Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Däggdjur - Dänningelanda - Döbeln, Johan Jakob von - Döbeln, Georg Carl von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
spetsig och krokig; hof, då den omger hela
extremitetens yttre ända såsom en dobbsko; klöfvar, då
flera sådana finnas på hvarje ledamot. På grund af dessa
olikheter indelas första underafdelningen af
däggdjur, uti djur med naglar, med klor, med klöfvar
och med hofvar. Den första af dessa
underafdelningar (nageldjur) indelas åter uti tvåhändiga djur,
hvilka hafva händer blott på de främsta
extremiteterna, nemligen menniskan, samt fyrhändiga, som
hafva händer på alla fyra extremiteterna, såsom
apan. Den andra underafdelningen, klodjur,
indelas åter efter tändernas utseende och form, uti
rofdjur, gnagare, tröggdjur och pungdjur.
Dänningelanda, annex till Wederslöf, är
beläget i Kinnevalds kontrakt af Wexjö stift, 3/4 mil
S.S.V. från Wexjö. Kyrkan afbrann 1750 d. 24
Febr., uppbygdes ånyo 1751 och reparerades 1812.
Socknen består af 7 1/4 mtl. och har omkring 300
invånare. Dess areal utgör 6,202 tunnl., af
hvilka 560 äro sjöar och kärr. Adr. Wexjö.
Döbeln, Johan Jakob von, en på sin tid
utmärkt läkare, var född i Rostock år 1674 och
promoverad doktor i Warschau år 1695. Samma
år skulle han företaga en sjöresa till England;
men blef väderdrifven till Götheborg, började der
praktisera, vann snart mycket förtroende och
beslöt att qvarstanna i Sverige, samt utnämndes till
provincial-läkare i Bohus-län. Derifrån flyttades
han till samma befattning i Skåne, upptäckte här
Ramlösa brunn, blef sedan medicinæ-professor i
Lund, hvarest han, under Carl XII:s vistande
härstädes, vann hans synnerliga bevågenhet.
Universitetet har honom att tacka för många nyttiga
inrättningar. Han adlades och valdes till medlem af
vetenskaps-societeten i Upsala och Ryska
naturhistoriska akademien. Dog d. 14 Jan. 1743 af
en förkylning, hvilken han ådrog sig vid en
akademisk parentations-högtidlighet efter drottning
Ulrika Eleonora. Han efterlemnade en betydlig
förmögenhet, den han till en stor del skall
hafva samlat genom upphandlingar för hären under
kriget.
Döbeln, Georg Carl von, den förres sonson,
född på säteriet Stora Torpa i Skaraborgs län d.
29 April år 1758, var först bestämd till det
andliga ståndet, men då hans håg var rigtad åt ett
annat håll, insattes han som kadett vid
sjökadett-korpsen i Carlskrona och tjenstgjorde såsom page
hos hertig Carls gemål på den eskader, hvilken
afsändes att öfverföra henne till Sverige. Sedan
han tagit officers-examen, beslöto hans
förmyndare likväl att ännu en gång ändra hans
lefnadsbana, samt att ynglingen borde studera juridik.
Han följde också verkligen i två år
häradshöfdingar på ting; men öfvertygade sig härunder
fullkomligt, att det påtvingade yrket ej
öfverensstämde med hans kallelse, hvarföre han, 20 år
gammal, uppå sin ansökning blef förklarad
myndig, och inträdde år 1788 såsom andre adjutant
vid Sprengtportens regemente. Nord-Amerikanska
krigets utbrott väckte hans önskan, att gå i
fristaternas eller Frankrikes tjenst. Han reste till
Paris och blef, efter ett års vistande derstädes,
år 1781 anställd som officer vid la Marks Tyska
regemente. Detta kom emellertid icke till
Amerika utan till Indien. Döbeln antogs till
adjutant hos grefve la Mark och bivistade det blodiga
slaget vid Goudelour, d. 6 April 1783, der han
fick en kontusion och återvände samma år,
såsom kapiten, till Frankrike. Här qvarstannade han
till 1788, då han beslöt att erbjuda
fäderneslandet sin tjenst. Han anställdes, i Mars 1789,
såsom kapiten vid Savolaxs lätta infanteri samt
öfver-adjutant hos d. v. öfversten Stedingk. Vid
flera tillfällen utmärkte han sig för sin
utomordentliga tapperhet, hvilken förenades med
grundliga militära insigter; men isynnerhet i den
långvariga träffningen vid Porosalmi, mot en nära
tiodubbel Rysk styrka. Han fick derunder ett sår i
pannan, af hvars följder han led hela lifstiden.
Sjuk på kapellansbostället Peisare, blef han der
tillfångatagen af Ryssarne, hvilka likväl icke
bortförde honom, utan behandlade honom menskligt
och qvarlemnade honom, vid sitt aftåg, mot
förbindelse, att infinna sig som fånge, så snart
han kallades. Hans andel i framgången vid
Porosalmi belöntes med Svärds-orden och en
majors-fullmagt; men ett svårare minne deraf hade han i
sitt sår. Han måste nemligen år 1791 låta
trepanera sig, och ännu i sex år derefter utgingo
benskärfvor ur såret. Under hela sin återstående
lefnad har han en bindel om hufvudet, och de
besynnerligheter i lynnet, man stundom trodde sig
bemärka hos honom, blefvo följder, hvilka aldrig
öfvergåfvo honom. År 1793 transporterades han
till andre major vid Westgöthadals regemente och
derifrån till Skaraborgs, samt egnade sig med drift
och omtanka åt landthushållningen, hvarigenom han
betydligt förbättrade sitt boställe och var den
förste som i Sverige införde tröskverk. Han
samlade här en liten förmögenhet, ty hans
fädernearf hade åtgått under hans vistande utrikes. År
1805 blef han sekundchef för Nyländska brigadens
infanteri. Då kriget i Finland utbröt år 1808,
fick han befälet öfver tredje brigadens eftertrupp
och hade tillfälle att utmärka sig vid de flesta af
dess träffningar, men särdeles vid Lappo d. 14
Juli, der han angrep fiendens venstra flygel och
väsendtligt bidrog till segern. Slog under eget
befäl Ryssarne vid Kauhajocki d. 10 Aug. och vid
Juthas d. 13 Sept. Hans förtjenster under detta
års fälttåg förvärfvade honom general-majors namn
och S. O. St. K. År 1809 uppdrogs honom
befälet på Åland; men hvilken ö han ej kunde
försvara emot en öfverlägsen Rysk styrka. Han
verkställde således den 17 Mars återtåget
öfver isen till Grisslehamn med blott obetydlig
förlust, samt nyttjade en krigslist emot Ryske
befälhafvaren, hvarigenom fiendtligheterna
inställdes. Derefter fick han befälet öfver norra
härens Finska fördelning, hvarvid han ingick ett
stillestånd med Ryssarne, hvarigenom Umeå
utrymdes, men alla kronans rika förråder
räddades. Anförtrodd befälet öfver de trupper, som
skulle möta den inryckande Norska hären,
förmådde han denna, utan blodsutgjutelse, till återtåg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
