Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Weidenhayn ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vexel bunken.
häraf 170V till major, samt året derpå till
öfverste-löjtnant. Stupade slutligen i slaget vid
Pultava 1709. Han efterlemnade inga söner, så
att hans adliga ätt utgick redan med bonom.
Vexelbuuken. Rikets ständers vexel- och
1ånc-bank är egentligen en fortsättning af den under
Carl X:s regering inrättade Palmstrucbska banken.
Uti 4:de §. af 1668 års riksdagsbeslut förbundo
sig rikets ständer pä det kraftigaste, sedan Kongl.
Maj:t redan den 17 September samma år ställt
banken under deras förvaltning, "att bankoverket
försvara, beskydda och handhafva, så att den,
som antingen sjelf några penningar i banko
insatte, eller ock af hvarjehanda tillfälle bekom
deri någon avance, skulle ofelbart och ulan någon
invändning kunna deröfver efter silt eget goda
nöje råda." Den 22 September år 1668 utfärdades
rikets ständers förordning om’vexelbanken i
Stockholm. Förordoingen innehåller 76 punkter, af hvilka
följande, såsom de hufvudsakligaste, må anföras:
Rikets ständer lofvade och försäkrade, alt hvar
och en, som bade någon avance i banken, skulle
kunna densamma obehindradt disponera, icke
annorlunda än hade ban samma penningar uti sitt
eget bus, kontor och låda. Till bankoverkets
förande förordnades sex ordinarie kommissarier, som
i hvarjehanda förefallande vigtiga ärenden skulle
hafva sig vid banden sex af rikets ständers till
den ändan instruerade fullmäktige, hvilka skulle
vara förpligtade dem icke allenast deri med råd
och dåd att sekundera, men ock på rikels
ständers vägnar hafva öfverinspektionen öfver verket.
Vexelbankens penningar och medel skulle för
ingen del, under hvad pretext del ock ske kunde,
af kommissarierne, fast mindre af någon annan,
röras och angripas, eller i handel och vandel
brukas. Den, som ville assignera på sitt i
vexel-banken insatta kapital, skulle antingen sjelf i egen
person, eller genom sin skriftliga, med namn och
insegel verificerade fullmakt, eller någon i banken
bekänd och i kredit stående man, sina
afskrifnings-sedlar till bokhållaren öfverlevererd. Ingen skulle
ega på en gång inbringa eller assignera mindre än
50 dukater, 100 riksdaler in specie, 100 daler
silfvermynt, eller 100 daler kopparmynt, så framt
det icke vore rest af någon insatt summa. Som
vid den tiden fyra slags mynt voro gängse i
riket, nemligen dukater, riksdaler, silfver- och
kopparmynt, skulle ock bokbållarne på hvars och
ens räkning hålla 4 linie-kolumner. Ingen skulle
erhälla besked om en annans partie uti böckerna.
0m någon förändring inträffade på myntet, skolle
dock hvar och en få uti banken sådant mynt af
vigt och värde igen, som der blifvit insatt o. s. v.
Vexelbanken öppnades den 3 November 1668, och
lånebanken den 12 November samma år. All slags
sedelutgifning var förbjuden, och de båda
bankerna, hvilka icke blifvit grundade på något af
rikets ständer tillskjutet kapital, utan hvilkas
rörelse ursprungligen drefs med statens och enskildas
der insalta medel, voro i början helt och hållet
àtskiljda. Likväl berättigades, genom en särskild
inslraktion, som ej offentliggjordes, kommissarierne
Veielkontor. 2’iÖ
i lånebanken, "att till dennas nutriment betjena sig
af vexelbankens medel, dock decenti modo."
Efter konung Carl XI:s tillträde till regeringen,
utfärdades 1675 nådig stadfästelse uppå vexel- och
lånebanken, och genom nådig resolution d. 11 Juni
1698 stadgades, att banken dädanefter icke skulle
vara skyldig att gifva sina kredilorer mera uti
intresse än 4 j procent; men alt de, som voro
hankens debitorer, skulle gifva 6 procent, så att
bankens vinst blefve I j procent. I sig sjelf var
inrättningen af vexel- och lånebanken verkligen
nyttig för riket. Den behöfvande fann tillfälle att
hjelpa sig på billiga vilkor, och den rikare bade
ett ställe atl utsätta sina penningar. Derigenom,
att kronans inkomster gingo genom banken,
inbesparade man kostnaderna för en talrik betjening,
som eljest varit nödig för kassaväsendet.
Öfverskottet af hankens operationer var icke utan nytta
för kronan och riket. Emellertid röja»
omisskänneligen vid bela denna inrättning tvenne väsentliga
misstag. För^t och främst att förbinda tvenne så
alldeles skiljda inrättningar, som en vexelbank och
en lånebank, och för det andra, att
omedelbarligen förknippa banken med staten, bvilken
sednare betraktade den förras inkomst såsom sin.
En sådan hank måste ovilkorligen sakna en
sjelfständig kredit, då man kunde förutsätta, att
staten vid hvarje förlägenhet alltid skulle först anlita
densammas medel. Är 1701 fattades först beslut
om transportsedlars utgifvande af hanken, då det
förordnades, det i vexelbanken en särdeles räkning
skulle hållas under namn af transporträkning, uppå
hvilken hvar och en skulle ega rättighet att
insätta reela medel till hvad summa ban ville, dock
ej under 100 daler silfvermynt, på sådana vilkor,
att bonom på den insalta summan en attest, under
kommissariemes och betjentes namn skulle blifva
meddelad, bvilken attest sedermera skulle uti
handel eller till hvarjehanda utbetalningar kunna
brukas, och transpoiteras från den ene till den andre,
allenast alt sädana transporter, så ofta de skedde,
måtte på sjelfva attesten blifva antecknade under
vederbörandes egenhändiga namn, till dess bättre
säkerhet. Den, som vore innehafvare af en sådan
attest eller transportsedel, skulle ega rättighet
att när som helst, förmedest dess inlevererande i
banken, kommendera penningarna för derå utsatta
belopp.
Texelkoiilor, lydande under riksbanken,
inrättades redan 1692 i Fahlun, 1693 i Götheborg
och 1694 i Örebro. Man var äfven sinnad att på
andra orter inom riket anlägga dylika inrättningar,
men man kom ej till utförandet deraf. Det
särskilda af sekreta utskottet år 1747 inrättade
ve-xelkontor, hvars uppdrag var att styra korsen,
förvaltades af fyra personer, som för ändamålet
erhöllo ett årligt anslag af en och en baif tunna
guld och dessutom tre tunnor guld utan ränta.
På nio år, eller till 1756, kostade delta kontor
riket några och tjugo tunnor guld, hvilken
kostnad likväl var dräglig, emedan under tiden kursen
och myntets representanter höllos någorlunda lika
emot myntets rätta värde. Vid 1756 års riksdag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
