Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alböke - Ale - Ale - Alefeld - Aleholms-traktaten - Alexandra Paulowna - Alexandriner - Alf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utan synnerlig höjning af marken. Dessa
griftminnen tillhöra onekligen en senare tid. Äfven
finnas i socknen åtskilliga ättehögar och
stensättningar, deribland en skeppssättning och en
domring af nio stenar. Ibland fornlemningar inom
socknen, må slutligen nämnas den stenmur, som
sträcker sig tvärt öfver landet åt vestra stranden något
söder om byn Korntorp och slutar vid östra
stranden på hemmanet Karsös ägor. Ruinerna efter
muren synas bäst på högländta platser, men äfven
här och der uti de sidländtare. Tiden när, eller
ändamålet hvarföre, denna sträckmur blifvit
dragen öfver landet, kan man ej med säkerhet
bestämma, i brist på handlingar; traditionen
angifver den såsom en gränslinie för fru Elsa Kåres
område.
Ale, härad, beläget i 1:sta fögderiet af Elfsborgs
län, innefattar följande socknar: Skepplanda, med
Hålanda, Sköfde, St. Pehr och Tunge, såsom
annexer; Starrkärr, med Kilanda och Nödinge; Östad.
Häradets areal utgör 80,954 tunnland, hvaraf 11,205
äro sjöar och kärr, det ligger från 50 till 156 fot
öfver hafvet, samt består af 247 1/2 mtl.
Folkmängden är 11,172.
Ale, Konung i Upplanden i Norrige, stupade i ett
fältslag på den tillfrusna Wenern emot Svenske
Konungen Adil. Största delen af Norrska hären
skall hafva omkommit vid detta tillfälle.
Alefeld, Dansk General. Under Carl Gustafs krig
med Danmark förekommer hans namn ofta då han
utförde åtskilliga lyckliga expeditioner mot
Svenska trupperna.
Aleholms-traktaten. Under krigt mellan
Konungarne Albrekt och Håkan, sammanträdde
Albrekts fader och broder år 1366 jemte Danske
Konungen Waldemar på Aleholms slott på
Laaland, der de kommo öfverens om ett slags
inställande af fiendtligheterna och fångarnes utvexling.
Detta var ett svek af Waldemar mot sin
bundsförvandt Håkan, och hvarigenom Albrekts krona
för tillfället räddades.
Alexandra Paulowna, d. v. Ryska
Storfursten Pauls dotter och Catharinas sondotter.
Kejsarinnan hade för afsigt att förmäla henne med
Gustaf Adolf, hvilket föranledde hans resa till
Petersburg år 1796. (Se Gustaf IV Adolf.)
Alexandriner, ett versmått, bestående af dels
12, dels 13 stafvelser, med en hvila eller cesur
i midten af versen. De lämpa sig bäst för
Franska språket, der de ännu bibehållas, i anseende till
Fransyskans mindre musikaliska beskaffenhet, men
blifva på andra språk entoniga, hvarföre de
också till större delen äro bortlagda. Namnet tros
härleda sig antingen af deras uppfinnare
Alexander de Bernay eller af en rimmad krönika öfver
Alexander den Store, skrifven på detta versslag.
Alf. Elfvor äro väsenden, som omtalas i
Nordiskt-mythologiska urkunder. Men de lemna få och
spridda berättelser om dem. Wala omtalar första
gången alfer och Prosaiska Eddan nämner svartalfer
och ljusalfer, hvilket, såsom rätteligen blifvit
anmärkt, knappt torde vara något annat än en
användning af englaläran. — Om nu dessa
mythologiska väsen äro desamma, som de i Nordiska
folktraditionerne ännu bekanta Elfvorna, hvilket synes
ganska troligt, måste man medgifva, att en vida
säkrare och fullständigare kännedom om dem står
att hemta af traditionen. Det blefve för
vidlyftigt, att anföra allt hvad som i olika Svenska
landsorter om elfvorna berättas, men åtminstone
något deraf torde med nöje läsas. Enligt
traditionen äro elfvorna mycket små och oskadliga
väsen. De äro nattetid synliga på fälten, der de
bland gräs och blomster hålla sina dansar.
Sådana runda fläckar, utmärkta af ett mörkt och
frodigt gräs, såsom täckt-låtel, o. s. v., kallas af
allmogen vanligen elfdansar. I Göinge härad i
Skåne är en dans bruklig, som kallas Elfvardansen,
hvilken, enligt gammal tradition, menniskorna lärt
sig af elfvorna. Berättelser om menniskor, som
händelsevis blifvit åsyna vittne till de små
väsendenas festliga dansar äro mångfaldiga. I vårt land
finnas en mängd ättehögar, hvilka nattetid sägas
vara upphöjda på gyllene pelare, så att man kan
se under dem, och dervid förnimma hurusom
elfvorna dansa. — De så kallade elfgångarne äro af
allmogen väl kända, och omtalas ofta. I midten af
dessa elfgångar, hvilka äga omkring 1 qvarters
bredd, stå vanligen tätt invid hvarandra en
myckenhet svampar på sidorna, om hvilka marken är
blottad intill jorden eller åtminstone endast glest
betäckt med en blek, till marken liksom trampad
fåra. Gångens yttre begränsningar bestå deremot
af det frodigaste gräs, hvars mörkgröna färg
skarpt afsticker mot den öfriga marken.
Allmogen vaktar sig noga att träda öfver sådana
elfgångar, af fruktan för sjukdomar. — I Skåne
finnas på ett ställe tvenne större ättehögar, på
föga afstånd från hvarandra och emellan dem är ett
par sädesåkrar. Hvarje vår syntes, enligt
berättelse, en tilltrampad gång i grönsäden emellan
båda ättehögarna, och folket höll före att den var
ett märke efter de i högarna boende elfvorna,
som nattetid vandrade till hvarandra. — Elfvorna
äro mycket oskadliga; men uraktlåta icke att
hämnas lidna oförrätter. ”En flicka, som en längre
tid varit borta, kom hem, bärande den ena armen
i band, emedan värk slagit sig i densamma.
Sedan hon om qvällen lagt sig, upptäckte hon flera
små varelser, som i månskenet dansade på
golfvet. En af de små bar, liksom flickan, sin arm i
band, samt qvidde, och ville intet gerna följa de
andra i dansen. Flickan kunde nu förstå, att de
små voro elfvor, och att hon kommit att skada
den ofärdiga elfvan, hvarigenom hon sjelf ådragit
sig värk i sin arm.” — ”En vinter hände, att
under töväder det isade sig och blef halt i
portlidret, genom hvilket matmodren skulle drifva
boskapen att vattnas. På det att dessa ej skulle
halka, ville hon, medelst en visp, stänka hett
vatten i lidret, för att derefter derå strö sand. Men
hon hade icke stänkt mer än en gång, då hennes
arm öfverhöljdes af brännande gnistor. Hon
kunde nu förstå att hon ofredat elfvorna, som hade
sin gång genom portlidret.” — Sjukdomar af
beskaffenhet som den, hvilken sistnämnde sägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
