Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl XIII
178
Karl XIII
skridit det turkiska rikets gräns.
—-Nu kom den sällsammaste tiden i
K:s liv. Under mer än fem år
stannade han i Turkiet —• längsta tiden
i Bender, på bessarabisk, numera rysk
mark — och behandlades därvid än
som en misstänkt flykting, än som en
politisk bundsförvant. För de
ottomanska statsmännen var K:s närvaro
och möjligheten att hota med
sv.-tur-kisk samverkan en tillgång i deras
ständiga förhandlingar och
konflikter med Ryssland. K. sökte utnyttja
läget till en politisk kombination
i största stil, med Rysslands
fullständiga nederlag som mål; därvid
kan beaktas, att trots motgångarna
en icke ringa krigsmakt fanns i det
sv. riket, som åtminstone kunde binda
ryska styrkor. Den turkiska
riksledningen, där olika grupper ocli
intressen snabbt avlöste varandra, fattade
sitt mål nyktrare och mindre
storslaget. Under ett. kortvarigt krig med
Ryssland lyckades turkarna 1711
innesluta tsaren själv och hans armé
vid floden Prut. En fullständig
omkastning av läget tycktes ett
ögonblick möjlig; turkarna nöjde sig med
att säkra vissa framgångar i
detaljfrågor, värdefulla för Turkiet men
utan vikt för Sverige. — Från sina
turkiska kvarter upprätthöll K., i den
mån förbindelserna tilläto, en sv.
riksstyrelse, även i inrikes frågor
(t. o. m. i befordringar o. dyl.).
Svårigheterna att på så långt håll behärska
och bedöma situationen voro stora.
K. lyckades ej hindra tecken på
opposition i Sverige (exempelvis
riksdagen 1713), ej heller en ödesdiger
försämring av rikets yttre läge. Redan
under fälttåget i Polen hade stycken
av Baltikum fallit i rysk hand, något
som man då ansåg vara tillfälliga
motgångar; nu gingo både
östersjöprovinserna och Finland stegvis
förlorade. Efter Poltava började
Danmark krig på nytt; en invasion i
Skåne misslyckades genom Magnus
Stenbocks seger vid Hälsingborg i
febr. 1710, men ett sv. fälttåg söder
om Östersjön slutade med
kapitulationen i Tönningen i maj 1713.
Förhållandet till Preussen och Hannover
var samtidigt på väg att övergå till
krig, och redan före dess utbrott
besatte preussiska trupper bl. a. Stettin.
K:s förhållande till sina turkiska
värdar var tidvis mycket spänt
("kalabaliken i Bender" 1713). På hösten
1714 beslöt han fara hem och kom i
nov. till Stralsund efter att under
antaget namn ha gjort en rekordritt
genom Europa. I Stralsund vistades han
ett år, ledde 1715 stadens försvar mot
en preussisk och dansk belägring och
lämnade den först, då stadens läge var
hopplöst. I dec. var han i Skåne; det
Karl XII. Målning (detalj) av A. Sparre 1712
(Gripsholm).
var femton år sedan han sist beträdt det
egentliga Sveriges mark. — Under K :s
sista tid stod mot Sverige en
koalition, där Ryssland och det i
personalunion med England förenade Hannover
voro de mäktigaste deltagarna.
Sverige var inringat men motståndarna
oeniga, ryssarna därtill hårt
ansträngda av långvarigt krig. K:s
möjligheter berodde dels av Sveriges
resterande försvarskraft, dels av
möjligheten att splittra dess fiender. I
både inre och yttre politik blev hans
främste rådgivare holsteinaren G. H.
von Görtz. En rad ingripanden i
förvaltning och näringsliv avsåg att
effektivisera landets resurser. De ha
dtelvis skarpt brutit mot gammal sv.
tradition; i somliga stycken ha de i
gengäld ett utpräglat modernt drag
och lia ej minst paralleller i
krigförande staters hushållning under
1900-talets krig. För tillfället torde
de i åtskilligt ha fyllt sin uppgift.
Detta var möjligt bl. a. därför, att
Sveriges motståndskraft ingalunda
blivit så nedsatt av krigen, som
stundom antagits. De tidigare krigsåren
hade varit rätt goda år för sv.
näringsliv. En pestepidemi 1710 vållade
avbräck, och mot slutet av K:s tid
blev påfrestningen stark, även för den
del av riket, som icke var i
fiendehand. Men om något, utödande på lång
sikt av resurserna var idke tal, och
den nya armé, som uppsattes 1718,
bestod icke av gubbar och pojkar utan
av fullgott manskap. —• En trots allt
beaktansvärd militär styrka gav
eftertryck åt den diplomatiska
verksamhet Sverige drev i skilda
riktningar. Särskilt: viktiga sv.-ryska unr
derhandlingar (den s. k.
Ålandskongressen) inleddes 1718.
Förhandlingarna sköttes av Görtz med stor
diplomatisk fingerfärdighet och gåvo
tillfällen att spela ut olika fiendegrupper
mot varandra. Deras yttersta syfte är
liöljt i dunkel. — I knappast fullt
utrett samband mied de politiska
planerna, som vid denna tid omfattade
förbindelse bl. a. med Spanien och med
jakobiternas strävan att störta det
engelska kungahuset, står det
fälttåg i Norge, som K. inledde på
senhösten 1718 (det liade föregåtts av ett
begränsat, föga lyckligt företag 1716).
Att en erövring av Norge skulle givit
en värdefull pant i en kommande fred
och att ett avlägsnande av det norska
gränshotet i och för sig vore en
strategisk fördel är tydligt. Medan K. på
kvällen den 30 nov. befann sig i en
löpgrav framför den belägrade
fästningen Fredriksten, träffades han
även kula i tinningen och dog
omedelbart. — K:s svåger, prins Fredrik av
Hessen (se Fredrik I), som deltog i
fälttåget, vidtog genast åtgärder för
at.t säkra tronföljden åt sin gemål,
prinsessan Ulrika Eleonora; däri
lyckades han. Krigets avveckling (fram
till freden i Nystad 1721) innebar, att
Sveriges av K. segt försvarade om än
under hans sista tid underminerade
stormaktsställning uppgavs för alltid.
Att K: s efterträdare ha del i ansvaret
för det slutliga resultatet kan knappt
bestridas; vilka linjer K. för egen del
avsett att följa är icke bekant.
Inrikespolitiskt upphör med K:s död det
kungliga enväldet. Hans
administrativa nydaningar sågos som utslag av
detta och röjdes till större delen
undan. — Om K:s person och betydelse
finns ingen allmänt vedertagen
uppfattning; blott några drag kunna här
antydas. K. står inför eftervärlden
som krigarkungen framför andra i sv.
historia. Hans yttre var enkelt och
soldatmässigt; han bar icke peruk,
drack icke vin och njöt påtagligt av
fysisk fara och ansträngning. Den
enkla stilen uteslöt icke ett bestämt
sinne för kunglig värdighet, icke
heller vissa sirliga och höviska drag.
I andra sammanhang blyg och sluten,
var K. bland krigskamrater eller
andra förtrogna ofta munter, ibland
även språksam. Han hade en långt
driven självbehärskning; ibland liar
man i hans lugn inför egna och andras
lidanden velat se ett drag av kall
likgiltighet. I sitt uppträdande var lian
hövlig och korrekt; han har bemödait
sig om en stram, iblaind drastiskt
gestaltad rättvisa i behandlingen av
människor; detta utesluter icke, att
värdesattningar och åtgärder i
verkligheten kunna ha bestämts av
irrationella tycken. I K:s personliga liv
tycks en allvarlig religiositet ha
spelat stor roll; han beredde sig
grundligt till sina nattvardsgångar och
fann sig i att hovpredikanterna vid
nattvardsförberedelsen förebrådde ho-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
