Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
För att underlätta vandringarna förpliktades
ämbetena ursprungligen att bistå de vandrande
med s. k. skänk eller tärepenning. Det var
brukligt att mästarna i tur och ordning
undfägnade dem med mat och husrum.
Gesällskapen togo sedermera hand om saken och
inrättade härbärgen, varvid likväl mästarna i vissa
fall voro skyldiga att bestrida kostnaderna för
de arbetssökandes underhåll. Dessa torde i
allmänhet icke ha varit särskilt betungande, ty man
tillät icke någon längre tids uppehåll i staden,
därest arbete ej kunde uppbringas. I regel synes
underhållet ha varit begränsat till två dygn.
De artiklar, som år 1629 utfärdades för
skräd-daregesällskapet i Stockholm och år 1744
förnyades att även gälla för skräddaregesällerna i
Norrköping, innehöllo en så lydande
bestämmelse: »En mästersven eller lönedräng, som
här i staden vill arbeta hos en mästare, han
skall inte vara längre utan mästare än en natt;
går han inte på härbärget och låter krogfadern
förskaffa sig en mästare, så skall han för var
natt han inte varit i härbärget, giva straff två
mark silvermynt». Inom skomakareyrket i
Stockholm gällde ännu så sent som i början av
1800-talet den bestämmelsen, att en. vandrande
gesäll, som icke lyckats erhålla arbete, skulle ha
förpassat sig utanför tullarna senast tre dygn
efter ankomsten till staden.
Med hänsyn till gesällvandringarnas
betydelse för yrkesutbildningen, satte man stort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
