Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Faber ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
476
Paal.
FantlghelalÅn.
Fasi, IFIf, af Folkunga-slägten, blef först jarl
hos Knut den långe år 1229; men bekräftades,
efter dennes fall, i sin värdighet af konung Erik XI,
och bibehöll den, med konungens förtroende, till
sin död är 12^8.
Fasta betyder härads- och rådstugu-rätts
intygande och stadfästelse på afhandlingen om köp af
någon fastighet, som man tillhandlat sig. (Se
vidare : Lagfart.)
Fasta längre spar intet brtfd, d. v. s. fastar
man något länge, så äter man desto mera, då man
får tillfälle dertill.
Fasterna, en socken, belägen i Sjuhundra härad
och kontrakt af Stockholms län och Upsala stift,
2 J- mil V. från Norrtelge. Socknen består af 49 J
mtl. och har 1,547 invånare. Dess areal utgör
22,541 tunnland, af hvilka 3,320 äro sjöar och
kärr och 2,800 tunnland höra till Närdinghundra
härad. Socknen hör till 3 kl. patr. och
patronat-rättigbelen tillhör ägaren af Rånäs säteri, hvilket
är beläget i denna socken, utgöres af 2 mtl., har
tegelbruk och en vacker belägenhet. Här märkes
ock Rånäs bruk.
Fastighet. Innehafvandet af fastighet anses ofta
innebära en större säkerhet, att innehafvaren skall
uppfylla sina pligter såsom medborgare. Fast
egendom medför derföre, i vissa länder, egna politiska
rättigheter. Uti Sverige äger detta icke så
mycket rum, om man undantager bondeståndets
representationsrätt, hvilken dock ej kan sägas vara ett
företräde för fastighetsägare, enär i de öfriga
stånden en stor del ledamöter finnas, utan att äga
fastighet. Besittningen af fast egendom utgjorde
grunden för Sveriges adel; men denna egendom
borde vara af en viss art, nemligen frälse. Men
till frälse kunde ursprungligen hvar och en
förvandla sin egendom, om han iklädde sig den
motsvarande förbindelsen, att utgöra rusttjenst. På
konung Johan III:s tid upphörde detta förhållande,
och nu uppstod en adel utan frälsegods; men
rättigheten att besitta egendom af denna natur var
ännu adelns ensak, och förblef det, ehuru ej utan
undantag, till år 1789, då förenings- och
säkerbets-akten gaf åt hvarje Svensk man lika rätt i
detta fall. Tjugu år senare, efter revolutionen
1809, afsade sig adeln sin uteslutande rätt att
besitta säterier, och nu äger således fullkomlig
jemlikhet rum i afseende på rättigheten att
förvärfva och besitta jord. Hvarje Svensk man, till
hvilken klass af medborgare han må räknas, är
berättigad att besitta fast egendom inom Svea rike,
ä land och i stad, af hvad natur som helst. Men
andra olikbeter emellan fastighet och lösegendom
stå qvar i lagstiftningen, och visserligen med
rätta, emedan egendomens olika natur påkallar
olika stadganden, Och ger åt innehafvaren olika
intressen och olika böjelser. I afseende på
rättig-beten att förordna om sin egendom, bar
innehafvaren större frihet, när egendomen är lös, än då den
utgöres af fastighet, och först i våra dagar har
fastighet på landet blifvit underkastad samma
arfs-lagar, som annan egendom. Man sökte förut,
genom mankönets dubbla arfsrätt emot qvinnan,
qvarhålla egendomen i slägten och hindra dess styck-
ning i alltför små delar. Skiljnaden är i
allmänhet mindre emellan fast och lös egendom, än
emellan arfvejord och aflingejord, emedan den förra
icke kan bortgifvas genom testamente; men väl
den senare. Deremot kan äfven arfvejord
försäljas; men i sådant fall äga hans arfvingar att, vid
hans död, erhålla ersättning för den försålda
arf-vejorden. Äfven emellan fastighet i stad och på
landet äger skillnad rum; den senare är af samma
natur som lösören, och har af gammalt gått i arf,
utan att mankönet ärft dubbelt. — Mosaisk
trosbekännare får icke utan Kongl. Maj:ts serskildta
tillstånd köpa fast egendom à landet, ej heller må
utländsk undersåte, som icke erhållit Svensk
medborgarrätt, förvärfva och besitta fast egendom i
riket, utan ett sådant erhållet tillstånd.
FastighetslÅn utgöra en af de olika slags
utlåningar, hvarmed rikets ständers bank förlägger
en-skildta personers rörelse. Banken lånar ut på pant
af lösören och på namn; men äfven på
fastigheter, och har så gjort redan vid dess första
inrättande. Den s. k. Palmstruchska banken,
hvilken var en begynnelse och föregångare till rikets
ständers bank, gaf lån på fastigheter till ^ af
värdet, likasom på vissa lösöre-artiklar. Sedan
Palmstruchska banken ramlade och Kongl. Maj:t
privilegierade rikets ständers bank, blef äfven denna en
lånebank, ehuru på olika vilkor, allt eftersom
fastigheter på landet och i städerne bjödos i pant.
Enligt det första förordnandet år 1668 utlånades
på stenhus och fast egendom i Stockholm till högst
halfva värdet; men på jordegods till af värdet.
Efter konung Carl XII:s olyckliga krig blef
länebanken tillsluten för bristande medel; men
öppnades ånyo 1731 till lån på lösöre-panter, och fyra
år senare äfven till fastighetslån. Något senare
mildrades vilkoren för låntagare, emedan mänga
heldre lånade af enskildta kapitalister, då bankens
fordringar på säkerhet voro för dryga. Detta
skedde år 1739. Tjugu år derefter hade rikets
ständers sekreta-utskott funnit, att den ökade
tillgången på fastighetslån blifvit missbrukad, och
penningarne använda icke till uppodling af
egendomarne, såsom meningen varit, utan till inköp af
egendomar och andra behof, hvilka ansågos
mindre nödiga. I följd häraf inskränktes
fastighetslånen å jord till halfva värdet, och å fastighet i
städerna till 4 deraf. I öfrigt försvårades äfven
lånevilkoren på Qerahanda sätt, och följande året
1762 fann sekreta-utskottet skäl att upphöra med
utlåningarne. Med detta bankens tillstängande for
nya lån följde äfven uppsägning af de gamla, samt
i allmänhet en lagstiftning alldeles motsatt den
som varit följd sedan år 1739. Ny förvirring och
nya försök att afhjelpa densamma utmärkte den
slutande frihetstiden. Bland dess åtgärder var
äfven bankens nya öppnande till lån på fastigheter
år 1772. Då diskont-inrättningarne kommit i
verksamhet, nnder konung Gustaf III:s regering,
förenades äfven dermed fastighetslån. Är 1790 erhöll
general-diskontkontoret rätt, att lemna sådana emot
5 proc. ränta och till £ af egendomsvärdet; men
i det allmänna diskont-verket, hvilket inrättades
år 1800, blefvo fastigheter undantagne från låoe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
