Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Messenius ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mora.
Mora.
821
sakning i Mora, hvilket fortfor till den 21.
Riksrådet Lorenz Creutz förde ordet. Af Mora socken
dömdes 17 till lif, bål och brand, af hvilka
tvenne hustrur skonades tills efter barnafödandet, då
de straxt skulle afrättas; bålet stod tillreds. De
öfriga gingo ßartbolomæi dag, 7 på första bålet,
5 på det andra och 3 på det tredje. Bålen stodo
midt emot Mora kyrka på andra sidan om elfven,
sä att de kunde ses rundt omkring; 149 barn
straffades med ris, och en gosse sprang gatlopp
mellan de andra socknepojkarne. De barn som
blifvit förförde voro 200; några barn fingo stå tre
söndagar å rad med bara axlar och ris i bänderne
i vapenhuset. Bland detta sällskap voro de som
kallades synmän, hvilka kunde upptäcka
hemligheter och det tillkommande. Den för sina
predikningar och politiska skrifter namnkunnige Jakob
Boethius (se detta ord), var prost i Mora och
öfver fyra andra församlingar i Österdalarne, då han
1698 på sin säng arresterades och affördes till
Stockholm. År 1742 börjades åter trollväsendet
1 ülora, och 17 barn gjorde sin bekännelse för
prosten Wollenins. — Det är ännu vanligt bland
allmogen i Dalarne, då vigtiga saker äro i fråga,
att först böra Morakarlarnes tanke. Bland
anmärkningsvärda ställen i socknen, märkes: Klockyropen ,
Siljansfors jernbruk (se detta ord), Herlzberys
masugn, belägen vid nämnde bruk och uppbyggd vid
samma tid, men ombyggd 1760 af direktören
Rinman. Ulmeland, en liten by vid Siljan, på andra
sidan om elfven. Flit fördes om julen 1520 Gustaf
Wasa, af kyrkoherden i Mora och kaniken Jakob
Persson, till Tomt-Malts Larsson här i byn.
Stället heter Tomtgården, efter dess dåvarande ägare
Tomt-Matts. Alan visar här ännu hnset, i hvars
källare Gustaf flere dagar var undangömd för de
förföljande Danskarne. Källaren är ännu i behåll.
År 1806 bifölls att platsen, hvarå denna källare
är belägen, finge inköpas åt kronan, samt en
byggnad uppföras öfver densamma. Köpebref
utfärdades 1808, och platsen betaltes med 14 R:dr 16 sk.
B:ko, hvarefter en byggnad uppfördes och
kostnaden derföre, 121 R:dr 16 sk. B:ko, bestriddes af
statsmedlen. Vid Morkarlaby är en bro, hvarunder
konung Gustaf I skall legat undangömd. Loins myra,
är ett vidsträckt fält af 100 tunnlands rymd,
upp-odladt af prosten Wollenius, med stor kostnad,
ifrån en onyttig mark. Mellan Björka och
Spjut-mo fäbodar i denna socken finnes ett ställe, som i
allmogens tro anses för ganska märkvärdigt.
Vägen emellan dessa fäbodar, \ inil lång, löper för
det mesta nästan alldeles ntmed elfven. Å andra
sidan ses en dyster skog. På ett ställe vid vägen
skjuter en stenhäll ut i elfven, hvilken häll är
synlig vid lågt vatten. På eller invid den står en
större sten, å hvilken, såsom allmogen berättar,
"rå-anden" sitter en gång årligen, nemligen hvarje vår,
för att fälla dom öfver hvilka "kyner" (kreatur)
skola under sommaren blifva odjurens rof. Om man
följer vestra stranden af Dalelfven, kommer man,
2 mil norr om Mora kyrka, till Gophusberget (se
detta ord). Midt emot detta berg, på andra eller
östra sidan om elfven, ligger ett annat något hö-
gre berg, som benämnes Garbjäret. Man omtalar,
att fordomdags jättar eller troll baft sina
bosläder i dessa berg, och alt de, ntan binder af den
mellanfiytände elfven, ofta gått att besöka
hvarandra. En stor öppning i Gophusberget utvisas
ännu, såsom trollens boning. Mellan Welingsbjär
och Okbjär, belägna * mil från hvarandra, icke
långt från Läde fäbodar, löper en mycket
stenbunden klöfväg, på hvilken märkes en något hög,
kullrig sten, hvaruti synes ett fjät efler en
menniskofot , som varit mycket stor. Bland menige
man går den sägen, att en jätte, som stått på
Welingsbjär, med den ena foten nedstigit på
denna sten och derefter med den andra foten på
Okbjär. Vester om Morkarleby finnes ett berg, som
kallas Reis-bjdr "(Risberg). Der hafva, sedan
urminnes tider, Morkarlebyboerna, vissa tider om
aret, uppehållit sig på sina fäbodställen. Men i
berget bodde för många år sedan skogsrår, de der
voro afundsjuka pä menniskorna och ville hafva
dem derifrån. Bland andra, som der ägde
fäbodar, var en, hvilken hade en vacker och dygdig
kulla (ogift dotter). 1 henne förälskade sig
trollen , och ville gerna hafva kullan till sig. Men
efter hon var kristen, kunde de icke få magt öfver
henne. De passade dock tiden en gång. Om
Jul-näti (julottan) satte fadern för sin häst och for
till kyrkan. Dottern blef hemma. Fadern hade
nyss lemnat gården, men kullan ännu icke hunnit
börja qväda sin julpsalm, när bela skaran af
trollen inkommo och begynte kläda benne i den
kostligaste skrud, det hon ej förmådde hindra. Detta
gick ganska fort, emedan trollen voro många och
skickliga att utstyra. Men fadern var icke långt
kommen från sin bostad, förrän ralljen (hunden)
kom ilande efter bonom, sprang honom förbi,
samt vände sig mot hästen, den han under
ängsligt skällande sökte hindra i sitt språng. Sedan
mannen flere gånger förgäfves sökt tysta och
af-mota hunden, begynte han ana, att det icke stod
rätt till hemma, hvarföre han vände om till sin
bostad efler hunden, som sprang framför hästen.
Då han kom så nära, att han kunde se sitt bem,
formärkte han ett ovanligt ljussken frän fönsterna,
samf mycket folk inne i stugan. Utan att gifva
sig tid att frånspänna hästen, begaf han sig in i
sin boning, der han till sin förvåning såg sin
dotter, med guldkrona på hufvudet, och klädd i den
vackraste skrud, sitta i brudstol. En stor skara
af brudfolk satt jemte benne. Fadern blef nu
ganska häpen; ty han förstod, att trollen bär drefvo
sitt spel, men eftertänkte likväl huru han sknlle
kunna rädda sitt barn. Han sansade sig snart,
fattade en yxa, som stod i ett hörn af stugan, och
slongade den med kraft öfver brudens hufvud,
att den blef sittande i väggen. Stålet hade den
verkan, alt bela trollskaran hufvudstupa begaf sig
ni. Men bruden, hans dotter, blef qvar och den
skinande guldkronan satt än på hennes hufvud. Nu
tog fadern sin brudklädda dotter, till hvilken ban
ännu icke vågade säga ett ord, i band, satte
henne i släden, ställde sig sjelf bakpå, och for så af
i fullt spräng till kyrkan. Handen sprang förut.
Del. II. 104
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
