Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NODD OCH TVUNGEN. 167
den gnistrande snön, som svept hela
trakten i en mjuk, vid mantel.
Den friska, kalla luften väckte lifs-
begäret hos dem. Ögonen tändes på
nytt.
— Älskling, mumlade Gerhard och
kramade Heddas lilla bara hand, vi
ha syndat mycket, men nog ha vi
väl rätt att lefva ändå. Inte sant,
Hedda, vi ska lefva för att utplåna
vår synd?
— Men skammen, skammen! kved
Hedda och ögonen höljdes af stora,
klara tårpärlor. — Yi skola aldrig
kunna utplåna den!
De gingo tysta sida vid sida. Ord
voro dem öfverflödiga, ögonen talade
ett vida mera hjärtslitande språk.
— Dn får ej gråta, Hedda, hvi-
skade Gerhard. De mötande se vår
olycka. Låt oss i stället vara starka !
Yår handel och vandel har ju till-
förene varit utan fel, och då måtte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
