Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Dacia, Petrus de
- Dacke, Nils
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
D.
Dacia, Petrus de, en lärd Dominikaner-munk,
död såsom prior i deras kloster i Wisby år 1288.
Han har efterlemnat ett vidlyftigt arbete om den
heliga Christina från Stumbelen, hvilken då lefde,
och medförde, såsom en stor dyrbarhet, vid sin
hemkomst från Köln år 1279, icke mindre än nio
hufvudskallar, hvilka tillhört några af de 11,000
jungfrurna. — En annan Augustinus Dacus,
hvilken lärer varit född i norden och tillförordnad
provincial-föreståndare för Predikare-munkarne i
Sverige, Danmark och Norrige, lefde vid samma
tid, och berömmes såsom en lärd och gudfruktig
man. — Dacia lärer hafva nyttjats som
benämning på norden, emedan det i Skenninge för
norden inrättade lärosätet kallas Provincia Dacia.
Annars var Dacien namnet på en del af Ungern,
Moldau och Wallachiet.
Dacke, Nils. Denne i Sveriges historia
bedröfligt ryktbare man, hvilken förmådde skaka Gustaf
Wasas thron och bringa honom i större
förlägenhet, än någon hvarken inre eller yttre magt, var
född i Blekinge, der han härstammade från en
ansedd bondeslägt. Inflyttad till Småland, hade han
der bosatt sig på Dackemåla, i Sandsjö socken.
Uppbragt öfver en dom, hvilken utfallit emot
honom, mördade han fogden, som dömt honom, blef
derföre sjelf dömd att mista lifvet; men
förskonades mot penningeböter, hvilka medtogo all hans
egendom, och, när denna icke räckte till, ådrog
honom fängelse på Kalmar slott. Då han lyckats
rymma derifrån och irrade omkring utan tillgångar
och utan hem, hade det Småländska upproret
utbrustit, en följd af allmogens missnöje med de
tryckande gärderna, med de ekonomiska
författningarna till städernas förmån, och hvaraf en del
voro ganska betungande för landtmannen, öfver
adelns prejerier och öfver reformationen, hvilka
frön till missnöje närdes och utbildades af Gustafs
fiender, både utom landet och bland de katholske
presterne. Detta uppror hade redan någon tid
rasat, då Dacke, år 1542, ställde sig i spetsen för
detsamma. Det antog nu ett mera ordnadt
skaplynne och blef således äfven farligare.
Plundringar och våldsamheter begingos isynnerhet mot
adeln och konungens embetsmän, och bland offren
derför var den namnkunnige och förtjente Arvid
Westgöthe, Gudmund Slatte, m. fl. Dacke
försökte väl stundom att gifva sina skaror ett mera
ordnadt skick och hämma deras rofgirighet; men
isynnerhet det sistnämnda lyckades icke. Emellertid
ökades hans här och steg till flera tusen man.
Vapen anskaffades från Blekinge, till anförare
utnämnde han Thord Riddare, Måns och Nils Hane,
Nils Jösse, Skerfve Nisse, m. fl., och han inlät
sig i underhandlingar med hertig Albrekt af
Meklenburg och med pfaltzgrefven Fredrik, hvilken
upphöjde honom i adligt stånd, ja, såsom det
påstås, med sjelfva kejsaren. Åt Svante Sture
tillbjöd han Sveriges krona; men till svar skickade
den högsinte mannen både brefvet och budbäraren
till konungen, samt uppträdde med kraft och
allvar emot upprorsmännen. Åtskillige af konungens
höfvitsmän ledo förluster i striden mot bönderne.
Sålunda blefvo Måns Johansson Natt och Dag samt
Axel Eriksson Bjelke, som tågat till Stenbocks
förstärkning, vid Kisa instängde mellan
förhuggningar, och undkommo blott med möda.
Konungen blef för första gången under sin regering trött
och utledsen vid att, som han sade, ”längre
bångstyras med det oroliga folket”, och yttrade sin
afsigt att flytta ur landet och köpa sig ett grefskap
annorstädes. Hans omgifningar och alla
välsinnade afrådde honom derifrån; ty de insågo, att
rikets frälsning berodde derpå, att hans starka hand
höll dess spira. De föreställde honom, att faran
icke var så stor, att missnöjet i de öfriga
landsorterna icke var af någon betydenhet, att
Dalkarlarne till och med erbjudit sig att skicka 2,000
man till hans biträde, o. s. v. Dessa
föreställningar, tillika med den framgång konungens härar haft
i Småland, der tusen bönder stupat och bland dem
Lille Jösse, förmådde konungen att ändra sitt
beslut. Som han likväl icke ansåg sig nog stark,
att med vapen kufva upproret, och Dacke med sin
här inryckt i Östergöthland, ingick han med
honom stillestånd på ett år, hvarunder bönderne
skulle få anföra sina besvär. De aflemnade också för
detta ändamål en skrift, hvilken innehöll sjutton
punkter, och Dacke erbjöd sig att med 2,000
hakeskyttar gå i konungens tjenst, så framt denne ville
försäkra honom om sin nåd, samt åtskilliga andra
fördelar. Gustaf erbjöd honom också lejd att
komma till Stockholm; men han antog ej tillbudet. Han
försökte införa krigstukt bland sina skaror och
förbjöd dem att plundra adelns gårdar, lät till och
med afrätta Måns Hane, som öfverträdt detta
förbud; men han måste snart åter sjelf upphäfva det.
Kriget börjades ånyo. Slagen vid Kalmar,
godtgjorde han sin förlust vid en träffning mellan
Skrukeby och Mölby i Östergöthland, der konungens
här blef tillbakadrifven; men bönderne förlorade
1,000 man. Vid Åsunden i Småland led han ett
svårt nederlag; 500 af hans män föllo, de öfrige
skingrades och han sjelf blef skjuten genom båda
låren. Räddad undan fångenskapen och återställd
till helsan, ville han likväl ånyo försöka
vapenlyckan; men allmogen hade förlorat modet, i följd
af konungens framgång och den stränghet,
hvarmed upproret straffades. Han led öfverallt
nederlag, förföljdes från hvarje gömställe och jagades en
gång af Jakob Bagge sju mil på en enda dag.
Flere af hans anhängare blefvo gripne och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 20:11:00 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/skl/1/0280.html
