Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrik ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
568
VrKken.
FrHlse.
vas, om något hinder är emot valets verkställande,
m. m., och dervid nppläsas de forfattningar, som
gälla prestval. Å frågodagen justeras val-längden,
och kunna eriodringar dervid genast göras,
likasom å valdagen, innan sjelfva valet begynner; men
icke senare.
Fräken, knägräs, ledgräs, stroppelgräs (Rqnisetnm
fluviatile), en mångårig växt, hvilken förekommer
vid bäckar, åar och sjöar, isynnerhet uti de inre
skogiga och bergiga landskaperna, från Lappland
ända till Westergöthland och Småland, framförallt
mycket i Wermlands bergslag. Den ätes af alla
husdjur och säges öka mjölken bos kor, hvarföre
den inbergas såsom hö.
Friikne, ett härad i Götheborgs och Bohus län
och Inlands fögderi, innefattar 4 socknar
Forshälla, Restered, Ljung och Grinnered, hvilka bestå af
94 J mtl. och bebos af 5,805 invånare. Marken
är i allmänhet ganska bergaktig; men jordmånen
god, så att spannmål skördas i tillräcklig mängd
för inbyggarnes behof. Gräsväxten är äfven
ypperlig, och är boskapsskötsel en af inbyggarnes
vigtigaste näringar. I förening med häraderna
Inlands Norra, Oroust och Tjörn utgör detta härad
en domsaga; men med häraderna Torpe, Inlands
Södra och Inlands Norra ett fögderi. Häradets areal
utgör 53,785 tunnland, af hvilka 1,780 äro sjöar
och kärr.
Frlilse, Frälselieiiiumu. Frälsels uppkomst är
samtidigt och sammanhänger med Svenska adelns,
så att frälseständet och adeln varit olika ord for
ett och samma begrepp. Det är sannolikt, att
konungarne brukade gifva frälsefribet åt sina tjenare
redan före Magnus Ladulås’ tid; men denne konung
är emellertid den förste, som stadgade till allmän
grundsats, att den som ville uppsätta häst och karl
till krigstjenst erhöll skattefrihet för sin jord.
Detta kallades att frälsa jorden, emot åtagande af
rusttjenst, och sådana hemman benämndes
frälsehemman. Det utgjorde således ej en konungens nåd, alt
upphöja en person till frälseståndet, utan detta
berodde på en hvar sjelf, om han ville och kunde
bära rusttjensten. För det andra var det icke
nödvändigt, att ett frälsehemman beständigt behöll
denna natur. Så länge ägaren rustade för
detsamma, förblef det ett frälsehemman; men ifall denne
fann större fordel att betala skatt och slippa
rustningen, så kunde det återgå ibland
skattehemmanen. En tredje anmärkningsvärd omständighet var
den, att rusttjensten icke utgjordes i inån af
förmögenhet, utan alla hade lika rustnings-skyldighet
och lika frälserätt. Blott ett minimum var
bestämdt, som hvar och en måste äga, för att få
antagas ibland frälset. — Ett annat frälse, äldre
än det adeliga, var kyrkans eller det andeliga.
Stadgan af år 1285 införde adeliga frälset; men
spår af det andeliga finnas redan frän början af
1200-talet. Skillnaden var den, att det andeligas
frihet icke motsvarades af rusttjensten, utan var
en ren skattefrihet. — I Sverige, likasom det
öfriga Germaniska Europa, ansågs det ärofullare att
kämpa till bäst än till fots och medförde äfven
större kostnader. Derföre fastade sig vid frälse-
ståndet ett högre anseende, och endast de
förmögnare bondeslägterna kunde öfvergå dit. Dessa,
åtminstone de större ibland dem, icke blott rustade
efter stadgan utan långt derutöfver, men för egen
räkning. De höllo krigareföljen på sina befästade
riddareborgar, och förvärfvade sig äfven
privilegium derpå. Så blef frälseständet det högre, det
förnämare ståndet. Det är troligt, att sederna
redan bildat en aristokrati, hvilken Magnus Ladnlås
kallade till ett sjelfständigt lif, såsom en egen klass
i staten. Småningom gaf frälsefriheten anledning
till ett helt och hållet falskt begrepp i Sveriges
statsrätt. Då den ena jordägaren skattade, den
andra icke, men rastade i stället, förbisåg man
rusttjenstens börda och bemärkte endast
frälsefri-betens rättighet. Man tyckte då, att frälsemannen
hade likasom en större äganderätt öfver sin jord
än skattebonden; men förblandade skallen med
afrad, och sålunda saknades ej stöd, ehuru falska
och grundlösa, Tör det påstående, som Gustaf
Wasa i sitt nit för kronans välstånd sökte
genomfora, nemligen den, att kronan ursprungligen ägde
all Sveriges jord, och hade bönderne blott till
everldeliga förpaktare. Gustaf I gjorde epok i
frälsets historia; han upphäfde det andeliga och
ordnade det verldsliga frälset efter en viss tariff,
så att rusttjenst-skyidigheten ökades i mån af
större förmögenhet. Under medeltidens oro bade
frälseståndet mera begagnat sin frihet, än det
fullgjort sin skyldighet att rusta. Äfven Gustaf 1
klagar, att rusttjensten "skröpeligen" utgjordes.
Konung Erik XIV, i början af sin regering adelns
vän, förändrade rusttjenstens census, samt införde,
genom säterifriheten, en förökad frälsefribet. Den
bestod deruti, att frälsemännen fingo frän
rusttjensten undantaga vissa gårdar, men likväl åtnjuta
frälsefrihet för dem. Johan III fortgick på samma
bana till adelns förde], i afseende på
bestämmande af rusttjensten; men tillade en punkt i
adelsprivilegierna, hvilken skulle vara en stor förmån, men
blef ett förderf. Det var tillåtelsen att fä
behål-la adelig sköld, äfven om man icke hade någon
egendom att rusta derför. Derigenom erkändes en
obesuten adel, och stridsfröet var utsådt emellan
den gamla och nya adeln. Frälsefriheten och
rusttjensten upphörde att vara grunden för adeln; ea
sådan kunde finnas utan annan källa än konungens
nåd. En mängd adelsmän af detta slag uppkommo
under Christina, och då de ej ägde frälsejord
skaffade de sig en sådan af kronan genom köp,
förpantnin-gar, gåfvor, m. in. Detta var kronogodsens
afhändan-de och blef adelns olycka, emedan det samlade i dess
hand stora gods, men också stor afund. De
bortkomna kronogodsen blefvo frälsehemman, och
kunde icke tillhöra någon annan än en frälseman.
Sedan konung Carl XI infört indelningsverket,
upphörde rusttjensten att äga lika betydelse som fornt
i och för landets forsvar, och i samma mån blef
skillnaden emellan frälse och skatte blott en
skillnad emellan privilegierad och oprivilegierad jord.
Ännu var frälset förenadt med adelsståndet; men
småningom erhöllo de ofrälse rätt att kunna
förvärfva frälsegods. Efter 1723 års adeliga privi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
