Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karleby ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
398
Knape»
Knektar.
lande till mängden ytterst häftig knall. Framfor
andra knallande preparater, såsom knallguld,
knall-silfver och knallqvicksilfver, hvilka alla genom
upphettning, eller ett någorlunda starkt slag eller
gnidning mot hårda kroppar, afbrinna med en
våldsam explosion, och af hvilken det sistnämnde
utgör hufvudbestånsdelen uti s. k. knallhattar, äger
knallpulvret en egen märkvärdighet i vår historia,
emedan man, kanske ej ntan skäl, anser denna
blandning hafva varit använd till frambringandet af den
ryktbara Wiborgska smällen. (Se detta ord).
Knape var under medeltiden en adelig titel. Den
ntmärkte väl isynnerhet de ynglingar, som
vistades hos någon riddare, för att lära sig adeliga
idrotter; men brukades oegentligt äfven om adeln
i allmänhet och särdeles om landt-adeln.
Måhända var namnet liktydigt med svener, svener af vapn,
hvilka sedermera kallades väpnare, och betecknade
en lägre grad inom ridderskapet, hvilken måste
genomgås innan man erböll riddareslaget. Det är
dock troligt, att den egentliga betydelsen ej strängt
bevarades, och att knaparne icke utgjorde någon
egen klass, utan deras namn betecknade snarare
den lägre adeln i allmänhet. Ett minne af denna
benämning har bibehållit sig i speordet knap-adel,
knapr-adel, knapr-herrskap, hvilket ännu gifves åt en
orts mindre bemedlade adelsmän och ståndspersoner.
Iinnpe, Olof, var fiskarson från Käringön i
Bohus län, der ban föddes 1664. For sedan till sjös
och kom i konung Carl Xli:s tjenst, och bragte
sig upp till schoutbynacht. Han var en tapper
buss, hvilket ban visade, då ban 1709—1716,
nästan lemnad åt sig sjelf, skyddade Bohnsländska
kusten mot Danskarnes infall. Ban adlades 1715
under namnet Strömstjerna, blef sedan vice-amiral
och dog pä Stångenäs 1730. Ehuru icke så
ryktbar som Tordenskjöld, var han dock en värdig
motståndare till denne, och förstod, att, med en hand
full folk, hålla honom ifrån Bobusländska kusten.
Detta omnämnes med smickrande ord i det
sköld-bref, som Carl XII utfärdade ät honom. Af hans
krigshändelser bar dock ingen blifvit bevarad af
historien, utom hans olycka i Dynekilen d. 27
Juni 1716, hvilken får tillskrifvas mera
Torden-skjolds lycka, än Strömstjernas försumlighet. På
Stångenäs, der ban bodde på Wese säteri, lefver
han ännu i traditionen. Man vet der att omtala,
huru en gäng ett Danskt fartyg inlupit i
Brofjorden, i afsigt att, till hämnd för de förluster
Strömstjerna under kriget tillfogat de fiendtliga kusterna,
uppbränna Wese, samt, om möjligt, uppfånga
amiralen sjelf; men att denne fått underrättelse om
saken, anställt på gården ett förfärligt skjutande,
under det en hans torpare, förklädd till tiggare,
gick ombord på det fiendtliga fartyget och
beklagade sig öfver Strömstjernas tyranni emot sina
underhafvande, om hvilka han föregaf, att de
nödgades dagligen deltaga i militäriska öfningar på Wese,
hvarpå skjutandet nu lemnade det säkraste intyg.
Bedragne af denna osanning, som hos dem väckte
fruktan för elt häftigt motstånd, lyftade
Danskarne ankare och begåfvo sig sina färde; men
torparen erhöll, för den skicklighet hvarmed ban ut-
fört sin rol, skattefrihet på torpet, hvilken följt
bans afkomma intill senaste tider. En annan
anekdot omtalar, att då galererna 1718 släpades från
Strömstad till Idefjorden (se härom detta ord),
fördes en dag befälet öfver arbetet af Strömstjerna,
i konungens närvaro. Arbetet gick trögt, och då
Carl yttrade sitt missnöje och förundran häröfver,
nppgaf Strömstjerna såsom orsak dertill, att ban
icke i Hans Maj:ts närvaro kunde kommendera på
"ren Svenska." Konungen förstod meningen och
aflägsnade sig, hvarpå Strömstjerna på sitt
vanliga sätt späckade sina kommando-ord med de
mustigaste eder, hvilket hade den följd, att den ena
galeren efter den andra steg, under båtsmännens
hurrarop, öfver bergsbranterna. De porträtt af
denne man, hvilka ännu förvaras på Stångenäs,
hafva öppna, djerfva och beslutsamma drag. En
alltför stor häftighet skall hafva vidlådit
Strömstjernas lynne, hvilket han ock visade, då ban en
gång, vid någon öfverläggning, drog värjan emot
presten i sjelfva choret till Bro kjrka.
Hnappaüf, sälta, salting (Scirpus palustris), en
mångårig växt, hvaraf tvenne artförändringar
förekomma allmänt i kärr, gölar, vid åar och
insjöar, samt ätes, ehuru ej gerna, af getter och
hästar, roten deremot begärligt af svin, hvarjemte
växten kan begagnas till taktäckning och fiätning
af mattor.
Knappt i kUket, gör magra bitar, ett
gammalt ordspråk, hvarmed förstås att armod lär
menniskan spara, eller alt armodet tvingar till mager
kost.
Knarrer. Se: Knorrar.
Knät, knorrhane, gnoding (Trigla gurnardus), en
taggfenig benfisk af 12—It tums längd, till
färgen ofvan svartaktig eller brun, stundom med
hvita fläckar, under hvit, som förekommer allmänt i
Kattegat och Öresund, samt äfven, ehuru sparsamt,
i Östersjön. Köttet värderas föga.
Kneit kallades det svärd, som tillhörde konnng
Olof Haraldsson och öfverlemnades åt en Svensk,
då konungen stupade vid Sticklarstad. Svärdet
gick sedermera uti arf i slägten, till dess sista
ägaren, som var väring, sålde detsamma,
hvarefter det blef upphängdt i S:t Olofs kyrka i
Konstantinopel.
Kuektar var i äldre tider den vanliga
benämningen på soldater lill fots. De utgjorde, före
införandet af indelningsverket, dels gårdsknektar och
en drabante-fenika, dels landsknektar. De förre
bildade ett slags lifvakt, hvilken bestod af
knektar tagne ur landsfenikorna, eller andra frivilligt
värfvade krigare. Landsknektarne åler erhöllos
genom utskrifningar, som förrättades af
krigsbefälet med biträde af konungens fogdar och
magistraten i städerna. De ntskrifna knektarne voro efter
olika vilkor vid utskrifningen af flere slag. När
adeln och presteståndet deltog i utskrifningarne
utgjorde deras knektar en egen trapp, kallad
frälse-och preste-knektarne; åtminstone var detta
förhållandet vid utskrifningen, hvilken beslöts i Örebro
1610. Genom Carl IX:s påbud år 1606 uppkom
ett nytt slag, som kallades sköldeknektar. Konan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
