Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hårdh ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
HSgaiena.
Httgalder.
223
dig, utan nästan ansvarsfri. Konungen kan icke
afsätta någon dess ledamot", men tillsätter dem
alla. Ständerne hafva då förbehållit sig att
kunna aflägsna dem, hvilka möjligen gjort sig
ovärdiga allmänt förtroende. Man har nemligen tänkt
sig möjligheten, att en ledamot af högsta
domstolen kunde göra sig känd för ett ovärdigt
handhafvande af sitt embete, utan att dock kunna
öf-verbevisas inför riksrätt. För att hindra orättvis
förföljelse genom opinions-nämnden, har det blifvit
stadgadt, att £ af dess ledamöter skola förena sig
för att någon af högsta domstolens ledamöter må
kunna utvoteras. Slutligen äger den som träffas
af opinions-nämndens stränghet alt behålla hälften
af sin lön.
Httg*tena, annex till Dala, beläget i Gudhems
härad af Skaraborgs län, 2 mil S.S.V. från Sköfde,
1 mil N.O. från Falköping. I Nolgärdet bar
fordom varit en offerkälla, ännn kallad S:t Peltrs kalla.
Socknen innefattar 14 J mtl. och bar 304
invånare. Dess areal utgör t,990 tunnl. Adr. Sköfde.
Hügstrftui, Peter, kyrkoherde i Skellefteå, född
d. 10 Nov. 1714, död d. 14 Juli 1784, har
vunnit en förtjent ryktbarhet såsom tänkare,
författare och missionär. Hans fader var en förmögen
bandiande i Sundsvall; men hvars egendom
ödelades genom Kyssarnes härjningar å Svenska kusten.
Della, tillika med hans kort derpå timade död,
försvårade betydligt sonens studier; men denne
lyckades likväl medelst ihärdig flit att genomföra
dem, och uppträdde med en skrift: Förnuftiga
tankar om Gud, hvilken ansågs af så mycket värde,
att dess författare befriades från skyldigbeten att
aflägga andra lärdomsprof till tbeol.
kandidat-examen, och boken antogs till grund för de
tbeolo-giska föreläsningarne i Åbo. Prestvigd år 1741
egnade ban sig åt det svåra missionsverket bland
Lapparne, lärde sig för sådant ändamål deras språk,
och bar på det utgifvit flere skrifter, bestämde till
deras uppbyggelse och undervisning. Hans
berättelse om sina vandringar och äfventyr bland dem
är i högsta grad romantisk, och intressantare än
mången roman. Äfven vinnlade ban sig om
jordens odling, der sådant kunde ske, införde med
framgång äppel- och oxelträdens samt
hasselbuskens skötsel i vinterns hemland, besörjde
uppbyggandet af Skellefteå kyrka och prestgård,
sedan ban der blifvit utnämnd till kyrkoherde, samt
bade ändå tid öfrig till författande af åtskilliga
skrifter, hvaraf den mest kända är hans
Beskrifning om Lappmarken, hvilken blifvit öfversatt på
flera språk. Vetenskaps-akademien, som valt
bonom till sin ledamot, försåg ban med flera
afhandlingar. Hans åsigter i statsekonomien voro
verkligen icke allenast öfver hans tid, utan
beklagligen äfven öfver månget vår samtids begrepp. Han
sade nemligen: "Unnom den fattige att arbela, så
behöfver ban icke vår hjelp. Betagom honom icke
utvägar att föda sig med äran, så skall ban icke
bettla vid våra dörrar. Qväfvom icke idogbetens
|öfliga tilltag; besinnom, att förtrycket oftast är
den driffjäder, som tvingar eländet att gå i
samråd med förtviflan. Att arbeta är icke ett brott
emot samhället; inskränkning leder icke alltid till
allmän och enskild styrka. Rättigheten att lefva,
föder rättigheten att nära sig med sina händers
verk. Der man så tänker, der behöfver mao icke
lätta ett ondt samvete med barmhertigsverk." Han
var äfven en af dem, som först sökte vid Upsala
universitet införa den Wolfüska filosofien.
IIMg«ä«e. Våra nordiska förfaders gästabudssalar
eller bögtidsrum voro så inredda, alt bänkar,
beklädda med hyenden, sträckte sig utmed de begge
långväggarne. Midt på dessa bänkar reste sig ett
upphöjdt säte, liknande en väggfast stol, och
hvilken kallades Ondvegi (högsäte). Stundom omgafs
detta af tvenne lägre, likväl öfver långbänken
upphöjda platser, hvilka äfven voro hedersplatser. I
kungasalarne intogos dessa senare af jarlen, och
den bonom närmast i värdighet. Öfver det
högsäte, der husets berre plägade sitta, hängdo bans
svärd, sköld och stridsyxa, och detta lemnade ban
aldrig till någon; åt en förnäm eller aktad gäst
anvisades plats i den gent emot belägna. Ännu
anträffas uti dalarne af det inre Norrige en
likartad ordning. Öfver busbondens högsäte
hänger bans piska, och ban lemnar det åt ingen, af
huru hög rang denna än må vara. Stundom
funnos i salarne blott ett högsäte, hvilket i så fall
var stäldt midt emot dörren. Ej sällan omgåfvos
högsätena af trädpelare, prydda med hvarjehanda
snidverk och gudabilder, särdeles Odens och Frevs.
HUgiiäter, en socken, med Jcrbo, Kennelanda,
Lerdal och Råggerd, belägen på Dalsland, i
Walbo bärad af Elfsborgs län, Vestra Dals kontrakt
af Carlstads stift, 4 mil N.N.V. från Wenersborg,
hör till 2 kl. konsist. Socknen innefattar 39 £
mil. och bar 2,015 invånare. Dess areal utgör
22,356 tunnl., af hvilka 2,180 äro sjöar och kärr.
Adr. Wenersborg eller Åmål.
Högsätes-kista, kallades det rum à forntidens
skepp, der vapnen förvarades. (Se äfven: Drake.)
Högtider. Se: Helgdagar.
Högval In, ett forntida fäste vid Arboga-ån. (Se:
Åkersborg.)
Hög&lder betecknar i äldre skrifter den
tidsperiod, under hvilken våra hedniska förfäder
brukade att insätta sina döda obrända i högarne, och
hvilken tidpunkt, enligt Sturlessons påstående, tog
sin början vid Yngve Freyrs död, och varade
under hela bednaåldern. Tiden före densamma
benämnes brännåldern, emedan man då skall brukat
bränna sina döda, och uppkasta en hög öfver den
i en urna lagda askan. Nya forskningar hafva
likväl bestämdt utredt, att Sturlessons mening om
högålderns tidsomfattning är origtig. De obrända
lik vi träffa i de nordiska grafhögarne tillhöra
mestadels en helt annan folkstam och tid än den,
hvars minnen nämnde historieskrifvare upptecknat.
Man har gissat, att de antingen äro lemningar af
Lappar eller en med dem befryndad stam, i fall
jemte dem finnas vapen och redskap af sten;
eller ock af Keltisk ras, om de åtföljas af
bronz-vapen. De obrända lik åter, bos hvilka man
anträffar jernsaker, tillhöra tydligen den sista tiden af
bedendomen, och man finner dessutom icke gerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
