Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dragsmarks kloster - Draguer - Draka-tornet - Drake - Drake
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
endast ett stycke af 50 fots höjd och 32 dito
längd, och af den södra en ännu obetydligare
qvarlefva, hvilken ej kunde upplysa något om de
fönster, som byggnaden haft på denna sida. Vid
sydöstra hörnet syntes grundmuren efter ett litet
sanktuarium. Murarne, hvilket kan skönjas af den
ännu befintliga qvarlefvan, bestodo af dubbelmurar
af tillslagen gråsten med mellanfyllnad; men dörr-
och fönsterinfattningarne med dess prydnader
voro af finhuggen tälgsten. Alltsammans var
mosslupet, och en grönskande krans af rönnar, hvilka
uppspirat på de halfförstörda murarne, omgaf,
såsom minnets symbol, den ärevördiga lemningen;
men inom ruinen höjde sig resliga askar och
skuggade med lummiga kronor de hänsofnas stoft, uti
hvilket deras rötter frodades. År 1752, då
socknens trädkyrka ombygdes, behöfdes sten till
tomtning och golffyllnad, och den vördnadsbjudande
ruinen plundrades då så grundligen, att den enda
qvarlefva man nu finner deraf, är ett stycke af
den förutnämnde norra muren, på hvars spets en
liten mar-rönn och en förtorkad fura sucka i
vinden. Denna murlemning är 26 fot lång och 34
dito hög. Det nästliggande stycket af
kyrkogårdsmuren utgör återstoden utaf ruinens östra gafvel.
Draguer. Kallades äfven Haugbuer. Dessa voro
de aflidnas själar, hvilka ännu dvaldes kring de
döda kropparne. Genom runor kunde man förjaga
dem och häruti var Oden mästare, Han fick
deraf namnet Draugedrott (andherre).
Draka-tornet omtalas i medeltidens handlingar,
såsom ett af de befästade tornen kring Stockholms
stad och var beläget söder om Gråmunkebron, den
nuvarande Riddarholmsbron.
Drake. Bland de förnämsta af forntidens
långskepp förekommer i främsta rummet draken.
Framstammen på detta, likasom på de öfriga, kallades
hals och pryddes vanligen med något af
bildhuggeri förfärdigadt djurs hufvud, helst en drakes.
Detta var löst, så att det kunde borttagas, då
skeppet var i öppna sjön. Drakehufvudet gjorde
stundom samma nytta som flaggan i våra dagar,
den nemligen att utmärka hvarifrån skeppet kom,
eller till hvilket folk det hörde. Den höfding,
som ej vågade uppsätta stamhufvudet, ansågs
vara rädd att gifva sig tillkänna. Akterstäfven af
ett drakskepp bildades af drakens svans, så att om
man föreställde sig skeppsskråfvet som kroppen,
och seglen som vingarne, hade det hela
någorlunda utseende af en bevingad drake. Främre delen
af forntidens skepp, eller backen, var däckad,
likaså den aktersta; tvärt öfver skeppet i
mellandelen voro roddarbänkar. På backen stod
konungens märke eller fana, och bakom den hade
märkismannen sin plats. Under backen var förrummet
beläget. Der voro de sjuka och sårade
inqvarterade. Der var ock högsäteskistan, hvaruti vapnen
förvarades. Akterdelen af skeppet kallades skans.
Derunder var kajutan, uti hvilken konungen och
hans förnämsta män hade sina säten. Mellandelen
af skeppet, som kallades krapperummet, var
bestämdt för besättningen, och betäcktes endast med
ett tält af vadmal eller segelduk, till skydd mot
väderleken. Detta tält, som vanligen var tjäradt,
för att emotstå regn, borttogs under träffning.
För och akter voro öserummen; pumpar hade man
ännu icke. På de i krapperummet befintliga
bänkar voro roddarne fördelade, i förhållande till
årornas längd och antal. Äfven från back och skans
brukades åror, naturligtvis längre än de andra. I
krapperummet uppställdes krigsfolket, synnerligen
bågskyttar; roddarne deltogo äfven i striden, då
sådant kräfdes. Berserkerne, som egentligen
begagnade huggvapen, hade sin plats förut.
Skeppens sidor voro högt upptimrade, så väl för att
förekomma äntringar, som för att hindra sjön att
slå öfver. Utombords gick rundtikring relingen en
kant, hvarpå man kunde gå, och bröstvärnet var
försedt med tvenne portar på hvardera sidan, för
ut- och ingång. Huru tacklingen varit beskaffad,
har man sig icke bekant; men väl att i
allmänhet blott en mast begagnades, hvilken likväl
upprestes blott då vinden och väderleken var sådan,
att seglen kunde tillsättas. Lika litet är bekant,
huru seglen varit beskaffade; man känner endast
att de varit blårandiga, stundom af åtskilliga
färger. Det skepp, som konung Harald Hårfager
förärade konung Adalsten i England, hade segel af
silke. De grannaste skepp voro drakarne. På Olof
Tryggvasons märkvärdiga skepp, Ormen Långe,
voro både drakhufvudet och svansen öfverdragne med
rent guld. Draken Grimsroth, som konung Rolf
eröfrade i en skarp fäktning af en sjöröfvare, blef
än präktigare utstyrd. Han lät måla den gul, röd,
grön, blå och svart, med guld ibland.
Drakhufvudet och hela svansen pryddes med ännespann,
och han lät på flera ställen förgylla denna drake,
så att den, enligt sagan, lika mycket
öfverträffade andra skepp, som konung Rolf öfverträffade alla
den tidens konungar i Nordlanden. Ankare
begagnades redan i äldre tider, ehuru af ofullkomlig
beskaffenhet; vindspel för ankarets lyftande var icke
heller obekant. Huru långa de största
drakskeppen varit, är ej lätt att utröna. Väl omnämner
sagan, att Ormen Långe, som hade 34 säten,
skulle i vattengången hållit 148 fot, och derefter
skulle man någorlunda kunna beräkna fartygens
längd efter sätenas antal; men uppgiften synes
icke tillförlitlig, ty till 34 roddbänkar hade större
längd varit erforderlig, så framt icke backen och
skansen äfven varit försedda med säten. Hvad man
med säkerhet kan antaga, är att drakarne voro
stora fartyg, måhända lika stora som senare
tiders galerer.
Drake. Med detta namn förekomma i den äldre
historien flera personer, som innehaft vigtiga
befattningar. Bland dessa anmärka vi Alaf eller
Olof Drake, af vapen, fogat på Stockholms
slott år 1452 o. f., samt Hans Drake till
Hagelsrum, öfverste, hvilken af Banér, år 1636,
förordnades till kommendant i Magdeburg, tillika med
öfversten Salomon Adam. Begge uppgåfvo likväl
fästningen utan nödtvång till kurfursten af
Sachsen, hvarför de dömdes till döden; men benådades
följande året. År 1642 blef han förordnad till
slotts-hopman på Nöteborg och 1645 till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
