Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I dåligt sällskap - II. Problematiska naturer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
83
djupare och djupare sänktes, och han till slut
började snarka med afbrott af nervösa
snyftningar, lutade sig de små barnahufvudena öfver
den olycklige. Vi tittade uppmärksamt in i
hans ansigte och följde dess skiftningar, huru
skuggorna af hans brottsliga handlingar där
framskymtade och huru medelst de
sammandragna ögonbrynen och hoppressade läpparna
formades ön den ömkligaste grimas, som hos
ett gråtande barn.
— Jag mör—dar, skrek han plötsligt till,
troligtvis emedan han, till följd af vår närvaro,
kände en oförklarlig oro i sömnen, och detta
utrop var tillräckligt för att skingra oss åt alla
håll.
Understundom hände, att han i detta sitt
sofvande tillstånd öfverhöljdes af regn och dam,
och om hösten med snö, och gick han ej
förlorad genom en förtidig död, så hade han
därför utan tvifvel att tacka de omsorger, som af
de andre — lika olyckliga som han sjelf —
egnades hans bedröfliga person, och bland
dessa hufvudsakligen af den glade pan
Turke-witsch, som, själf betydligt vacklande på benen,
sökte upp den stackaren, stälde honom på fötter
och förde honom med sig.
Pan Turkewitsch tillhörde det antal folk, som,
för att. begagna hans eget uttryck, icke tillät
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
