Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårdkarlar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Zeipel»
Kengerlein.
377
sonen redan vid elfva års ålder inskrifven såsom
stodent vid Upsala akademi, hvarest ban år 1811,
ännu föga mer än aderton är gammal, tog
kansli-examen. Derpå skulle ban, enligt fadrens
önskan, äfven studera juridiken; men afstod
derifrån, efter en misslyckad tentamen. Ynglingens
båg ledde honom snart åt ett helt annat ball,
nemligen vitterbeten. Då för tiden var det i
Upsala nästan uteslutande fråga om den Tyska
vitterheten, och i denna var ban ganska beläst.
Tidigt försökte ban sjelf sina krafter i den
fosterländska skaldekonsten, och, förtroligt bekant med
Phosphoristerne, lemnade han, vanligen under
signaturen "Carl," flera bidrag till Atterboms Poetiska
Kalender, äfvensom sedermera till Soea, samt
öfversatte och utgaf 1817 Werners tragedi Martin
Luther. Af hans egna skaldestycken är endast ett
af något större omfång, nemligen de Evangeliska
Romanserna, hvilka, ehuru bestående af flera
strödda stycken, likväl bilda en sammanhängande cyclus.
Hans triumf, och den mest lysande dagen i hans
lefnad, var den, då han, på de studerandes
vägnar, i Gustavianska trädgården bade den
utmärkelsen att få öfverlemna ät akademiens dåvarande
kansler, kronprinsen Oscar, ett svärd och ett
Gö-thiskt dryckeshorn, under framförande af ett
lyckadt och ganska väl deklameradt poem. Efter
fadrens död år 1818, emottog Zeipel, såsom ende
sonen, en icke obetydlig förmögenhet; men den
smälte efterhand bort, man vet icke rätt buru,
ty ban lefde efter utflyttningen till landet
ganska tarfligt, och oin han äfven under sina besök
i staden emellanåt slog sig lös och trakterade
några vänner, borde detta just icke hafva
kunnat betyda så serdeles mycket. Det var hos
Zeipel den beständiga tillsynen och omtankan som
fattades. Allt gick snart’ sagdt vind för våg,
och olyckan gjorde, att ban först alltför sent
insåg sin oförmåga i detta fall. Andelen i
tryckeriet, stenhuset i staden, slutligen sjelfva
pappersbruket, allt måste efter hand försäljas, så
att Zeipel, jemte sin temligen talrika familj,
under de tio sista åren af sin lefnad ingenting mera
egde qvar af sin förmögenhet än fri boning,
vedbrand, en trädgård och bete för några kor, hvilka
förmåner till döddagar ban vid sista
egendoms-försäljningen bade betingat sig. Slutligen
begynte en ny period i bans lefnad. Klemigt
uppfödd, af natur och vana älskande makligheten och
sällskapslifvet, hade bao dock mod nog, att
numera i sin författareförmåga söka medlet till sin
och de sinas bergning, samt nog styrka att
dermed år från år uthärda med en beundransvärd flit
i sin djupa, landtliga ensligbet, tidigt uppstigande,
och arbetande nästan bela dagarna. Visserligen
kunde man i bans romaner bland annat anmärka
en alltför stor löslighet i planen, ett uppradande
af enskilda, svagt sammanbundna äfventyr och
anekdoter, såsom i hans Wasaatlhngarne, och hans
Rabenius; men samma anmärkning kan göras om
ett stort antal af nutidens både Svenska och
utländska romaner, hvilka icke deslo mindre vunnit
allmänbetens ganst. Hans bästa roman är troligen
Seton, hvilken äfven härden förtjensten alt troget
skildra andan af den Gustavianska tiden, till och
med lefnadssättet bland de högre samhällsklasserna.
En novell, De sammansvurne, skildrar Carl XII:s
och Fredrik I:s tidehvarf. Bland hans öfriga
arbeten på prosa märkas: Tvä herrar och en narr,
Malcolm Sinclairs mord, Cecilia Wasa, Riddar Tynne,
skådespel i 4 akter, m. fl. Bland hans
efterlemnade manuskripter fanns ett skådespel, samt en
öfversättning af en bland Plauti komedier, hvilken
icke lärer hafva lyckats finna någon förläggare,
ehuru den troligen förtjenade att offentliggöras.
Zeipel afled pä Lingonbacka d. 12 Febr. 1849,
efter några få dagars sjukdom, till följd af ett
plötsligt inträfladt slaganfall, hvartill han lärer
haft ärfda kroppsanlag, och hvilket sannolikt
påskyndades af ett alltför mycket stillasittande
lefnadssätt nnder de sednare ären.
Zelléu, Mila «r, son af komministern i
Hernösand Matthias Mlsson Zellenius, föddes d. 30 Dec.
1724. Farfadern, Nils Mattsson, var skntlebonde
pà hemmanet Sel i Kamsele socken af
Ångermanland, hvaraf anledning togs till namnet. Sedan
den unge Nils genomgått Hernösands skola och
gymnasium, kom ban 1740 till Upsala akademi,
der ban med synnerlig ifver företrädesvis egnade
sig åt juridikens studium, samt blef 1749
filosofie magister, 1751 docens vid juridiska
fakulteten, och följande året juris doktor. Ingick
derefter i Svea hofrätt, der han 1763 befordrades
till advokat-fiskal, 1770 till assessor, och 1781
till hofrättsråd. Utnämndes 1794 till ledamot af
högsta domstolen. R. af N. O. 1795, och 1799
uppböjd i adligt stånd, då ban skref sig till
Ba-lingstad och Berga. År 1800 vice president i
Svea hofrätt. Känd för mindre vanliga kunskaper
och stor embetsmanna-skicklighet, erhöll ban tid
efter annan åtskilliga uppdrag och
tjenste-förrätt-ningar, samt kallades till ledamot af
sjöförsäkrings-öfverrätten, af lag-kommissionen m. m. Afled i
Stockholm den 18 Juli 1806. Han efterlemnade
ingen son; men en bans hustrus slägtinge,
SKellén, Jolinti »r, förut kallad Lychou, samt
son af handelsmannen och bagaren i Stockholm,
Nils Castensson Lychou, erböll hans nummer på
riddarhuset. Han var född d. 18 Juli 17 57, blef
1788 expeditions-sekreterare i konungens kansli,
och 1802 R. af N. O. Afled 1823.
XeiiKerlelii, Weorg »aviil, son af en färgare
i Lüneburg vid namn Johan Zengerlin, föddes år
1674. Efter fullbordade studier och resor genom
flera länder, var ban under tolf års tid uti
åtskilliga främmande makters tjenst, dels vid
infanteriet, dels vid fortifikationen, samt bivistade
mångfaldiga fältslag och belägringar med det
beröm, att ban tjenade sig upp till ingeniör-kaplen
uti Sachsisk tjenst. I denna egenskap blef ban
tillfångatagen af de Svenske uti slaget vid Narva
1700, och kom följande året, tillika med de
öfrige Ryske fångarne, till Stockholm. Hölls sedan
fången dels der, dels i Jönköping, ända till år
1709, då han antog Svensk tjenst, och blef
utnämnd till kapten vid ett regemente till fot, samt
Del. IV. 48
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
