Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Bissmark, Georg - Bitter, Albert - Biörenklou - Biörenklou, Mattias
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bitter
324
Biörenklou
Georg Bissmark.
städes 1904, utsågs till stadens
borgmästare 1918 och innehade denna
befattning till 1938. Under B:s
borg-mästartid undergick Halmstad en
stor industriell, kommersiell och
kulturell utveckling; staden utvidgades
genom det forna municipalsamhället
Nyliems inkorporering (1928),
hamnen fördjupades och moderniserades,
flygfältet färdigställdes (1936), ett
friluftsmus., Hallandsgården, anlades
(1924), och ett nytt stadsmus.
uppfördes (1933) m. m. Vid sidan av sin
kommunala verksamhet tog B. ivrigt
del i det politiska livet; ss. repr. för
Kronob. och Hall. län var han 1927—
34 led. av Första K. och gjorde sig
där bemärkt som sakkunnig i
juridiska spörsmål. I A. Lindmans
ministär 1928—30 var B. statsråd och
chef för Justitiedep. Han var 1936—41
ordf. i styr. för Sv. sparbanksfören.
och utgav ett flertal uppsatser i
sparbanksfrågor. Ss. led. av styr. för de
nordiska juristmötena bidrog B.
verksamt till det gemensamma nordiska
lagstiftningsarbetets främjande. —
Gift 1904 med Ingeborg Nordström.
(M. B. L.)
Bitter, Johan Fredrik Albert,
katolsk biskop, apostolisk vikarie i
Stockholm, f. 15 aug. 184S i Melle,
Hannover, † 19 dec. 1926 därstädes.
Föräldrar: geheimerådet Heinrich
Bruno B. och Amalia Bernhardina
Krenzhage. — B. avlade studentex.
1869, bedrev därefter studier i filosofi
i Munster och i teologi i Wurzburg
samt prästvigdes 1874. Efter ett
kortare förordnande som pastor i S:ta
Eugeniaförs. i Stockholm (1874) var
B. kyrkoherde i S:t Josefs förs. i
Göteborg 1875—85 och i katolska förs.
i Ludwigslust 1885—86 samt blev
sistn. år apostolisk vikarie för
Sverige med säte i Stockholm. Han blev
1893 titulärbiskop av Doliche och fick
1922, då han på grund av hög ålder
lämnade den apostoliska
vikariebefattningen, titeln ärkebiskop av
Sul-tania i Armenien. Han blev teol. dr i
Würzburg 1885. B. var under sin
långvariga vistelse i Sverige (till 1923)
synnerl. verksam. Han grundade S:t
Eriks kyrka i Stockholm och bildade
katolska fören. Han verkade även för
spridandet av katolsk litteratur, och
genom hans initiativ tillkommo övers,
till svenska av bl. a. Nya testamentet
enligt Vulgata, Thomas’ a Kempis
"Kristi efterföljelse" och ett stort
antal andakts- och läroböcker. B.
inlämnade 1921 en inlaga till Skolöverstyr.
i syfte att få de från katolsk
synpunkt misshagliga omdömena i sv.
historiska läroböcker korrigerade.
Skolöverstyr. avböjde emellertid och
avgav sitt yttrande genom skriften
"Biskop Bitters klagomål", författad
av S. von Engeström. — Litt.: R.
Wehner, "S:ta Eugenia kyrka 1837—
1937" (1937). G. R.
Biörenklou, ätt, härstammande
från mjölnaren på Nykvarn, sedan
borgaren i Västerås Erik Mattsson,
som levde i slutet av 1500- och i
början av 1600-talet. Hans son Mattias
Mylonius, slutl. riksråd och kansliråd
(se nedan), adlades 1646 med namnet
B. och uppflyttades 1664 i dåv.
rid-darklassen. Han slöt själv sin ätt.
Hans bror, kaptenen vid
fortifikationen i Stettin, ingenjören Erik Mylon
(f. 1624, † 1662), adlades 1662 med
sin broders sköldemärke mien tog
aldrig introduktion. Även han slöt
själv sin ätt. Namnet stavas även
Biörneklou och Björnklou.
Biörenklou (Biörneklou),
Mattias, riksråd, diplomat, f. 26 dec.
1607 i Västerås, f 20 aug. 1671 i
Stockholm. Föräldrar: mjölnaren Erik
Mattsson och Brita Jönsdotter. — B.
kallade sig först Arosiander efter
födelseorten, senare Mylonius efter
faderns yrke; namnet B. ant<?g han vid
adlandet 1646. —- Efter att lia stude-
Albert Bitter.
rat vid Västerås gymnasium kom B.
till Uppsala univ., där han läste
teologi oeh klassiska språk. Den andliga
banan slog han definitivt ur hågen,
sedan han på biskop Johannes
Rudbeckius’ förord antagits till lärare för
Magnus Gabriel De la Gardie och fått
intresset väckt för politiska studier.
Genom Axel Oxenstiernas och Johan
Skyttes förmedling befordrades han
1637 till eloquentiæ prof. vid Uppsala
univ., men redan följ. år fick han resa
på en beskickning till Danmark,
Nederländerna, England och Frankrike;
denna skötte han till Axel Oxenstiernas
fulla belåtenhet. År 1640 lät
rikskanslern kalla honom till sekr. i kansliet,
1643—47 biträdde han som
legationssekr. Johan Oxenstierna och Johan
Adler Salvius vid de westfaliska
fredsunderhandlingarna och vann därvid
erkännande från båda de mot varandra
föga vänskapliga sändebuden. Efter att
en kortare tid ha vistats i hemlandet
för att lämna upplysningar om
fredsunderhandlingarnas läge och om
lega-ternas missämja fick han återvända
till Westfalen ss. resident i Münster.
Även efter fredsslutet 1648 togs han
i anspråk för olika maktpåliggande
diplomatiska uppdrag. Vid Karl X
Gustavs trontillträde utnämndes B.
till statssekr., följde senare kungen i
dennes polska krig och användes bl. a.
vid underhandlingarna med
Brandenburg 1656. Som fullmäktig minister
för Sverige vistades B. 1657—59 vid
kejsarvaldagen i Frankfurt a. M., där
han tills, med fransmännen sökte
förhindra valet av Ferdinand III:s son
Leopold till kejsare. Han fick en
subsidiekonvention med Frankrike till
stånd 1658 och förmedlade Karl
Gustavs inträde i Rlienförbundet ss. hertig
av Bremen och Verden samt herre till
Wismar, varigenom de sv. länderna
vid Weser tryggades under det andra
danska kriget. Under kungens sista
år verkade B. som legat i Paris (1659
—60) för att vinna franskt
ekonomiskt och diplomatiskt stöd åt
Sverige. År 1661 återvände han till
Stockholm, utnämndes s. å. till hovkansler
och 1664 till riksråd. Samtidigt blev
han kansliråd i Kanslikollegium. För
sin upphöjelse hade B. säkerl. delvis
Magnus Gabriel De la Gardie att
tacka — denne och B. stodo ännu på
samma linje, då det gällde att hävda
Sveriges prestige mot Bremen (krig
1665—66) —, men inom rådet uppstod
snart en stark motsättning mellan
dem. Medan rikskanslern ville hävda
Sveriges ställning genom en närmare
anslutning till Frankrike, sökte B.,
som betraktade den franska politiken
med största misstro, förmå Sverige
att sluta sig till Frankrikes
motståndare. Han lyckades även genomdriva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
