Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thunberg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Trevattna.
Trinncborgi slott.
99
sexbörnig lykta af färgadt papper, upplyst med
brinnande ljus. Den bäres på en käpp eller stång
och hålles i ständig cirkelrörelse. Den femte är
Judas med pungen, kladd i afvigvänd skinnpels,
och med en svart, kägelformig eller trekantig
pappersmössa på hufvudet, lian plägar ock vara
svärtad i ansigtet, så framt ej någon af de tre vise
männen svärtat sig. Seden härvid är dock på olika
ställen olika. I några delar af Westergötland
föreställer en af desse s. k. "stjerngossar" Herodes,
samt bär en hvit pappersmössa med tvä "torn" och
i handen en sabel af träd, under det alla de
öfrige, utom Judas, hafva samma slags mössor med
blott ett torn. En annan föreställer "Morielands
konung." "Judas" är klädd i afvig pels och bär
pä hufvudet en gammal utsliten mössa samt i
händerna en yxa af träd och en låda, för att deri
förvara de penningar, han vid tillfället
sannnan-tigger. Sällskapet inträder i stugan, sjunger i flera
omgångar och slutar, efter mottagna skänker, med
följande vers:
|lafven tack, hafven tack för redeligan skänk,
Eder skänk skall vara bos Gudi betänkt!
Så hafve vi nu en lycksalig god jul!
God natt! god natt!
Trevattna, annex till Floby, är beläget i Wilske
bärad af Skaraborgs län, I ’ mil V. från
Falköping. I socknen märkes egendomen Salaholm, som
hestår af 3 f mtl. frälse-säteri, 6^ frälse, samt
T’? kronoskatte, tillsammans mtl. jemte 10
torp och vattenmjölqvarn. Socknen håller 18 j|
mtl. med 420 inbyggare på en areal af 4,119
tunnl., hvaraf 10 äro sjöar och kärr. Adr.
Falköping.
Tre-väga-mot kallades i äldre tider ett sådant
ställe, der trenne vägar möttes, och denna
benämning qvarlefver ännu mångenstädes pä bygden,
hvarest man fäster en särdeles vidskeplig
betydelse vid ett dylikt ställe. Der anses elTvorna hafva
sin förnämsta samlingsplats, och dä någon blifvit
oförmodadt sjuk, samt det onda bärvid förmenas
komma ur luften, offrar man ej sällan något af
den sjukas linne eller bår i tre-väga-mot.
Trievald, Samuel, son af en handtverkare
Marien Trievald i Stockholm, föddes d. 1 Maj 1688,
men blef, sedan ban genomgått Tyska skolan, vid
femton års ålder student i Upsala. Anställdes 1707
såsom extra ordinarie i riksarkivet och reste
några år senare till Preussen, Hannover, Holland och
England, hvarefter ban 1713 förordnades till
gu-vernements-sekreterare i Bremen och Verden
under Wellingk. Efter konungens återkomst, fick han
löfte att blifva regeringsråd, men blef i stället
1718 registrator vid utrikes expeditionen,
hvarifrån han två år senare transporterades till förste
legations-sekreterare vid Braunschweigska
kongressen. 1 denna beställning adlad 1723. Någon tid
derefter ingick ban i Ilolsteinsk tjenst, och
utnämndes 1725 till bofråd vid gesandtskapet i Sverige.
Med anledning af den lag, som sedermera
stiftades, att ingen infödd Svensk skulle, vid straff af
landsförvisning, fä användas i en fremmande her-
res tjenst, lemnade ban 1728 Sverige, hvarefter
han befordrades till legationsråd och guvernör för
prins August, 1732 till justitieråd och 1738 till
statsråd. Trievald var begåfvad med ett rikt och
fyndigt hufvud, talade och skref nio språk, samt
författade flera poemer, som vunno mycket bifall.
Han kallades till ledamot af Svenska
vetenskapsakademien och af Neder-Sachsiska "Fruktbringande
Sällskapet." Afled i Kiel d. 23 Jan. 1743. Hans
broder,
Trievald, Mårten, född 1691, slog sig i
början på handel, som likväl icke ville särdeles
lyckas för bonom, och hvilken ban snart åter måste
öfvergifva, sedan en i handelsspekulationer
företagen resa till England äfven aflupit fruktlöst.
Stadd uti högsta trångmål, fattade ban det beslut,
att med ett skepp afgå till jordens aflägsnaste
länder, då ban i detsamma, 1716, gjorde
bekantskap med den i London då varande Holsleinske
ministern, baron Fabricius, hvilken tog bonom i
sitt bus och använde honom i flera vigtiga
angelägenheter. Delta banade honom vägen till flera
bekantskaper med de förnämsta personerna i
London, och förskaffade bonom äfven en förmånlig
anställning på den rike handlanden Ilodleys kontor.
Snart lemnades honom uppsigten öfver dennes
stenkolsgrufvor i New-Gaslie, då ban innan kort
började med synnerlig ifver studera mekaniken,
hvaruti han gjorde framsteg, som förvånade sjelfve
Engelsmännen. Efter tio års vistande i England
återvände han 1726 till fäderneslandet, der ban
genast byggde ett "eldverk eller bäftyg", och
begynte hålla offentliga föreläsningar öfver fysiken,
med anställda rön, på riddarhuset, der ban ibland
sina många åhörare räknade flere af statens
förnämste män. Nil utnämndes han till direktor
nie-kanikus och fick sig af ständerna beviljadt elt
ärligt anslag af 600 d:r s:mt. Vid Wedevågs och
Qvarnbacka jern- och stålverk sysselsatte ban sig
vidare med jernförädlingen. Blef sedan
kapten-mekanikus vid fortifikationen, ledamot af
vetenskapssocieteten i Upsala, af Engelska
lärd0ms-30-cieteten och en af de förslå ledamöterna i
vetenskaps-akademien. lians lyckliga och verksamma
snille sysselsatte sig med förfärdigande af
flerfaldiga till naturens utrönande tjenliga verktyg. Om
lionsten att kunna lefva under vattnet skref ban
en afhandling, som tvenne gånger upplades; om
Norrskenet lörfatlade ban äfven en skrift. Bland
hans nyttigaste uppfinningar räknas en
vädervex-lingsmacbin, hvarmed den osunda luft, som gerna
samlar sig i större fartyg, skulle kunna ntdrifvas.
För denna uppfinning erböll han belöning både af
Sveriges och Frankrikes konungar. Hans
Föreläsningar i naturkunnigheten äga stort värde. En
hastig död bortryckte bonom år 1747.
TriuueliorK* slott på en böjd vid Ulmekärr i
Tanums socken, ulgör en labyrinlh af omkring
1,000 icke särdeles höga stenar. Om ändamålet
med denna och dylika stensättningar frän
fornål-dern är man ej säker, men en sägen är, att
anklagade, mot hvilka man ej ägde full bevisning,
blefvo i forntiden frikände, om de kunde, utan att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
