Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen. Mitt äventyr på sjön - XIII. Huru mitt äventyr började - XIV. Det första övervåldet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
exempel, endast mer eller mindre, och att ett fåtal, som i det
hela voro bra karlar, varken kunde ledas eller drivas längre.
Det är en sak att vara lat och försumlig, en helt annan sak
att bemäktiga sig ett fartyg och mörda oskyldiga människor.
Slutligen kom man överens om fördelningen. Sex man
skulle stanna ombord, de återstående tretton, Silver
inberäknad, började gå i båtarna.
Det var då, som den första av de förflugna idéer, som
så mycket bidrogo att rädda våra liv, for mig i huvudet.
Om sex man lämnades kvar av Silver, var det klart, att
vårt parti icke kunde bemäktiga sig och försvara fartyget;
och eftersom endast sex voro kvarlämnade, var det lika
klart, att partiet i kajutan icke för tillfället hade något
behov av min hjälp. Det föll mig med ens in att gå i land.
I en handvändning slank jag ned i fören av den närmaste
båten, och nästan i samma ögonblick lade den ut.
Ingen tog notis om mig, endast plikthuggaren sade: »Ä’
det du, Jim? Håll ned huvudet.» Men Silver kastade en skarp
blick över från den andra båten och ropade för att få veta,
om det var jag; och från det ögonblicket började jag ångra,
vad jag gjort.
Gastarne började en riktig kapprodd mot land; men som
den båt, jag var i, hade något försprång och var på samma
gång lättare och bättre bemannad, sköt den långt framför
sin följeslagare, och bogen hade redan stött mot träden på
stranden och jag fått fatt i en gren och svingat mig ur,
och rusat in i de närmaste snåren, medan Silver och de
andra ännu voro några hundra fot efter.
»Jim, Jim!» skrek han.
Men som man lätt kan tänka sig, hörde jag icke på det
örat; hoppande, dykande och trängande mig fram sprang
jag dit näsan pekade, tills jag icke förmådde längre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
