Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Duwall, Johan Didrik - Dybeck, Wilhelm - Dybeck, släkt - Dybeck, Richard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dybeck
285
Dybeck
Johan Didrik Duwall. M&lning (detalj) av
L. Pasch d. y. (Riddarhuset).
Gustaf Ruthensparres värvade reg.,
där han 1748 blev kapten. Efter
transport till Livgardet 1753 blev
D. 1754 överadjutant och major och
erhöll 1762 överstes titel. Genom sitt
gifte med Gustaf Kiermans dotter
knöts han nära till hattpartiet och
uppfördes vid ett par tillfällen på
1760-talet som rådskandidat. Vid
riksdagen 1771—72 var D. en av de
ledande och deltog som en av hattarnas
repr. i överläggningarna om den s. k.
kompositionen. Efter revolutionen
1772 slöt lian sig till Gustav III och
blev 1773 generalmajor men tog 1776
avsked ur militärtjänsten med
generallöjtnants titel. I), utnämndes 1778
till förste stallmästare hos
hertiginnan Hedvig Elisabeth Charlotta och
spelade en tongivande roll i tidens
brokiga hovliv. Han närmade sig
efter liand de med konungens politik
missnöjda kretsarna. Som
lantmarskalk vid riksdagen 1786 förstod D.
att klokt och medlande leda
förhandlingarna. Sommaren 1788 sändes lian
på en diplomatisk beskickning till den
danske kronprinsen i Norge men
lyckades ej ernå det avsedda sv.-danska
förbundet. Vid riksdagen 1789
framträdde D. som en ivrig
oppositionsman. Han blev kommendör med stora
korset av Vasaorden 1778 och
serafi-merriddare 1786. — Gift 1757 med
Ulrika Kierman, adlad
Kjerrman-sköld. B. B—c.
Dybeck, Carl Wilhelm,
skogsman, f. 11 maj 1877 i Gävle, † 22 sept.
1933 på Bankhyttan i Vika skn,
Kop-parb. län. Föräldrar: inspektören
Fredrik D. och Wilhelmina Augusta
Bergfors. — D. blev student i Gävle
1S97 och genomgick Skogsinst. 1901—
03. Han blev 1905 läns jägmästare i
Kopparb. län. Han förbättrade
metoden för tall- och granfröets
kläng-ning samt konstruerade en ny skogs-
odlingsplog. D. var led. av
skogs-vårdsstvr: s
skogslagstiftningskom-mitté 1920 och ett flertal kommittéer
i jaktfrågor. Han nedlade ett
betydelsefullt arbete för
skogsbrandförsäkringens ordnande samt behandlade
i talrika skrifter skogs- och
jaktfrågor. Bl. a. utgav han "Kort
handledning vid folkskolebarns undervisning
i skogssådd, skogsplantering och
plantskoleskötsel" (1912), en bok, som
vann mycket stor spridning. — Gift
1910 med Karin Sundahl. A. H.
Dybeck, släkt, vars äldste kände
stamfar Simon D., 1645—70
liammar-smedsmästare på Bernshammars bruk
i Heds skn, Västmanl. län, blev far
till understallmästaren vid
artilleriet Simon D. († 1733), som 1709 blev
fången vid Dnjepr och kvarhölls
fjorton år i Byssland. Han blev far till
kvrkoherden i Orsa, Dalarna, Gustaf
Simon D. (f. 1726, † 1793) och farfar
till prosten ocli kyrkoherden i
Odensvi, Västmanland, Carl D. (f. 1759, †
1841). Bland dennes söner märkas
a) kontraktsprosten i Ramsberg,
Västmanland, Carl Wilhelm Edvard
D. (f. 1810, † 1890), far till
överstelöjtnanten Herman D. (f. 1850, †
1926), och b) fornforskaren Richard
D. (se nedan).
Dybeck, Richard, fornforskare,
f. 1 sept. 1811 i Odensvi skn,
Väst-mani. län, † 28 juli 1877 i Södertälje.
Föräldrar: kyrkoherden Carl D. och
Maria Ulrika Remmer. — D. blev
student i Uppsala 1831, avlade
liov-rättsex. 1834 och blev s. å. e. o.
notarie i Svea hovrätt. Åren 1835—41
tjänstgjorde han vid ett par
sörmländska domsagor samt i
rådhusrätten i Eskilstuna, där lian bl. a. var
tf. borgmästare 1839—41.
Ämbetsmannens liv passade honom
emellertid illa, och 1842 tog han avsked för
att sedan uteslutande ägna sig åt
forn-forskning. År 1845 drabbades lian av
ett slaganfall, som för återstoden av
lians liv gjorde honom till krympling.
— Från 1830 använde D. all sin
lediga tid till att genomvandra Sveriges
alla landskap för att studera ocli
avbilda fornminnen samt uppteckna och
insamla sagor, sägner, visor och
annan folktradition. Resultatet därav
föreligger framför allt i lians tidskr.
Runa (1842—50 och 1865—76) samt
i ett antal skrifter, ss. "Svenska
vallvisor och hornlåtar" (1846), "Svenska
visor" (1847—48), "Svenska
minnesmärken" (1851), "Svenska fornsaker
beskrifna" (1853—55), "Svenska
folkmelodier" (1853—56), "Svenska
runurkunder" (1855—59),
"SverikesRunurkunder" (1860—76) och
"Mälarens öar" (1861). —- D. tillhörde den
romantiskt patriotiska riktning, vars
främsta insats under den närmast
Eichard Dyheck. Teckning (detalj) av L. W.
Herrlin (Statens historiska museum).
föregående tiden varit samlandet och
utgivandet av våra folkvisor, men
hans intressen sträckte sig långt
därutöver. Som forskare hörde han
till den krets av privatmän, som
delvis i ganska skarp motsättning
till Vitt. akad. för egna medel eller
med tillfälliga anslag av
statsmakterna och enskilda arbetade med
insamling av fornsaker i egentlig
bemärkelse samt därjämte föremål och
traditioner av yngre datum. D:s
verksamhet spände över hela detta
vidsträckta fält, och som samlare
upptog lian allt, som var "gammalt och
fornt". Den vetenskapliga bearb, av
materialet gav lian sig aldrig in på,
och stundom verkar det, som om
han inte hade klart för sig den
relativt obetydliga åldern hos en del
företeelser, ss. framför allt det folkliga
dräktskicket. Hans största insats är,
att lian med mycken flit och många
gånger under svåra yttre
förhållanden insamlat ett omfattande
material. — För senare generationer har
D. spelat rollen av inspiratorn, som
genom sin Runa givit t. ex. Artur
Hazelius viktiga impulser till dennes
stora insats för räddandet av resterna
av vår folkliga kultur. En annan
svensk, som tagit starka intryck av D.,
är Strindberg, som i "Kronbruden"
bygger på ett motiv från D. och som
i "Svenska folket" gjort ett försök att
vetenskapligt behandla material av
samma slag som D: s och delvis dylikt,
som hämtats från denne. — I vår tid
torde det främst vara D: s
avbildningar av runinskrifter, som anlitas av
forskningen. — Hans insatser på det
folkloristiska området äro
omfattande, ehuru först en modern bearb, torde
kunna i detalj avgöra deras värde.
Detsamma torde gälla folkmusiken,
där hans främsta insats är Sveriges
nationalsång, "Sång till Norden", som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
