Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl X Gustav - Karl XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl IX
174
Karl IX
Karl XI. Målning (detalj) av A. Wuchters
omkr. 1661 (Eriksberg).
Lundberg; 1915) och i Stockholm (av
G. Malmquist; 1917, framför Nord.
mus.). — Litt.: Det första stora verket
om K:s historia är S. Pufendorfs "De
rebus a Carolo Gustavo Sveciæ regis
gestis commentariorum libri septem"
(1697, sv. övers. 1915). En för den
nyare forskningen grundläggande
men nu delvis föråldrad
framställning ges av P. F. Carlson i "Sveriges
historia under konungarne af
Pfal-ziska huset" (1, 1855; ny uppl. 1883).
Förutom de sammanfattande
framställningarna i de stora
översiktsarbetena över Sveriges historia finns en
lång rad specialundersökningar
rörande olika problem i K:s historia,
av vilka följande kunna nämnas: H.
Rosengren, "Karl X Gustaf före
tronbestigningen. Pfalzgrefven intill
tron-följarvalet 1649" (1913); C. Weibull,
"Drottning Christina" (1931); N.
Edén, "Grunderna för Karl X Gustafs
anfall på Polen" (Hist. tidskr. 1906);
G. Wittrock, tre uppsatser om K:s
politik i Polen (Karol. förb:s årsbok
1920—22); T.Gihl, "Sverige och
västmakterna under Karl X Gustafs
andra krig mot Danmark" (1913); C. G.
Weibull, "Freden i Roskilde" (Hist.
tidskr. för Skåneland, 1908); J. L.
Carlbom, "Tåget över Bält och
freden i Roskilde 1658" (1910); J.
Rosén, "Skånska privilegie- och
reduktionsfrågor 1658—1686" (1944). W. L.
Karl XI, konung, f. 24 nov. 1655 på
Stockholms slott, † 5 april 1697 där.
Föräldrar: konung Karl X Gustav
och drottning Hedvig Eleonora, f.
hertiginna av Holstein-Gottorp. Om
K:s ätt se Pfalziska ätten. -—■ K:s
födelse var ur dynastisk synpunkt en
viktig händelse, då den pfalziska
ättens tronföljd därmed
säkerställdes. Efter faderns död hyllades han 1
mars 1660 i kronhuset i Göteborg av
de samlade ständerna. Han skall vid
detta tillfälle ha visat sig "mycket
hurtig" men var i själva verket som
liten klen till hälsan. Modern,
Hedvig Eleonora, som hade ett praktiskt
förstånd men icke var särskilt
intellektuellt begåvad, tog främst sikte
på sin sons fysiska omvårdnad. Till
hans lärare hade redan av fadern
utsetts sekr. i Kansliet Edmund
Gri-penhielm, tidigare historieprof. i
Uppsala. Änkedrottningen, åt vilken
förmyndarregeringen överlät valet av
guvernör, utsåg härtill 1663
riksrådet friherre Krister Horn, en
råbarkad soldattyp utan större andliga
intressen och därför avgjort olämplig
för uppgiften. Ä andra sidan var icke
heller läroplanen, som uppgjorts av
riksrådet Mattias Biörenklou,
särskilt lyckad, då den var inriktad på
en rent lärd uppfostran. Den unge
konungen visade ringa håg för
studier, och hans klena framsteg
framkallade både bekymrade miner hos
råd och ständer och alarmerande
rykten bland allmänheten. Ären 1665
oc’h 1667 skickades K. under
kortare perioder till Uppsala för att
hans studier skulle få mera stadga.
Är 1668 togo ständerna på allvar
upp frågan om hans uppfostran,
varvid bl. a. var på tal att avlägsna
Horn från guvernörskapet. Som
yngling trivdes K. bäst på hästryggen
tillsammans med ett rustikt
kamratgäng av unga adelsmän, bland vilka
särskilt framträdde Hans och Axel
Wachtmeister, Gustaf och
Christoffer Gyllenstierna och konungens
rid-lärare Mårten Reutercrantz. I rådet,
där K. började vara närvarande från
mars 1671, visade han sig däremot
skygg ocli förlägen, och då det
vädjades till hans mening, stack han sig
gärna bakom modern.
Överhuvudtaget gör den unge K. intryck av en
fysiskt vältrimmad men andligen
outvecklad yngling, som ännu icke
lärt sig behärska brytningsårens
labila stämningar. Att hans
uppfostran blev försummad är uppenbart.
Han tillägnade sig aldrig någon
djupare bildning, hans språkkunskaper
voro endast nödtorftiga, och hans
ortografi skulle alltid komma att
förete åtskilliga kuriösa drag. Att
förmyndarregeringen avsiktligt
vårdslösat konungens uppfostran för att
säkra sitt inflytande över honom även
i framtiden är dock ett orimligt och
alldeles obestyrkt antagande. På
riksdagen 1672 förklarades K., som
då var sjutton år gammal, myndig
oeh övertog själv regeringen. Under
de närmast följ. åren gick allt
mestadels i de gamla hjulspåren.
Förmyndarregeringens främste man,
rikskanslern Magnus Gabriel De la
Gardie, som var gift med K:s faster,
behöll allt fortfarande ledningen och
stärkte ytterligare sitt inflytande
genom att undandraga rådet de
viktigaste ärendena, vilka i stället
hän-skötos till improviserade
kabinettskonseljer med av De la Gardie be
roende sekr. som föredragande. K.
ingrep icke i högre grad i regeringen,
även om lian redan nu kunde ge prov
på ett hetsigt och befallande lynne,
då det gällde ärenden, som direkt
berörde hans personliga intressen,
exempelvis anordningar till hov- ocli
stallstaten. Under senare halvåret
1673 företog han en resa till Skåne
och Öland. På återfärden till
Stockholm insjuknade han på Pilkrogs
gästgivargård s. om Södertälje i
mässling men tillfrisknade, sedan
sjukdomen först ingett allvarliga
farhågor. Under 1674 framträdde de
ödesdigra följderna av den vid
förmyndarregeringens slut ingångna
alliansen med Frankrike, som iklätt
Sverige allvarliga risker, ehuru
fördraget visserligen icke, som tidigare
gjorts gällande, endast varit en
förtvivlad finansspekulation för att
erhålla subsidier. I det europeiska krig,
som framkallats genom Ludvig XIV:s
anfall på Holland 1672, önskade
denne en sv. diversion i Tyskland för att
avlasta trycket från Hollands
bundsförvanter, främst Brandenburg. Med
skickligt utnyttjande av subsidierna
som påtryckningsmedel lyckades den
franska diplomatin steg för steg driva
Sverige till en brytning med denna
makt. Träffningen vid Fehrbellin (18
juni 1675), som ur militär synpunkt
icke behövt få större betydelse men
allvarligt skadade den sv.
krigsmaktens anseende, ledde till
krigsförklaringar från kejsaren, Tyska riket,
Holland och Danmark. Genom
krigsutbrottet avslöjades
förmyndarregeringens försummelser, särskilt på
försvarsväsendets område, och på
kröningsriksdagen i Uppsala s. å.
togs första steget till den senare
förmyndarräfsten. Modstulen och
handfallen lät De la Gardie ledningen
glida sig ur händerna, och i farans
stund framstod den unge konungen,
snabbt botad från den barnsliga
drömmen om kriget som ett ridderligt
äventyr, som den enda fasta punkten.
Under ansvarets tyngd framträdde
de stora dragen i K:s karaktär, hans
starka, religiöst färgade pliktkänsla,
fasta viljestyrka, rättrådighet ocli
arbetsamhet. Upptäckten av
ledningens slapphet och rikets svaga
tillstånd blev för honom något av en
moralisk chock, som satte djupa spår
i hans sinne. Den ingav honom en
outplånlig misstro mot den tidigare
rådsregeringen men blev också
positivt den inspirerande kraften till lians
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
