Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johannes, Per - Johannes Bothvidi - Johannes Canuti Lenæus, ärkebiskop, se Lenæus, s. 526 - Johannes Erici - Johannes Gerechini
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Johannes, Per, folkskollärare, f.
13 aug. 1896 i Leksand. Föräldrar:
småbrukaren Smeds Erik Nilsson och
Klas Brita Persdotter. — J. arbetade
ett par år i en kvarn och senare i ett
tegelbruk. Han ägnade sig därefter åt
studier, och efter folkskollärarex. i
Strängnäs 1919 blev han
folkskollärare i Leksand s. å. Sedan 1938 är
han folkskollärare i Uppsala. Åren
1927—31 var han riksstudieledare i
Nationaltemplarorden (N. T. O.). Stort
intresse har J. visat sin hembygd,
bl. a. som initiativtagare till
Leksandsdagarna, skapare av
sockenfilmen ”Hembygdens poesi och prosa”
och som utgivare av ”Vår socken.
Hembygdsbok för Leksands ungdom”
(1938). År 1941 stiftades på initiativ
av bl. a. J. ”Svenska familjevärnet”,
som avser att slå vakt om familj och
hem och motverka nedgång i
befolkningens antal genom att propagera
för socialpolitiska reformer. —
Skriften ”Land i sikte. Samtal med mina
barn” (1941) är en i något
magistral ton hållen lekmannapredikan
för barn, och ”’Emil’ eller om
uppfostrare” (1942), utg. till den sv.
folkskolans 100-årsjubileum, är en serie
mer anekdotiskt utformade än
djuplodande uppfostrarporträtt, grundade
på personliga minnen. — J. har
medverkat vid stiftandet av Samverkande
bildningsförbunden och
Amatörteaterns riksförb. och utgav 1941 en
”A-B-C-bok för amatörskådespelare”.
Dessutom har han utgivit smärre
pjäser för amatörteatern. Han har även
varit verksam i sv. radio, där hans
folkskådespel ”Någon skall dock
skörda”, ”Gamla gården” samt flera
skolradiopjäser framförts. J. har ivrat
för att radion skulle få större
ekonomiska möjligheter att verka som
folkbildande och kulturdanande faktor. —
Gift 1922 med Elvira Jobs.
H. Fr.
Johannes Bothvidi, biskop, f. 7
okt. 1575 i Norrköping, † 24 okt. 1635
i Linköping. Föräldrar:
stadsskrivaren Botvid Hansson och Ingrid
Göransdotter. — Efter studier i Uppsala
från 1600 och en resa till Tyskland
1603 blev J. prästvigd i Uppsala 1604.
Efter nya studieresor i Tyskland,
Holland, Frankrike och England blev han
hovpredikant 1616. Vid kröningen
1617 promoverades han till teol. dr
och blev kort därefter konungens
biktfader och förste hovpredikant. J.
medföljde på fälttågen i Kurland,
Preussen och Tyskland och torde ha varit
den av kyrkomännen, som personligen
stod Gustav II Adolf närmast. Som
chef för det sv. fältkonsistoriet från
1621 verkade J. epokgörande för den
kyrkliga organisationen vid hären.
Väl förtrogen med krigsfolkets
behov författade han 1631 ”Agenda
ecclesiastica in Castrio Sveticio”, ett
kyrkorättsligt samlingsverk, som ger
en värdefull bild av det kyrkliga livet
vid armén. J:s verk blev där
grundläggande för mer än två sekel i
Sverige och utövade ett märkbart
inflytande även på dansk och nordtysk
lagstiftning. J. deltog även i
organiserandet av de kyrkliga förhållandena
i de av svenskarna besatta områdena
i Tyskland. Sålunda utarbetade han
1627 en ”Forma consistorii
ecclesiastici Elbingensis” för de erövrade
delarna av Preussen, som han på
konungens uppdrag visiterade, och 1632,
då han ledsagat drottning Maria
Eleonora till konungens vinterkvarter i
Mainz och Frankfurt a. M., fick han
i uppdrag att reorganisera
Magdeburgs ärkestift och stiftet
Halberstadt, vilka just lösgjorts ur den
katolska reaktionens grepp. J.
utarbetade därvid kyrkolagar och
skolordning samt grundlade konsistorier.
Brandenburgs kyrkoskick förblev
påverkat därav ända in på 1900-talet. —
De protestantiska enhetssträvanden,
som vid Gustav II Adolfs högkvarter
företräddes av engelsmannen Roe och
skotten Durie, rönte ett
framgångsrikt motstånd från den strängt
ortodoxe J. I jan. 1631 utnämndes han till
biskop i Linköpings stift. Under sin
korta tid som stiftschef framlade J.
ett omfattande kyrkligt
reformprogram. I instruktioner för stiftets
prästerskap och på visitationer
verkade han för god sedlig ordning,
förbättrad sjuk- och fattigvård samt inte
minst för allmogens läskunnighet och
en ordnad kyrkobokföring. Som
predikant utbildade J. tills. med Johannes
Rudbeckius den ortodoxa, praktiska
predikotypen med dess tyngdpunkt på
undervisningen. Hans predikningar
buro en starkt ”lagisk” prägel. J.
utövade ett omfattande författarskap,
inalles 27 skrifter, främst prediko- och
bönesamlingar. Hans ”förmåga av
konkret målning” nådde sitt bästa
uttryck i hans likpredikan över Gustav
II Adolf, karakteriserad av ett
brinnande nationellt lutherskt
korstågspatos och betecknad som höjdpunkten
av tidens andliga vältalighet. — Gift
1618 med Catharina Nilsdotter.
O. H.
Johannes Canuti Lenæus,
ärkebiskop, se Lenæus, s. 526.
Johannes Erici (Salæmontanus),
präst, † 1605 i Wenden, Livland. — J.
studerade vid jesuitskolor i Tyskland
men övergav alla katoliserande
tendenser och återvände till Sverige. Som
skolrektor i Enköping var han en
ivrig motståndare till Johan III:s
liturgi och fängslades därför av denne.
Frigiven tog han sin tillflykt till
hertig Karl, vars hovpredikant han blev.
Efter nya studier i Rostock reste J.
1592 till Polen, där lian blev
hovpredikant hos den lutherskt uppfostrade
prinsessan Anna. Han blev emellertid
på grund av sin brevväxling
misstänkt för att vara en av hertigens
kunskapare vid Sigismunds hov och
återvände därför i juni 1593 till
Sverige. Kort därefter blev han hertig
Karls biktfader. J., som ständigt
åtföljde hertigen på hans resor,
användes av denne i olika
förtroendeuppdrag. Sålunda överbringade han i maj
1595 till Uppsalakapitlet den
vredgade skrivelse, i vilken Karl hotade att
nedlägga regeringen, och mottog
kapitlets respektfulla svar. — J. avled
under krigståget till Livland 1605. —
Troligen ogift.
O. H.
Johannes Gerechini (Jöns
Jericksson eller Gerekesson), ärkebiskop,
† 18 aug. 1433 på Island. J. var av
dansk börd och son till Gereke Jensen
(Lodehat). — J. studerade 1401 i
Paris och var 1404 inskriven vid
univ. i Prag. Efter prästerlig tjänst
i Danmark uppträdde han 1408 som
konung Eriks (av Pommern)
kansler. S. å. blev ärkebiskopsstolen i
Uppsala ledig. Den av kapitlet valde
nye stiftschefen förmåddes av
konungen och drottning Margareta att avstå
från posten, varpå J. insattes i hans
ställe. Som ärkebiskop har han blivit
den sämst beryktade i stiftets
annaler, som helt världslig, hänsynslös och
utan alla moraliska betänkligheter.
Hans rätta natur synes dock ej genast
ha uppenbarats men framträdde efter
hand i likgiltighet för den kyrkliga
förvaltningen och själavården och
tillgodoseende av egna materiella
intressen. Bl. a. innehade han som förläning
Stockholms slott samt sannolikt även
en del av dess län och Stäkets län.
Då hans inkomster visade sig
otillräckliga, sökte han utfylla dem
genom skuldsättning och förskingringar,
genom mutor och rena
våldshandlingar. Han säges dessutom ha
hållit sig med ett fullständigt harem på
sina slott och gårdar. En tvist om
en kvinna var det också, som
slutligen bragte honom på fall, i det att
den förfördelade mannen vände sig
till den påvliga kurian. Även konung
Erik, som dittills beskyddat honom,
såg sig till slut föranlåten att ingripa,
och i konungens närvaro träffades
hösten 1421 en uppgörelse, varigenom
J. nedlade ämbetet mot försäkran om
ett årligt underhåll. Genom en bulla
våren 1422 förklarades J. för alltid
skild från ärkebiskopsstolen i
Uppsala och från utövningen av annan
högre prästerlig tjänst. År 1430 kom
han dock till Island som biskop i
Skalholt. Mottagen med välvilja gjorde
han sig snart förhatlig även där,
greps slutligen i sin egen kyrka och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
