Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Viga lik ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
302
Wlken.
Vikingafärderna.
regala. Folkmängden i Wikbolands kontrakt
uppgår till 9,603 personer.
Wikeu eller Wiheaii Byhein, ett annex till
Wäsby, är beläget vid hafvet, 1 mil N.N.V. från
Helsingborg. Socknen bar 102 gatuhus, 1
skatt-lagd vattenqvarn och utgör egentligen ett ganska
betydligt fiskläge, der àboarne drifva fiske efter
sill och annan saltsjöfisk, som der fångas ganska
ymnigt. Åkern är för öfrigt ganska obetydlig.
Hemmanen äro bär till antalet 1 J med en
befolkning af 652 personer.
Vikingafärderna. Så benämnas i vår äldsta
historia de beständiga till styrka och omfång
oupp-hörligen tilltagande härjningståg till sjös, hvilka
ander en tidelängd af flera århundraden gjorde
icke allenast alla nordiska farvatten i högsta grad
osäkra, utan slntligen blefvo ett förfärligt,
allmänt plågoris för hela det södra Europa. De
uppstodo efterhand och hade sin grund uti
nordboarnas förkärlek för färder till sjös, hvilken
befrämjades dels af den fullkomliga bristen på banade
vägar, som länge rådde inom deras länge föga
uppodlade och glest bebodda länder, dels af de
många baf, sjöar och floder, hvilka på alla sidor
funnos och sä väsendtligen underlättade all
gemenskap sjöledes. Länge utgjorde de sedermera
så beryktade vikingafärderna blott enstaka tilltag
af några vid hafskusten boende nordboar, hvilka
då och då företogo en utfärd för sitt nöje, eller
för vinnande af ryktbarhet och byte, men
der-emellan vistades hemma på sina gårdar och skötte
fredliga värf. Mot slutet af femte århundradet
åter, omkring den tid vid pass, då konung
Ilug-leik satt såsom stolkonung i Upsala, begynte mera
allmänt ett annat slags vikingar uppstå bär i
norden, hvilka allt mer och mer betraktade
vikingafärderna såsom sitt egentliga yrke. Desse, hvilka
snart nog ansågo sig såsom de enda rätta
vikingarna, lågo beständigt ute på sina härskepp så
länge sjön var uppe, foro från den ena kusten
till den andra för att göra så kalladt strandhugg
och taga byte, öfverföllo och plundrade alla
handelsfartyg de kunde anträffa, slogos med andra
vikingar och tvingade dem under sig, om de ej
förmådde göra motstånd, samt voro till alla delar
hvad man i senare tider kallat sjöröfvare. Deras
höfdingar, hvilka oftast icke hade hvarken land
eller gård, benämndes sjökonungar och deras rike
var det vida hafvet. Stundom hände dock att en
djerf sådan höfding styrde till ett land som var
kändt för att hafva en fredlig och okrigisk
konung, angrep denne med sitt vilda följe och, om
segern gynnade företaget, upphäfde sig till regent
öfver det eröfrade landet. Sjökonungarne och deras
följeslagare sökte utmärka sig genom en högre
grad af mandom och ett ytterligt förakt för allt,
som kunde tydas såsom veklighet. De sofvo ej
gerna i bädd under sotad ås, utan hvilade helst
på bänkarna i sina skepp med svärdet vid sidan;
de ingingo icke äktenskap och fördrogo aldrig
det husliga lifvets stilla enformighet. Då de
stundom gingo i land för att deltaga i något
gästabud, sutto de alltid i eu flock för sig sjelfva på
bänken och drucko, icke ur det vanliga hornet,
utan or en gemensam bägare, som gick emellan
dem ur band i band, samt kunde aldrig förmås att
såsom annars var sedvanligt, sitta vid fruntimrens
sida och dricka tvemännings med dem. Deras bela
lefnad var en kedja af oupphörliga äfventyr,
bragder och faror; segra eller dö hvarje dags lösen;
med ett ord, de framställde i alla afseenden en
bild af den råa kraften. Då de nordiska
vikingafärderna voro i sin fulla fart, kringsvärmades hvarje
sommar Östersjöns och Nordsjöns alla kuster 8f
desse öfverdàdige och bärjningslystne fribytare.
Ett bland deras förnämsta stamhåll var den
Bohuslänska skärgårdstrakten, det fordna Alfbems
kuster, hvarest alltsedan de äldsta tiderna en
liflig handel drifvits, och der troligen det vilda
vi-kingalifvet ursprungligen uppstått. Der, uti deo
så kallade Wiken, på Brännöarna och Elfvaskären,
funnos talrika, mycket beryktade vikinganästen sä
långt tillbaka som sagorna minnas, och derifrån
ullupo ständigt vikingaflottor, isynnerhet kring
Vesterhafvet. Att Vikboarna varit de första
vikingar, och att bela benämningen på sådant sätt
uppstått förefaller åtminstone vida mer sannolikt,
än öfriga gissningar, såsom t. ex. att vikingarnas
namn uppkommit af ordet vig, det fornnordiska
uttrycket för all slags strid, eller af vik, emedan
dessa sjöröfvare ofta plägade ligga med sina skepp
dolda inom någon lämplig hafsvik , för att lura på
förbifarande handelsfartyg. Från Skåne drogo
äfven mänga vikingar ut; ännu flera från Blekinge,
hvars vilde innebyggare, de så kallade
Pleichia-nerne, redan i äldsta tider voro kände såsom arge
sjöröfvare. Ön Gottland var beständigt ett
tillhåll för djerfve vikingar. Uti Sveaskären,
isynnerhet uti det af en mängd vikar och vattendrag
uppfyllda Södermanland var ett annat hufvudsäte
för Östersjöns vikingar. Uti dessa bygder, kvilka
ännu i sin benämning bevara minnet häraf, oti
Wingäker, det fordna Wikingakir, hvars gransor
i äldre tider sträckte sig vida längre än nu,
funnos af ålder talrika, vida beryktade och mycket
fruktade vikingabot. Ehuru det gamla
vikingalif-vat i allmänhet endast var ett fullkomligt
sjöröfveri, visa dock derå drag uti de gamla sagorna
att äfven mera ädelsinnade vikingahöfdingar
funnos, hvilka endast kämpade för äran och för
hederligt krigsbyte, som blott slogos med andra
vikingar eller förde öppet krig mot något lands
konung, samt ansågo för nesligt att plundra
värnlösa köpmansfartyg; men dessa lära dock blott
kunna betraktas såsom några sällsynta, hedrande
undantag från det vanliga förhållandet. Länge
företogos de vanliga vikingatågen icke med något
synnerligt stort antal hvarken af skepp eller
manskap; de kunna således ingalunda jemföras med
senare tiders krigståg, deri ordentliga härar
uppträda. Äfven de större vikingaflottorna bestodo
vanligen icke af mera än femton till tjugo skepp,
och då pä hvarje skepp räknades sextio, bögst
etthundra man, utgjorde bela styrkan endast
emellan ett och tvåtusen krigare. Högst sä stort var
i allmänhet äfven utmärkte konungars krigsmakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
