Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Ericson, Nils - 2. Ericson, John
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ericsson
431
Ericsson
tiativ (jan. 1855), att förbereda,
inleda och för framtiden auktoritativt
planlägga den andra stora fasen i det
sv. kommunikationsväsendets
utveckling under 1800-talet,
järnvägsbyggandet. Man stod där på oprövad
grund, och samma fara för
stagnation, som förut hotat kanalplanerna
och Göta älvs reglering, innan E.
ingrep, hotade nu kring seklets mitt de
äldsta sv. järnvägsprojekten under
kampen mellan skilda fackmän,
klasser och bygder. Försedd med en
oinskränkt fullmakt, "som väl aldrig
under vårt nuvarande statsskick blifvit
åt en enskild man anförtrodd" (C.
Adelsköld), fann E. de tilltänkta
statliga stambanorna redan i huvudsak
utstakade före sitt chefstillträde. Men
han lyckades mot ledande tekniska
och politiska auktoriteter vinna
regeringen för sin tanke, att dessa banor
i första hand borde dragas genom
orter med föga utvecklat ekonomiskt
liv, alltså inlandsbygder, icke
kust-och vattenleder. E:s anseende lika
mycket för moralisk som ekonomisk
och teknisk vederhäftighet bidrog
också mer än någon annan
opinionsfaktor till såväl västra som norra
stambanans nuv. sträckning och —
framför allt — till sammanknytningen
över Mälaren av de södra och norra
järnvägssystemen genom en enda
centralbangård i Stockholm. Det var E: s
"djärvaste ingenjörstanke". Hans
totalkalkyl för de statliga
järnvägsbyggena på 115 mill. kr., motsvarande
fem gånger vår årliga statsinkomst
den tiden, ger en måttstock på
regerings, riksdagsutskotts och ständers
förtroende. Sedan Västra stambanan
fullbordats (1855—62) och Södra
stambanan från Malmö nått Älmhult,
begärde och erhöll E. sistn. år avsked
från ledningen av statens
järnvägsbyggnader. Åren 1866 följde avsked
från direktörskapet vid Trollhätte
kanalverk och från Flottans
mekaniska kår. Upphöjd till friherre 1860
och tillerkänd en livstidspension på
15 000 rdr av rikets ständer hade E.
redan tidigare hedrats med inval i
Krigsvet. akad. 1844, i Vet. akad.
1845 och i Lantbruksakad. 1856 samt
blivit kommendör med stora korset av
Vasaorden 1858. Han valdes efter
avskedstagandet av både Älvsborgs och
Gävleborgs läns landsting till led. av
Första K. 1866. E. avböjde båda valen
men återgick i stället på äldre dagar
till uppgifter vid Väg- och
vattenbyggnadskåren. Sedan hans son Nils
Werner E. på entreprenad övertagit
kanalbygget i Dalsland, biträdde han
sonen som "förste ingenjör". Han
uppgjorde dessutom plan till nybyggnad
av Gävle stad, sedan denna ödelagts
av brand 1869. Ett minnesmärke av
Nils Ericson.
järn vid bröderna Nils och Jolin
E:s barndomshem, rest 1867 av en
annan bland tidens föregångsmän,
Gustaf Ekman, bevarar åt
eftervärlden bådas oförgängliga rykte. E:s
staty av J. Börjeson (1893), rest i
Järnvägsparken i Stockholm, hedrar,
i än centralare omgivning, minnet av
de sv. statsbanornas fader. — Gift
1833 med grevinnan Vendela
Vilhelmina von Schwerin. — Litt.:
biografier av C. Adelsköld i Vet. akad:s
lef-nadsteckn. (2, 1878—85) och av C. O.
Troilius i samma arbete (3, 1886—
94). Cgn.
2. Ericsson, Jolian (Jolin),
uppfinnare, f. 31 juli 1803 vid
Långbans-hyttan, Färnebo skn, Värml. län, † 8
mars 1889 i New York. Bror till E. 1. —
Efter torftig skolgång men med starka
intryck av Långbansgruvornas
maskiner intogs E., sedan fadern anställts
vid Göta kanalbygge, jämte sin äldre
bror Nils i greve Baltzar von Plåtens
elevskola för detta bygge. Han blev
där snart kartritare och, endast
14-årig, nivellör (1811). Verksam som
lantmätare med militär befordran vid
awittringsverket i Jämtland 1821—
26 utarbetade han mästerliga, ännu
bevarade sockenkartor, utbildade sig
till gravör och sysslade med
uppfinningar av både fredlig och krigisk
natur, främst en träkolseldad,
bränslebesparande varmluftsmaskin med
högre verkningsgrad än dåtida
ångmaskiner. Ett gevär med tändhatt, en
pumpinrättning för värmemotor på
E:s rusthåll Persåsen, en
"evighetsmaskin", ja, naturpoem hörde också
till de uppslag, som det unga otåliga
geniet strödde kring sig under
Jämtlandsåren. År 1826 reste E. till
England bl. a. för att utnyttja sin
varmluftsmaskin men fann denna ur stånd
att uthärda den starka hetta, som
det engelska stenkolsbränslet
alstrade. Hans konstruktion av en
tubångpanna med forcerat drag kom i stället
att ligga till grund för hans
deltagande i den berömda tävlingen
mellan ångvagnar, d. v. s. ångdrivna
lokomotiv, på den nya
Liverpool—Manchesterbanan 1829. E:s The novelty
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
