Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRANRISMOR. 163
var vid skogsbrynet på allmänningen nedanför ett
högt berg, hvars branta sluttning skulle tjäna på
samma gång som stöd och som ena väggen i deras
byggnad.
Fader Bengt förklarade, att det var dumheter
allt sammans och att de gärna kunde bo kvar nu,
när han sett, att mor Maja kunde ta’ sig fram
med barnen och han således ej skulle få något
obehag af fattigvården, men när mor Maja förklarat,
att hon ju kunde bli sjuk och hon och barnen då
kunde komma att ligga honom till last, så lofvade
han att sätta upp de pålar, som skulle tjäna som
stöd för löfverket. I grund och botten var han
en välvillig människa, men att hysa en familj, som
han kunde bli tvungen alt dra’ försorg om, det
var mer än man kunde begära af en man, som
själf hade svårt att reda sig.
Midsommaren kom, och mor Maja och hennes
barn flyttade in i sin löfhydda.
»Det käns riktigt godt att komma under eget
tak,» förklarade mor Maja.
Och taket var nog bra, utom när det regnade,
förstås, ty då var det si och så därmed, och alltid
var det just precis där sängen och soffan stod,
som det regnade värst, och sak samma bief det
hvart än de flyttade dessa deras viktigaste möbler.
Öfver den lille minste gossen spände de då upp
fars gamla blå bomullsparaply, och de andra lade
sig under halmbolstrarna, och så var den saken
hjälpt. Väggarna voro också bra, utom när det
blåste, förstås, men det kunde ju ingen hjälpa.
Emellertid arbetades det med ifver så väl inne
som utanför löfhyddan ; hvar och en hade fått sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
