- Project Runeberg -  Handbok i Svenska Kyrkans Historia /
217

(1892) Author: Carl Alfred Cornelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HERTIG KARL OCH ABRBRAHAM ANGERMANNUS. 217



vandalism, 1i det han såväl i Vadstena som annorstädes lät
förstöra minnesmärken efter åtskilliga helgon, och denna hans
’puritanska nitälskan väckte naturligtvis på många håll stor
förtrytelse.

Hertig Karl blef öfver erkebiskopens våldsamma
framfart högeligen missnöjd och synes hafva afbrutit visitationen.
Snart yppade sig äfven andra anledningar till tvist mellan båda.

Den hetsige och orolige kyrkoherden ERIK SCHEPPER i
Stockholm hade i sina predikningar fört lasteligt tal mot
hertigen, hvarföre denne lät förbjuda honom att predika. Men
erkebiskopen återgaf Schepper rätt att utöfva predikoembetet,
emedan han bort ställas till ansvar inför vederbörlig andlig
domstol och ej ohörd suspenderas. Tvisten gälde alltså den
ömtåliga och ännu ganska obestämda frågan om gränserna
för öfverhetens magt i kyrkosaker, och vid sådant förhållande
måste oenigheten mellan den andliga och verldsliga magtens
högste innehafvare blifva allt mer häftig och obotlig, helst
som både mäster Abraham och hertig Karl voro myndige
män, som ej gerna gåfvo vika.

Men ett ännu svårare tvistefrö skulle uppspira. I likhet
med maånga andra blef erkebiskopen tvehågsen, huruvida
eftergifvenhet för Karls sjelfrådighet i längden kunde stå
tillsammans med bevarandet af edsvuren tro mot landets konung,
och snart var hans beslut fattadt. Af missnöje med hertigen
närmade han sig mer och mer till det med Karl oeniga rådet,
hvaremot hans kapitulares, med Nikolaus Olai Bothniensis i
spetsen, fortfarande stodo på hertigens sida. Tillika började
erkebiskopen skriftvexla med Sigismund samt försäkra honom
om presterskapets trohet och lydnad. Att sådant skulle reta
hertigen, är lätt begripligt. Öenigheten gick omsider så långt.
att Karl vid en riksdag i Upsala under Distingen 1598 :i
vredesmod utöste de svåraste beskyllningar mot mäster
Abraham. Den foglige Nikolaus Bothniensis lyckades dock med
möda stilla hertigens vrede, och hela detta uppträde ledde
väl till ömsesidig ovilja, men ännu icke till några strängare
atgärder.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:08:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/skh/0227.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free