Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dal-uppror
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Westerås slott, Bengt Gunnarsson, med flere af
riksmarskens tjenare. Carl ville resa till Dalarne och
allvarligen straffa detta öfverdåd, ty, sade han:
”Om allmogen aldrig får någon aga, lyder den
aldrig”; men på rådets tillstyrkan afstod han
derifrån och måste nöja sig att underhandla med de
upproriske. Följden blef att Dalkarlarne sade sig
aldrig vilja lyda riksmarsken Carl, eller till
honom betala någon skatt. Slutligen talade Carl
sjelf med de utsände, och fann att hela denna
upproriska tillställning var tillvägabragt af
riksdrotset, samt att Dalkarlarne ej hade något ondt
i sinnet emot honom. (Se vidare: Erik Puke.)
— Biskop Sunnanväder i Westerås, satte sig
i spetsen för de upproriske, som voro missnöjde
med de förändringar konung Gustaf I gjort i
presternas lära och aflöning. I Dalkarlarnes namn
sände han och mäster Knut ett bref till
konungen, deri de påminte om de tjenster de gjort
honom, förebrådde honom otacksamhet och slutade
med hotelser. Den 13 Jan. 1525 skulle
ständerna samlas till en herredag i Stockholm; men från
Dalarne inställde sig inga fullmägtige, hvadan
varningsbref ditsändes från rådet. Emellertid gjorde
Sunnanväder med sina medhållare uppresning i
Dalarne, så att konungen måste, i slutet af Oktober
månad, begifva sig dit med krigsfolk. (Se vidare:
Sunnanväder.) — Då en del Dal-allmoge gjorde
uppror under Daljunkaren (se detta ord), förklarades
de af ständerna för rikets fiender, med hotelser
att strängt straffas om de ej afstodo från sina
upproriska företag. De begärde då nåd, angåfvo
hufvudmännen, af hvilka en del blefvo på stället
halshuggne. (Se vidare: Bond-uppror.) — Under det
så kallade Näftåget började äfven oroliga rörelser
bland Dal-allmogen, som uppmanades än att taga
konung Sigismunds, än hertig Carls parti. (Se
vidare: Näftåget.) — Det till utseendet vådligaste
uppror af denna allmoge var likväl det
sednaste, hvilket den företog, i afsigt att bestämma
thronföljarevalet, år 1743. Redan året förut
började oroligheter yppa sig i Dalarne. Folket
var missnöjdt med kriget i Finland, tyckte att
deras soldater vanvårdades och uppoffrades utan
ändamål, ansåg, att generalerne uppfört sig orätt
och oärligt, hade fattat hat till adeln för
aristokraternas ingrepp i konungamagten, och sade sig:
”vilja hafva en konung och ej så många; ty nu
ville alla regera och råda, som peruker bära.”
Allmogen höll sammankomster och
öfverläggningar. Deras klagomål angingo hufvudsakligen, att
ransakning skulle anställas rörande slaget vid
Willmanstrand, d. 23 Aug. 1741, att redovisning skulle
göras för de beklädnadspenningar allmogen
utbetalt åt soldaterne, att allmogen måtte befrias från
anskaffandet af vargerings-karlar, att adeln och
presterskapet borde hålla soldater, så väl som de
öfrige rikets inbyggare, att folket måtte få
bränna brännvin, samt hålla gudstjenst på
aposteldagarne. Följande året, då konungens befallning
rörande regementets uppbrott till Westerbotten
upplästes, visade allmogen mycket missnöje och
landshöfdingen Wennerstedt blef tvungen att bevilja ett
möte i Leksand, dit 4 à 5 från hvarje socken
skulle få komma. I stället samlades en talrik
folkmassa, hvilken med buller och oväsende satte sig
emot regementets uppbrott, och hotade att ej förr
åtskiljas, än upphofsmännen till kriget blifvit
straffade och thronföljden, efter deras påstående,
fastställd. Konungen lät varna allmogen och
antydde att regementet skulle få stanna i Gefle, samt
att dödsdomen var fallen öfver general Buddenbrock.
Men den lät ej beveka sig häraf, utan motsatte
sig riksdagens påbud och bevillningar, till den grad,
att landssekreteraren blef i Grangärde drifven ur
socknestugan, och hans skrifvare med
hårdragningar och skuffningar tvungen lemna från sig
papperen, hvilka sönderrefvos. Nu våldförde
allmogen sig på officerare, kronobetjenter och sin
riksdagsman Per Andersson; uppbådade menigheten från
15 till 60 år; uttogo gevär och ammunition ur
förvaringsbodarne; posterne anhöllos, mötesplatser
utsattes och kyrkornas fanor uttogos. Förgäfves
sökte vederbörande stilla dessa farliga rörelser.
Beväpnad begaf sig allmogen nu till Falun, och
inga försäkringar att freden var nära att
afslutas samt att konungen ej fordrade regementets
tjenst, utan tillåtit det få blifva hemma, kunde
förmå dem att tåga tillbaka. Under trumslag ryckte
de in i staden, uppställde sig med sina fanor på
torget, der de gjorde bön, och inqvarterade sig
sedan efter eget godtycke. Till anförare hade de
valt en bruksskrifvare vid namn Schedin, hvilken
fordom tjent vid grenadiererne i Preussen. Den 9
Juni samlades de på torget och packade sig
mycket tätt tillsammans i en ring, uti hvilken
landshöfdingen Wennerstedt måste framträda för
anföraren Schedin. Sedan presten hållit morgonbön
framräcktes åt landshöfdingen ett papper till
underskrift. Det innehöll, att sedan hertigen af
Holstein afsagt sig den erbjudna Svenska kronan,
funno Dalkarlarne det vara deras skyldighet, att
välja den, till hvilken de hade största förtroendet,
nemligen kronprinsen af Danmark, och begärde att
alla utan undantag skulle förklara sig häröfver,
på det allmogen måtte veta hvad de skola rätta
sig efter. ”Ty”, sade de, ”freden är väl god;
men en neslig fred vilja vi icke hafva.”
Landshöfdingen måste underteckna skriften, hvilken
tillika var underskrifven af socknarnes fullmägtige och
26 personer, hvaribland öfverst-löjtnant
Adlerstråle, major Wrangel, landssekreteraren,
landskamreraren och flere prester, m. m. Under
allmogens vistande i Falun måste bergslaget, för
att rädda magasinet och undvika andra
olägenheter, utlemna mjöl och viktualier, o. s. v.,
hvarmed allmogen ändå ej lät sig nöja, utan
påstod, att bergs-regementet och
bergs-kavalleri-kompaniet skulle följa dem till Stockholm, eller
allmogen erhålla 100 daler kopparmynt på roten,
med tillsammans 120,000 d:lr k:mt; men de läto
slutligen nöja sig med 6,000 d:lr, utom
ofvannämnde proviant och medikamenter utur apotheket
för 1,000 d:lr k:mt, m. m. Ur Leksands kyrka
tog allmogen 5,000 d:lr k:mt; 50 t:r spannmål,
dem landshöfdingen låtit baka till bröd åt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
