Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ljusnarsberg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
LDtheiuan.
Ltttzow.
697
kyrkobrak afskaffades, o. s. v. Lutherska lärare
utsändes till alla stift, ej miridre för folkets och
presterskapets undervisning, än för att bättre
ordna skolväsendet. Den nya ritualen utkom uti en
Svensk Handbok af 1529 och Svenska messan af
1531, hvarefter bibeln utkom på Svenska 154-1
och efterföljdes af katecheser, offentliga
psalmböcker och postillor, af hvilka senare serskildt bör
ihågkommas den som är författad af Olaus Petri. Allt
detta i förening verkade, att Lutherska läran vid
konung Gustafs död 1560 redan var allmänt antagen
af Svenska folket, undantagande i Småland, der
ka-tholismen, liksom förut hedendomen, längst
qvar-lefde. Delta antagande skedde dock icke utan
häftigt motstånd på flera orter af allmogen; men
hvilket ofta hade en politisk grund, och blef af föga
varaktighet. (Se vidare: Reformationen.)
LHtkemnn, Gabriel Tiinotlieua, son af
general-superintendenten i Pomern, doktor L., men
född, i Stockholm d. 6 Mars 1723, blef vid endast
17 års ålder magister i Greifswald och presiderade
dagen efter promotionen, hofpredikant bos
kronprinsen Adolf Fredrik 1744 och bigtfader bos
honom som konung 1752, öfver-hofpredikant och
ordenspredikant följande året, samt hertig Fredrik
Adolfs lärare i kristendomen. År 175S blef ban
superintendent på Gottland och biskop 1772, då
stiftet upphöjdes till biskopsdöme. Led. af N. 0.
Erhöll 1778 det för en prest ovanliga uppdraget,
att förestå landshöfdingetjenslen på Gottland,
hvilket han gjorde ett halft år, till både konungeus
och länets belåtenhet. Dog d. 20 Mars 1795, med
namn af mycken klokhet, skarpsynlbet och
duglighet. Ilar utgifvit några theologiska akademiska
disputationer och åtskilliga predikningar.
Lutterliorn, en landtudde, med god hamn på Färön
vid Gottland.
Luttra, annex till Falköping, beläget i Wartofla
bärad af Skaraborgs län, £ mil S. från Falköping.
Socknen har 372 invånare. Dess areal utgör 2,962
tunnl., hvaraf 1,220 sjöar och kärr. Hemmantalet
upptaget under Falköping. Adr. nämnde siad.
Ltttzen, slaget vid, stod den 6 Nov. g. st. 1632.
Gustaf Adolf hade i Naumburg, der han förskansat
sig, fått underrättelse, att Wallenstein, som ansåg
fälttåget slutadt, ernade gå i vinterqvarter, och
således delat sina trupper, samt låtit Pappenheim
aftåga ål Halle. Konungen beslöt nu att öfverraska
och angripa den, i byarna spridda, Österrikiska
bären, och tågade derföre till Lutzen. Han skulle
äfven lyckats i sin afsigt, om icke vägen dels
varit eländig, dels längre än man uppgifvit för
honom, hvarigenom bären kom så sent fram, att
det blef omöjligt att samma afton angripa fienden,
och denne fick tillfälle att samla sig, vidtaga
försvarsanstalter och återkalla Pappenheim. Utom
honom var Wallenstein redan förut öfverlägsen,
emedan han räknade 28,000 man, Svenskarne
endast 20,000. Konungen ville då åtminstone
följande dagen börja anfallet i första gryningen, men
sådant hindrades af en genomträngande- dimma,
hvilken skingrades först kl. 11. Straxt i början
af drabbningen blef konungen sårad af en kula,
som krossade venstra armen och derefter träffad
af flera sår, så att han föll af hästen, hvilken,
sjelf sårad, sprang lös omkring fältet och
underrättade hans folk om den timade olyckan. Långt
ifrån att detta skulle nedslå deras mod, upplifvades
det tvertoin genom sorgen öfver den ofantliga
förlusten, hvarmed hämdens känsla blandade sig. Under
hertig Bernhards befäl störtade Svenskarne sig med
oemotståndlig förbittring öfver de kejserlige, hvilka
nu på alla ställen blefvo tillbakadrifne. Då anlände
Pappenheim i spetsen för fyra
kavalleri-regemen-ter, och slaget förnyades. De blå och gula
Svenska brigaderna stupade till sista man, i samma
ordning som de stått i ledet; men Pappenheim
sjelf blef bärvid dödligt sårad, och nyheten om
hans fall hade pä Österrikarne en helt annan
verkan, an den om Guslaf Adolfs haft pä Svenskarne.
De gåfvo allt förloradt och började skingra sig.
Svenska hären anryckte för tredje gången i full
slagordning, eröfrade några kejserliga kanoner,
som de två gånger förut tagit och åter förlorat,
och blott en del af de Österrikiska brigaderna
nn-derhöllo striden intill skymningen, då Wallenstein
gaf befallning till återtåg, hvilket skedde med den
brådska, att det liknade en flykt. Straxt derefter
visade sig det Pappenheimska fotfolket och skulle
kanske kunnat åtminstone bibehålla slagfältet; men
som det icke fått några föreskrifter, vände det om
och följde sina landsmän. Svenskarne beböllo
platsen, jemte hela Österrikiska artilleriet och trossen,
och bevittnade derigenom den seger de vunnit.
På fältet lågo 9,000 man döde. Man har aldrig
räknat på hvilkendera sidan döden skördat de
flesta offren. Bland dem voro likväl på Svenskarnes
deras store konung, Nils Brahe, hvilken stupade i
spetsen för lifregementet, Winckel, Uslar m. fl.
Österrikarne saknade abboten af Fulda, hvilken
vandrat omkring bland de kämpande för att lifva deras
mod, nio generaler och öfverslar och dessutom
Pappenheim, som dog i Leipzig följande dagen
af sina sär, men likväl tröstade sig med den
tanken, att "hans tros oförsonlige fiende stupat på
samma gång som ban." Inga fångar togos, ty
raseriet och förbittringen tilläto del ej.
Wallenstein tågade till Böhmen , dit han af sina 40,000
man knappt medförde 10,000. — På slagfältet,
ett litet stycke från staden Lutzen, ligger den s.
k. Scbwedenstein, öfver hvilken Gustaf
Adolfs-monumentet är upprest. (Se: Gustaf II Adolf.)
Liltzow, Claes, härstammade från en gammal
adelig ätt i Mecklenburg, hvilken der är utgrenad i
tre serskild[a slägter. Claes var son till
arflandt-marskalken i Mecklenburg Christoffer Clausson L.
och blef 1622 anställd som page vid
Mecklenburgska hofvet, derefter kammarjunkare hos hertig
Hans af Holstein, biskop af Lubeck, dess
hofmarskalk och följde som hofmästare med drottning
Hedvig Eleonora till Sverige, blef hennes
hofmarskalk och guvernör öfver hennes lifgeding, men
år 1665 anställd som hofmarskalk bos den unge
konung Carl XI. Naturaliserades 1668, men dog
redan följande året d. 1 Aug. barnlös, då den nya
ätten utgick med booom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
