Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brudvigsel - Bruhn, Anders - Bruk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kyrkodörren. År 1614 förordnades, att den skulle
brukas uti sjelfva kyrkan inför Guds församling, vid
vigseln. Då tillades jemväl en vidlyftigare
föreställning och förmaning, om menniskans skapelse,
äktenskapets instiktelse, samt mannens och
qvinnans inbördes pligter; men 1693 uteslöt man
densamma, och behöll den kortare och äldsta. Efter
en sådan förmaning, och sedan man från
predikstolen förkunnat, att sådane personer ville ingå
äktenskap, och de kommo för kyrkodörren, skulle
presten tillfråga dem: ”Jag spör dig N. till första
reso, andra reso och tredje reso, om du vill
hafva thesse persone till din hustru (man), och älska
henne (honom) i nöd och lust.” Derefter lutade
brudgummen och bruden sina hufvuden tillhopa,
och presten höll en bön. Sedan tog presten
ringen, läste en bön, lemnade ringen åt
brudgummen och denne sade till bruden: ”Jag N. tager dig
N. nu till min äkta hustru, till att älska dig i nöd
och lust, och till ett vårtecken gifver jag dig
denna ring.” — Bruden svarade: ”Jag N. tager dig
N. nu till min äkta bonda, till att älska i nöd och
lust, och till ett vårtecken tager jag af dig
denna ring.” Sedan satte brudgummen ringen på
brudens hand, först på pekfingret, sedan på långfingret
och slutligen på ringfingret. Medan han satte ringen
på fingren, sade han: ”I namn Faders, och Sons, och
dens Helga Andes.” År 1614 föreskrefs, att
brudgummen skulle sätta ringen på venstra handen, och
1693, att presten, och icke brudgummen, skulle vid
samma tillfälle nämna Treenigheten. Denna
ceremoni med ringen vid vigseln, var ännu icke bruklig i
de kristna församlingarne år 800 efter Chr. f. Man
gaf då allenast ring vid trolofningen. Allt detta
skedde år 1529 för kyrkodörren; men år 1614 i
kyrkan. Brudmessan eller brudavälsignelsen som
derefter sjöngs, ställdes allt intill 1614 endast till
bruden allena; men efter detta år lämpades den
både till brudgummen och bruden. Denna
brudvälsignelse fick, straxt efter reformationen, läsas
eller sjungas öfver unga jungfrur, som trädde i
äktenskap; men icke öfver de qvinnor, som
antingen förr varit gifta, eller voro komna mycket till
åren. Samma författning gillades jemväl i
Handboken af år 1693, samt den af år 1809, hvilken
innehåller att öfver enkebrudar, och dem, som äro
utan förhoppning om lifsfrukt, skall ingen
brudmessa sjungas, utan allenast läsas en viss
föreskrifven bön. Man finner ock något dylikt under
påfvedömet i Sverige; ty på kyrkomötet i
Söderköping år 1441 stadgades, att en enkling och
enka i vigseln ej skulle få allmän välsignelse. När
man kom ifrån kyrkan, läste presten tvenne böner
i bröllopshuset. Den ena var ställd till alla
bröllopsgäster; den andra höll han öfver brudparet.
Eljest skulle, år 1571, inga synnerliga ceremonier
få hållas i bröllopshuset, och kunde äfven presten
uraktlåta all läsning, om han märkte något oskick,
samt att han icke gjorde någon nytta dermed.
Bönerne äro ännu i behåll; men framför dem finnes
år 1548 psalmen: ”Kom Helge Ande Herre god”,
tillsatt med underrättelse, att den skulle sjungas
när bruden gick till sängs. Dervid föreföll något
oskick omkring år 1608, hvarom följande finnes
anfördt uti biskopen Laurentii Paulini Gothi
anmärkningar öfver kyrkolagen: ”Det är tilbörligit,
at man aflägger det oskickeliga springande upp i
brudsängen, som här til hafver varit i bruk,
efter det är förargeligit och för gammalt folk
farligit. Och i den staden igen skal brud och
brudgumme, efter Tobiæ och Saras exempel, falla på
knä för brudsängen, och göra sina innerliga
böner till Gud, att deras äktenskap må lända Gudi
til äro och dem till hugnad och glädje.
Emedlertid sjunger presten med de andra några
psalmer, och när dessa äro slutade läser han den
collecta som i Handboken står. Sedan stiga brud och
brudgumme upp i sängena och presten sjunger en
psalm. Är ock nyttigt, att presten gör en kort
förmaning till dem, som sittia i brudsängena, så
framt han förnimmer, at det är skickelighet på
färde, och at han hafver ljud.” År 1693
sjöngos väl ännu psalmerna och bönerna, men tiden
dertill förändrades; ty nu skulle sådant äga rum
så snart brudparet kommit ifrån kyrkan till
brudehuset. Icke desto mindre kallar menige man ännu
i dag denna förrättning Sängledning, och har man
äfven under sjelfva hedendomen brukat
åtskilliga ceremonier dervid. — Under påfvedömet var
brukligt, att unghustrun togs i kyrkan af
presten, nästa sön- eller helgedag efter
bröllopsdagen, hvilket lagen kallade Inledsen. Efter
reformationen hafva vi väl ej haft någon lag
derpå; men denna sed bibehölls dock en lång tid.
Den nygifta hustrun ställde sig i vapenhuset,
hvarest presten läste öfver henne den bön, som finnes
efter evangelium på andra söndagen efter
Trettondagen. Sedan tog han henne i handen, och
ledde henne inom kyrkodörren, då hon bar fram på
altaret ost och kaka. Detta kallades unghustruns
hofvering, var brukligt ännu för 150 år sedan;
men är nu aflagdt. — På stora högtidsdagar,
såsom första dag jul, påsk och pingst, få inga
bröllop hållas. Men om någon, af särdeles skäl, vill
gifta sig i fastan, bör sådant icke vägras,
allenast det sker ”i stillhet och utan allt brudebång.”
Likaledes voro bröllop förbjudna att hållas
aftonen före någon sön- eller stor helgdag, samt
nästa dagen derefter, och ej heller ifrån söndagen
före gångdagarne till helga Trefaldighets söndag. —
Brudgummens och brudens vänner hafva så väl i
äldre, som nyare tider, samt både på landet och i
staden kommit tillsammans aftonen före
bröllopsdagen, hvartill söndagen vanligtvis väljes på
landet, och med hvarandra tillbragt natten emot
denna dag. Den sammankomst, som då hölls hos
brudgummen, benämndes Svenqvällen, och den som
anställdes hos bruden, kallades Möqvällen. Men
dessa samqväm förbjödos, i anseende till det oskick
de förorsakade.
Bruhn, Anders, född 1788, biskop i Götheborgs
stift sedan 1840, författare: till Kristna kyrkans
allmänna historia; Compendium Theol. Dogmaticæ,
jemte flere andra theologiska skrifter. L. af N. O.
Bruk, kallar man i allmänhet åtskilliga
inrättningar för tillverkning af ämnen i stort, särdeles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
