Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I dåligt sällskap - I. Ruinerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72
från det förgångna liksom lefvande, ett djupt
vemod bemäktigade sig min själ, jag erfor en
dunkel medkänsla för dem, som fordom lefde
inom de lutande murarne, och romantiska
skuggor från en okänd tid hägrade för mitt
sinne, liksom under en blåsig dag lätta
strö-moln framsväfva öfver fältets ljusa grönska.
Men, som sagdt, från denna afton framstodo
både slottet och dess gamle bard för mig i ett
annat ljus. Då Janusch följande dag mötte
mig i närheten af ön, ville han taga mig med
sig, i det han med ett belåtet utseende
försäkrade, att numera kunde »sonen af sådana
aktningsvärda föräldrar» lugnt besöka slottet,
emedan han där skulle finna fullkomligt hyggligt
sällskap ... Han ledde mig till och med fram
till slottet, men där slet jag mig med tårar i
ögonen från honom och satte sedan till att
springa. Slottet blef mig hädanefter vidrigt.
Fönstren i öfre våningen voro tillbommade, och
den nedre befann sig i hufvornas och
salop-pernas våld. Käringarna där föreföllo mig så
motbjudande; de smickrade mig så osmakligt
och grälade så högljudt på hvarandra, att jag
förvånades, huru den stränge aflidne panen,
som kufvat turkarne under stormiga nätter,
kunde tåla dessa megäror i sitt grannskap. Men
framför allt kunde jag icke förgäta den kalla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
