Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen. Den gamle sjörövaren - II. Svarta Hund kommer och försvinner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
emot att bli kallad kapten. Han har ett ärr efter ett hugg
på ena kinden och ett mycket lustigt sätt, i synnerhet då
han är full, det har min kamrat Bill, det. Antag nu, att din
kapten har ett ärr på ena kindbenet — och låt oss anta, ifall
du är med om det, att det är det högra kindbenet. Å, där
ser du! Vad var det jag sa’? Nå, finns min kamrat Bill i huset?»
Jag sade honom, att han gått ut.
»Vilken väg, min gosse? Vilken väg har han gått?»
Och då jag pekat ut klippan och sagt honom, vilken väg
kaptenen sannolikt skulle komma tillbaka och huru snart,
samt besvarat några andra frågor, utbrast han: »Å, det
är ju så gott som att dricka min kamrat Bill till.»
Hans ansiktsuttryck vid dessa ord var långt ifrån
angenämt, och jag hade mina egna skäl att tro, att främlingen
misstagit sig, även förutsatt att han menade, vad han sade.
Men det var icke min sak, tänkte jag, och för resten var det
inte gott att veta, vad man skulle göra. Främlingen höll
sig fortfarande alldeles utanför värdshusdörren och tittade
kring hörnet likt en katt väntande på en råtta. En gång
tog jag ett steg ut på vägen, men han ropade mig genast
tillbaka, och då jag icke lydde kvickt nog i hans tycke, gick det
en förskräcklig skiftning över hans glåmiga ansikte, och
han befallde mig vända om, med en svordom, som kom mig
att hoppa till. Så snart jag var tillbaka, återtog han sitt förra
halvt inställsamma, halvt hånfulla sätt, klappade mig på
axeln, sade, att jag var en snäll gosse och att han fattat riktigt
tycke för mig. »Jag har själv en son», sade han, »så lik dig
som ett bär det andra, och han är mitt gamla hjärtas hela
stolthet. Men huvudsaken för pojkar är disciplin, min gubbe
lilla — disciplin. Nåja, om du hade seglat med Bill, skulle
du inte ha stått där och låtit säga till dig två gånger — nej
du. Det var aldrig Bills sätt, och inte heller deras, som
seglade med honom ... Där ha vi ju ganska säkert min kamrat
Bill med en kikare under armen — Gud välsigne hans
gamla hjärta, ja visst är det han. Du och jag gå nu tillbaka
in i kapprummet, gosse, och gömma oss bakom dörren för att
bereda Bill en liten överraskning — Gud välsigne hans
hjärta, säger jag ännu en gång.»
Med dessa ord gick främlingen tillbaka med mig in i
krogrummet och klämde in mig bakom sig i hörnet, så att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
