Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eder mot heder, hålls för leder - Edestad - Edet, Lilla - Edgärdsmän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Eder mot heder, hålls för leder, ett
gammalt Svenskt ordspråk, betecknande att oloflig ed
hålles för ogild. Man plägar äfven säga:
Tvungen ed, är Gud led.
Edestad, annex till Hjortsberga, beläget i
Medelstads kontrakt af Lunds slift, 2 1/2 mil V.N.V. från
Carlskrona, vid Ronneby. Kyrkan, en mycket
gammal stenbyggnad, är helgad åt det heliga korset,
hvarföre hon ock i sitt sigill för ett kors med
omskrift: Ederstad Kircke. Vid sjelfva
kyrkogårdsmuren finnes den fordom så beryktade offerkällan,
hvilken blifvit besökt af många sjuka och
vidskepliga. Utom det, att man offrade i källan åt dess
skyddsande, gjorde man det äfven i en dertill
inrättad kyrkostock, och troligen var detta offer
mycket indrägtigt för kyrkan, emedan på sjelfva
stocken stod denna inskrift: ”Den som offrar i
denna kyrkostock, skall få himmelriges gledje.”
År 1665 utkom konungens befallningshafvandes
förbud emot besök vid källan och begagnandet af
vattnet. Detta förbud jemte minskad vidskepelse
och uppfinnandet af Ronneby helsobrunn, gjorde
omsider offerkällan mindre sökt och mindre
undergörande. Ännu i slutet af förra århundradet ägde
någon högtidlighet rum vid källan hvarje
midsommarsafton, och ännu offras stundom derstädes. På
de nära omkring källan växande buskar
upphängde de besökande linnelappar, hvarmed de tvättat
sig, och skulle de hänga der för att torkas,
helgas och vinna så mycket större kraft. Socknen
består af 19 2/3 mtl. och har 790 invånare. Dess
areal utgör 5,462 tunnl., af hvilka endast 40 äro
sjöar och kärr. Adr. Ronneby.
Edet, Lilla, en stor by med välbygda hus och
handelsbodar, i Fuxerna socken af Westergöthland.
Namnet torde härledas af Isl. ordet Eid,
landlunga, näs. Här finnas tvenne slussar. Dessa
äro 9 alnar breda, 33 alnar långa, och sjelfva
fallet är 9 1/2 aln. Bottnen är inbränd och
kalkilad i sjelfva berget. Slussväggarne, så väl som
bräddarne, äro murade med klinkert och cement,
på Holländskt sätt. Vid slussarne äro flera
finbladiga sågverk. Slussarne och sågqvarnarne
inlöstes år 1624 af konung Gustaf II Adolf från en
Hans Skrifver, som tyckes hafva anlagt dem, och
öfverlemnade alltsammans åt Götheborgs stad på
6 år och mot vissa vilkor. Här finnes ett s. k.
sågbruk. Fyratio hus och 11 sågverk afbrunno
d. 9 Aug. 1830; fyratiofem man af
Westgötha-Dahls regemente, hvilka skyndade till hjelp, sjönko
på färjan i Götha elf. Slussverket höll ej länge;
beständiga reparationer voro af nöden, och man
fann dessutom, att slussens dimensioner voro
alltför knappt tilltagna, för att i någon högre mån
motsvara ändamålet. Vid medlet af
sjuttonhundratalet företogs derföre en större förbättring och
ombyggnad af hela slussanläggningen, och sedan
den efterhand mer och mer förfallit, beslöt
Trollhätte kanal-bolag år 1826, att låta göra en
alldeles ny kanal-ledning med slussar, midt emot
Edet, på andra sidan om elfven, förbi Ströms
herrgård. Verket börjades omedelbart derpå och den
12 Juli 1832 öppnades för första gången de
nybygda slussarne. De kallades Carl XIV Johans och
Oscars sluss. — Här finnes ett socken-apothek och
en skola.
Edgärdsmän kallas i de gamla lagarne de
personer, hvilka med ed bekräftade inför domstolen,
att den ed var sann, som någon af parterne
svurit. De kallades äfven laggärdsmän, samt utgjorde
en vigtig del i den gamla rättegångs-ordningen.
Deras ursprung härledes med största sannolikhet
ifrån den gamla ättförfattningen, då hvar och en
biträddes af sin slägt så väl i försvar, som
utkräfvande af upprättelse för lidna oförrätter.
Rättegången var ursprungligen blott ett försök att
förlika parterna, för att undvika enskildta fejder.
Hvardera parten infann sig då vid tinget, åtföljd
af de män, som voro beredde att understödja hans
sak och dela stridens faror. När eden infördes,
blef den aflagd äfven af dessa följesmän. I
moraliskt afseende hvilade inrättningen på den grund,
att en man, hvilken förde en afgjordt orättvis
sak, ej skulle kunna erhålla ett tillräckligt antal
vittnesgilla medhjelpare. Edgärdsmännens ed
innebar således ett yttrande af trovärdiga män, till
stöd för den talan som fördes. Den angick ej
sjelfva faktum, utan blott deras egen öfvertygelse
om den ed, som parten sjelf aflagt. Edgärdsmän
begagnades isynnerhet i s. k. dulsmál, d. ä. då
svarande parten besvor sin oskuld; men äfven ibland
i witnismál, eller då klagande med ed bestyrkte
sanningen af sitt påstående. I den mån enviget
och jernbörden afskaffades, blef bruket af
edsbevisning så mycket vigtigare. Edgärdsmännens
ursprung ur de gamla Germanernes begrepp om
slägtförbindelsens helgd bestyrkes äfven deraf, att
slägtskap med parterne långt ifrån att göra
edgärdsmännen jäfvige, i vissa fall snarare förutsattes
såsom en erforderlig egenskap. Ibland kunde de
äfven väljas utom slägten, dock inom samma
landskap, ja inom samma härad. Det är också klart,
att deras tillförlitlighet i betydlig mån måste
bero på den kännedom de, såsom grannar och
ledamöter af samma samhälle, kunde anses äga om
den person, hvars sannfärdighet de skulle intyga.
För öfrigt fordrades hos edgärdsmännen fri börd
och myndig ålder; qvinnor, bannlyste och fridlöse
män, samt de, hvilka förut svurit falsk ed, och
den som sjelf var anklagad för samma sak,
hvarom tvistades, voro äfven uteslutne från
förtroendet att vara edgärdsmän. Deremot är det mindre
afgjordt, knappt troligt, åtminstone under
landskapslagarnes tid, att fast egendom fordrades för
att kunna svärja sådan ed. Antalet af
edgärdsmän var olika, i allmänhet större i mån af sakens
vigt, ifrån tre män till och med tre tolfter.
Edgärdsmännen bibehöllos ända till år 1695, då
konung Carl XI afskaffade dem. Redan förut hade
deras och i allmänhet edens användande såsom
bevisningsmedel blifvit inskränkt, så att eden blott
skulle användas, sedan domaren ”gjort sin största
flit, sanningen genom andra medel och utvägar
alt utleta.” Sjelfva edsformuläret hade äfven
undergått förändring, för att mera bestämdt uttrycka
edgärdsmännens intyg, såsom ett uttryck af deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
