Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårdkarlar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Åke bondes gästabud»
Åke bondes gästabud. 389
emellan konung Waldemar och hans broder, hertig
Magnus, lidit mänga ölägenheter, serdeles af de
Danske, hvilka af Waldemar indrogos i
Westergötland, och der ganska illa huserade, alled ban
i Skara d. 25 Juli 127».
Åke bondes gästabud. Under hedniska tiden
funnos uti norden ej sällan odalbönder, hvilka uti
rikedom och anseende nära nog kunde mäta sig
med de förnämste och mest högättade män. Sjelfva
konungarne gästade hos dem, och oft8 nog kunde
en dylik bonde rikligen undfägna sådana höga gäster,
ined bela deras talrika följe, uti flera veckors tid.
Serdeles beryktadt blef det ståtliga gästabud, som
Åke bonde i Wermland vid ett tillfälle anställde,
då ban på en gång hade tvenne konungar med
deras hoffolk till gäster. Den ryktbare
Svea-ko-nungen Krik Emundsson Väderhatt, hvars välde
sträckte sig, icke allenast öfver hela det fordna
Svithiod, eller landskapen Upland, Södermanland
och Westmanland, utan äfven öfver bela Nerike
och Westergötland, samt norrut öfver Dalarna,
Helsingland och en del af det nuvarande Norrland,
bade i vester också utvidgat sin makt, i det ban
underlagt sig Wermland, samt Bohus Läns och
Dalslands af egne småkonungar förut styrda
trakter, äfvensom många höfdingar och en stor del
af folket i södra Norriges orter, Raumarike,
West-folden och Wingulmarken, hyllade bonom såsom
sin öfverherre. På denna sidan stötte ban dock
snart på en mäktig medtäflare, som icke allenast
bejdade bans vidare framsteg åt det hållet, utan
äfven lyckades att åter beröfva honom flera af
bans redan gjorda eröfringar. Delta var den
namnkunnige Harald Hårfager. Sedan denne en
sommar underlagt sig Westfolden och Raumarike,
drog han mot vinterns början öfver Eda skog in
i Wermland, till hvilket landskap bao påstod sig
hafva arfsrätt, pä grund deraf, att bans stamfader
Olof Trätälja först uppodlat och beberrskat
detsamma , och hvilket ban derföre yrkade skulle
till-böra Noiriges rike. Såsom landels konung lät
ban således påbjuda, att ban denna vinter ämnade
der fara omkring och efter gammalt sedvanligt
bruk halla gästning i gårdarna. Just vid samma
tid uppehöll Erik Emundsson sig äfven inom
Wermland, hvilket landskap redan länge lydt under bans
välde, och han bade likaledes Tör afsigt att någon
tid gäsla bos bönderne derstädes. Bada
konungarne hade blott sitt vanliga resfölje med sig,
och ingendera af dem var beredd pä något krig,
hvarföre ej heller några ßendtligheter af dem
företogos emot hvarandra. Allmogen åter i denna
aflägsna provins, alltför van att vara sjelfrädig
och föga akta på koungars makt, synes icke
hafva varit serdeles böjd alt företrädesvis hylla
någondera af de tvenne täflande regenterne, utan
emottog båda med gammal nordisk gästfrihet,
lemnande derhän deras ömsesidiga anspråk på
välde. Då bodde uti Wermlands bygder en af
desse stolte och sjelfständige odalbönder, de der,
såsom män för sig, lefde frie och oberoende på
sina beminan, och hvilka, hvar och en pä sin gård,
ansåg sig lika god som en konung. Hans namn
var Åke, och han egde stora egodelar, samt
ansågs för den rikaste och myndigaste bonde inoin
hela Wermland. Han bade på sin hufvudgård,
såsom vanligt var bos alla förmögnare bönder,
en serskild dryckesstuga eller gästabudssal, hvari
högtidligare samqväm plägade hållas, och
ankommande gäster herbergeras; men nu lät ban
dessutom, ett stycke derifrån, uppföra en dylik stuga,
ej mindre än den gamla, samt pryda och inreda
den lika präktigt som denna. Derefter sände Åke
bonde sina män till så väl Harald Hårfager, som
Erik Emundsson, samt inbjöd dem till gästabud bos
sig på samma dag, och båda konungarne låfvade
att då infinna sig. När de på den utsBtta dagen
anlände till Åkes gärd, införde den gamle
myndige odalbonden Upsala-konungen med hans män i
sin gamla dryckesstuga, men Norrske konungen
deremot och bans följe i den nybyggda stugan,
och fanns uti båda stugorna ett ståtligt gästabnd
anrättadt, med ymnig välfägnad och rikliga
dryckesvaror. Så väl maten, som drycken, var på
begge ställena lika, och allt af det bästa, som
kunde anskaflas, endast den åtskilnad iakttogs
emellan båda konungarne, att i den salen, dit Erik
infördes, var all väggbonaden, äfvensom bela
bord-redskapen gammal, hvaremot detta uti Haralds
gästsal var nytt, men för öfrigt alltsammans lika
präktigt och dyrbart arbetadt med guld och
silfver. De båda konungarne talade icke med
hvarandra, utan höllo sig afskiljde b var med sina mån,
och gästabudet, hvarunder Åke boude delade sin
uppmärksamhet lika åt begge sina höga gäster,
aflopp utao några fiendtligbeter. Emellertid
misstyckte Erik Emundsson högligeo, att Harald
Hårfager syntes hafva blifvit företrädesvis bedrad af
deras gemensamme värd. Om morgonen på den
dagen, då konungarne skulle afresa, tog Åke bonde
sin lolfårige son Ubbe vid banden, saint ledde
honom inför Norrske konungen, med anhållan, att
Harald Hårfager måtto upplaga honom bland sina
hofmän, och tillika öfverlemnade ban flera rika
skänker, enligt ett i norden af ålder gängse bruk, att
alltid vid afresan frikostigt begåfva en gäst,
hvilken man ville synnerligen bedra. Harald Hårfager
tackade bonom med mänga vänliga ord, och
syntes med serdeles välbehag emottaga den myndige
bondens anbud, försäkrade bonom om sin vänskap,
och låfvade att med ständig ynnest omfatta bans
unge son. Derpå gick Åke bonde in till Erik
Emundsson, och förärade bonom likaledes många
dyrbara skänker. Denne, som redan stod
resfär-dig, emottog dem utan att svara många ord, var
trumpen och olustig, och steg genast med sitt
följe till bäst, för att lemna gården. Åke bonde
åtföljde då, för att göra honom sällskap, ett
stycke på vägen. När de färdande framkommit
till en itke långt ifrån gården liggande skog,
ämnade Åke taga afsked och återvända. Då utbröt
Erik Emundssons hittills dolda bitterhet, och ban
tilltalade Ake med hårda ord, frågande bonoin,
hvarföre ban delat välfägnaden emellan båda
konungarne så, att Norrske konungen fått den bästa
delen af allting, ehuru Åke likväl borde hafva be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
