Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i o 6
vist. Har vi ej nu förtjänat de hårda domar som fällas
över oss, så har vi väl något att sona i ett förflutet liv.
— Ni har rätt, sade han tankfullt. Kanske fåfänga —
högmod över hyllning som då mötte oss. . .
— Se på ert eget livsöde, fortfor hon. Att ni, fastän
en genialisk diktare, dock ej är uppskattad, det är ju som
sagt intet ovanligt, eftersom människorna i alla tider varit
dumma, haft svårt att urskilja vad som är äkta och stor
konst. Men ni är också en god människa — ni är en av
dem som ej kan se lidande utan att strax tänka: hur skall
jag här kunna bringa hjälp? Sådant plägar dock till en
viss grad uppskattas, ty människorna förstår instinktlikt
att utan ett inslag av godhet vore den outhärdlig, denna
söndringens värld. Dock, när ert namn nämnes, är det
oftast med ovilja, med hat, ja, med avsky.
Han ryckte till som för ett smärtsamt slag. Han
visste det ju — Men att höra det öppet uttalat — och av
henne — det gjorde dock ont.
Han stirrade tungsint framför sig. De hade gått ut i
klostergången och satt sig ned på en stenbänk.
Skymningen hade redan börjat smyga sig in emellan smäckra
kolonner och tigande vårdar.
— Men säg, kan icke en människas öde förändras?
Tror ni inte, att jag kan hoppas på en ljusning?
Han såg på henne med ett uttryck av spörjande
ångest. Han kände det i detta ögonblick — han visste ej
varför — som om hon skulle veta mer om hans öde än
någon annan.
I några sekunder satt hon tyst. Så vände hon emot
honom en blick, fylld av tankfull mildhet, av oändligt
medlidande.
— Min stackars vän — sade hon sakta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
