1814 ett fälttåg mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
