Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blodigel - Blodrot - Blodsten - Blodstensmalm - Blodtoppar - Blodughadda - Blodvite - Blodvälling - Blodörn - Blom, Fredrik och Carl Gustaf Carlsson - Blom, Isak Reinhold
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
efter ungefär 6 veckor, ut krypa, men icke blifva
fullvuxna förrän vid 3 års ålder. De lefva helst
i stillastående vatten, med lös botten, hvaruti
de nedborra sig om vintern, och fångas på det
sätt, att en person går ut deruti med blotta
ben och upprör vattnet. De fästa sig då vid
benen med sugskifvan, och borttagas innan de
hunnit komma i en för sugningen beqväm ställning.
De förvaras bäst, i stort, uti trädkärl, som
innehålla stycken af bränntorf samt regn- eller
sjövatten. På senare tider har deras användande
blifvit i hög grad ökadt, och de utgöra sålunda en
ganska betydlig handelsartikel. I början
införskrefvos de till Stockholm från Königsberg och Dauzig;
men fångades sedan, först vid Rålambshof på
Kungsholmen i Stockholm. Derefter hafva de blifvit
samlade öfverallt i riket och utskeppade i stor mängd;
men följden deraf har blifvit, att de nu äro sä
medtagna, att de inom ett par decennier stigit
till mångdubbelt pris, och ofta icke kunna erhållas
i tillräcklig mängd för apothekens behof,
hvarigenom ett verkligt ocker uppkommit med dem. Man
har derföre, på flera ställen i riket, försökt att
anlägga serskildta dammar för deras fortplantning;
men i allmänhet utan särdeles framgång, ehuru
detta sätt begagnas med stor fördel i Tyskland
och Ungern, hvarifrån, likasom från Polen, flera
millioner iglar årligen utföras, hvaraf dock
största delen är af en annan art af samma slägte,
nemligen Ungerska blodigeln (Hirudo officinalis).
Blodrot, blodstill, rödrot (Tormentilla erecta), en
mångårig växt, som förekommer öfverallt i riket
på magra, fuktiga ängar, betesmarker och kärr,
samt en artförändring deraf (T. procumbens) på
kusten af Blekinge. Roten är utmärkt genom sin
stora halt af garfsyra, och kan derföre användas
så väl till garfning som svartfärgning. Den
begagnas äfven i medicinen.
Blodsten, ett till slägtet jern börande mineral,
som består af jernoxid, och förekommer i stråligt
kristalliniska massor af stänglig struktur, föga
glänsande, stålgrå, dragande i rödt, på ytan ofta
fluten och starkt glänsande, i brottet splittrig,
viggformig, hård, och ger blodrödt pulver, samt
finnes vid vestra Stafberget uti en mägtig gång.
Begagnas dels slipad till polering af guld och
silfver och andra mjuka metallarbeten, samt, i
pulverform, till rengöring af metaller, dels ock såsom en
rikhaltig jernmalm.
Blodstensmalm, torrsten eller torrstensmalm,
hvilket namn begagnas för alla af jernoxid
bestående, ej attraktoriska jernmalmer, d. v. s. sådana
som ej dragas af magneten, och som gifva ett
rödt pulver, då de rifvas. Sådane förekomma på
flera ställen i riket, isynnerhet vid Taberg i
Småland och Utö grufva i Roslagen, och af yppersta
beskaffenhet i Långbanshytte grufva i Wermland,
samt lemna i allmänhet ett utmärkt godt och
välartadt jern.
Blodtoppar, trädgårds-pimpinell (Sanguisorba
officinalis), en mångårig växt, som förekommer
temligen ymnigt på några ställen på Gottland, och
odlas i trädgårdar till sallad.
Blodughadda (mythol.), en af Ägirs (hafvets)
många döttrar. Under bilden af dem betecknades
vågorna.
Blodvite (lagterm), kallas sår, tillfogadt på
brottsligt sätt utan dödlig verkan, dervid dock blod
kommer i dagen.
Blodvälling, en hos Lappar och Norrländningar,
framför allt de förstnämnde, omtyckt rätt,
hvilken beredes sålunda, att stelnad blod, den
Lapparne förvara i hinnor, uppkokas i renmjölk.
Efter råd och lägenhet inblandas under kokningen
ost och rentalg.
Blodörn. Att rista blodörn kallades den
grymhet, som i hedniska tiden föröfvades på en
missdådare eller krigsfånge, då ryggen uppskars,
refbenen tillbakaböjdes och lungorna uttogos. (Se: Ella.)
Blom. Med detta namn hafva vi tvenne ännu
lefvande berömde arkitekter: 1:o Blom,
Fredrik, öfverste, öfverstlöjtnant vid flottans
mekaniska korps, intendent vid öfver-intendents-embetet,
för hvilket han i flera år förestått chefskapet,
äfvensom presidium i akademien för de fria
konsterna. R. N. O. Född i Carlskrona d. 24 Jan. 1781.
En mängd offentliga och enskilda byggnader äro
uppförda af honom, lifgardets till häst kasern,
kyrkan och tvenne kaserner å Skeppsholmen,
posthuset, ullmagasinet i Norrköping, m. fl.,
hvarförutan han uppfunnit sättet att bygga flyttbara
hus, hvaraf många blifvit förda utomlands. 2:o
Blom, Carl Gustaf Carlsson, professor,
arkitekt vid öfver-intendents-embetet. Född i
Stockholm år 1799, har haft mångårig befattning med
statens byggnader och sjelf gifvit ritning till
åtskilliga enskilda och offentliga både i och utom
hufvudstaden.
Blom, Isak Reinhold, en utmärkt
vitterhetsidkare och embetsman, föddes d. 27 Okt. 1762 i
Stjernholms församling nära Nyköping, der fadren,
sedermera prost och kyrkoherde i Enhörna, då var
predikant. Efter slutade studier inträdde den
unge Blom på tjenstemanna-banan och inskrefs år 1783
i Svea hofrätt och Stockholms magistrat. Sina
lediga stunder egnade han åt litteraturen, särdeles
skaldekonsten, och hans lyckliga försök deri förde
honom till bekantskap med den tidens yppersta
snillen och författare, bland andra med Leopold,
hvilken B. isynnerhet valde till sitt mönster,
äfvensom den Latinska och Fransyska poesiens
korrekthet och skönhet i form särdeles anslogo honom,
och han bildade sig helt och hållet derefter. År
1792 belönades han af Svenska akademien med
dubbla stora priset för ett ”Skaldebref till dem, som
söka ett odödligt namn”, hvilket väckte en oerhörd
uppmärksamhet vid ett hittills alldeles obekant
skaldenamn. Härpå följde år 1794 ett annat: ”Om
religionens nödvändighet för samhällens bestånd.”
Begge äro författade på alexandriner och utmärka
sig genom en vacker versbyggnad, rediga, ofta
upphöjda, tankar och ett harmoniskt språk. De
förvärfvade honom en plats i Svenska akademien,
år 1797, efter Schröderheim. Med dessa qväden
föddes hans sånggudinna fullmogen, nästan
öfvermogen, och hon steg aldrig högre, än till det rum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
