- Project Runeberg -  Silverormen : den siste apachehövdingen /
20

(1929) [MARC] Author: Axel Kerfve
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.Posadans hemlighet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

^ AXEL KERFVE

man ju kan förstå av, att han väl annars, mot bättre
vetande, ej kastat sig i en dylik resas äventyrliglieter.
Men här i eller strax utanför El Paso, här på detta
gränsvärdshus, hade det redan börjat bli något för
mycket av äventyrarliv. Och så denna känsla av att i
allt detta befinna sig alldeles ensam, utan en enda
hjälpande hand, i fall det nu skulle behövas.

Ja, han ångrade nästan, att han inte gjort upp med
den där svartmuskige don José, som ju i så fall i hans
tjänst kunnat bli honom till någon nytta. Men denne
hade redan gjort sig alltför misstänkt, fast det ju
mycket riktigt inte alls var bevisat, att det var han
som avskjutit den där kulan, av vilken rispan i
kinden just nu kändes svida mer än nyss, då han fick
den.

jWinter förde handen mot kinden. Där kändes en
uppsvälld, ganska lång vall från okbenet ned mot
hakan. Hur lätt hade han inte kunnat ligga död och
kanske utkastad på eller nedgrävd i någon backe där
utanför? Ja, han hade verkligen råkat komma bland
särdeles oförväget folk, för vilket ett människoliv inte
betydde mer än en flugas. Och av dylika vildhjärnor
fanns det ju cirka femton miljor där i landet. Nej,
nu var han visst på sovkant igen, i Mexiko menade
han, och dit skulle han kanske aldrig hinna komma,
hur nära han än var.

Sova?... Nej, därpå var sannerligen ingen tanke.

Fast han nu dragit ihop benen ganska bra, kände
han hur den stora låren åter trycktes mot hans fötter.
Och med ens stod det klart för honom, att det var
någon som där utifrån sköt upp dörren, men mycket
sakta och försiktigt som om... Ja, sannerligen det
kunde vara för att inte störa gästens där i kammaren
sömn... Så mycket hade Winter redan lärt känna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:46:32 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/silvorm/0020.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free