Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thunberg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tott.
Tours.
91
Herliga ynnest; hvarefter det för bonom, likasom
för de andra hennes gunstlingar, gick med
skyndsamma steg till utmärkelser och befordringar.
Redan 1652 uppböjdes han på en gång till friherre
och grefve, såsom det i diplomet hette, för
fadrens "ansenliga, tappra, vittra och märkliga
förtjenster." Till grefskap erhöll ban Ny-Carleby
socken, utgörande 89 hemman, och dessutom
några kronogårdar i Österbotten, hvarjemte
drottningen visade bonom den nådiga utmärkelsen, att
j grefvevapnet få insätta "Vasen", till minne af
hans kongl, härkomst. Äret derpå blef han först
öfverste-kammarherre, sedan riksråd onh några
dagar derefter grand capitaine öfver gardet, samt
1653 kansliråd och några dagar fore drottningens
afsägelse riksstallmästare. Grefve Clas Tott hade
ärft en god del af faderns öfvermod och
våldsamma lynne, också utförde han en mängd envig
inom kort tid. En gäng växlade han kulor med
Gustaf Adolf Lewenhaupt, hvilken dervid blef
krut-sprängd öfver hela ansigtet. Ett annat bland bans
mänga envigen ägde rum med medtäflaren
Sternberg. De voro alldeles ensamme och utan vittnen.
Efter något (äktande sprang Tolls värja itu, då
Sletnberg frågade, om han ville erkänna sig
öfvervunnen, men Tott, i stället för svar, sprang
bonom under klingan rakt på lifvet. De började
brottas, och föllo omkull, men fortsatte likväl
kampen, tumlande af och an, till dess de af
trötthet nödgades släppa hvarandra, hvilket dock skedde
först eller öfverenskommelse att åter mötas, sedan
Tott skalTat sig en ny värja. Christina blef dock
underrättad om striden och förlikte dem. Samma
år om hösten, när Tott utnämndes till grand
capitaine öfver gardet, blef Dohnas afundsjuka så
uppretad, att en utmaning följde. De möttes
ensamme och till häst, då striden fördes med värja
och kämparne tilldelade hvarandra åtskilliga
skråmor. Slutligen kastades Dohna ur sadeln och Clas
Tott red som segervinnare hem igen. Några
månader derefter uppkom emellan Tott och hertig
Adolf Johan en ordvexling, som föranledde
utmaning från den förres sida. De voro redan
bortgångne till mötesplatsen när Christina, som blifvit
underrättad om den tillämnade striden, genom
il-bod befallde dem återvända och tvang dem till
förlikning. Jemte denna stridslystnad, hade Clas
Tott det felet att älska höga spel, och den
olyckan ett dervid ofta förlora. På en enda afton
tappade han en gång tvåtusen fyrahundra dukater.
Oaktadt detta lefnadssätt, steg Tott beständigt mer
och mer i gunst. Under vistacdet på Jakobsdal
1653 var ban den ende Svensk, som ägde tillträde
till drottningens förtroligare sällskapskrets. Hans
inflytande var til) och med så stort, att äfven
gunstlingen Pimenlelli trodde försigligbelen fordra
att en så farlig medtäflare allägsnades, hvarföre
ban äfven intalade Christina, all Tott borde resa
till Nederländerna, för att der fullkomna sig i
krigsvetenskapen, hvilket denne, ehuru med möda,
dock lyckades alt svänga sig ifrån. När
Christinas afsägelse nalkades, fick bon det infallet, att
Clas Tott borde af henne och i förväg utnämnas
till thronföljare för den händelse, att prinsen Carl
Gustaf skulle aflida utan arfvingar. Såsom skäl
härför anförde hon grefve Totts slägtskap med
konungahuset, och till förbindande medel ville hon
använda hans upphöjelse till hertig; men då Axel
Oxenstjerna och Pehr Brahe, hvilka för omslags
skull äfven erbjödos hertiglig värdighet, båda
nndanbådo sig denna ära, förföll slutligen bela
planen. Til) ersättning för de svikna
förhoppningarna, förskaffade Christina sin gunstling ett anslag
på 200,000 R:dr och godset Ekolsund. Konung
Carl X Gustaf visade äfven Tott mycken
bevågenhet, och utnämnde honom 1656 till
generallöjtnant. Vid Köpenhamns belägring var ban
närvarande, då han bad som en nåd att få anföra
stormen på släden, viljandes med sitt hufvud
ansvara för en lycklig utgång; men konungen fann
bans förslag vara ett vågspel, och då Tott för
öfrigt påstod sin sak, blef konungen stött och
sade, i det ban uppstod och satte banden i sidan,
"J synes mig vara något sufficant, kanske rinner
er i sinnet, det ni är af konung Eriks blod, men
kommen ihåg att jag är konung Carl lX:s
dotterson och Sveriges konung", dä Tott bugade sig
och gick ut oförskräckt. Under Carl Xl:s
minderårighet blef Tott 1664 öfverståthållare i
Stockholm, hvilket embete han blott en kort tid
förvaltade. Utnämndes följande året till
fältmarskalk samt general-guvernör i Lifland, der han
1666 befullmäktigades alt föra direktionen öfver
alla Svenska trupper i Estland, Lifland och
Ingermanland. Sändes 1672 såsom ambassadör
extraordinär till Paris, i hvilken egenskap ban följande
året öppnade ett fredsmöte i Köln emellan de
krigande makternas sändebud, som då voro
derstädes församlade. Ilan afled i Paris d. 15 Juli
1674 barnlös, såsom den sisla manliga
afkomlin-gen af Axelssönernes lysande ätt. Alltid
praklly-sten och slösande, efterlemnade Clas Tott vid sin
död en skuld af 100,000 R:dr, oaktadt tidigt
arftagare af en rik fader, samt sjelf hugnad med
rika förläningar och jemt sittande vid ganska
indrägtiga embeten.
Tottar|i, annex till Knästorp, är beläget i Bara
bärad af Malmöhus län; -| mil S.S.V. ifrån Lund.
Jordmånen är lera, blandad med sand, och skog
saknas. Socknen håller 14 mtl. med en folkmängd
af 500 invånare på en areal af 879 tunnl. Adr.
Lund.
Tours i Frankrike var en af de fä städer, som
lyckades motstå de vilde Norrmännens
eröfrings-och plundringsbåg. Förskräckelsen bade gått före
dem, så att invånarne i Tours i största hast
förbättrat stadens murar, och mottogo med kastspjut
de anryckande vikingarne. Desse belägrade alla
ingångarna till staden, uppkastade bol verk,
gjorde häftiga och täta anfall, samt höllo invånarne
strängt inspärrade. Staden sväfvade i den
yttersta fara, och var nära att blifva med storm
intagen. Då togo invånarne den helige Martins ben
ur kyrkan och buro dem upp på murarna. Vid
åsynen af dessa beliga qvarlefvor af stadens stora
skyddshelgon, npplifvades hoppet och modet hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
