Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74
mig, att det bästa blir att vi skiljas ät — som vänner,
hoppas jag.
Han var så inne i sin egen tankegång, så övertygad
om att hans hustrus önskningar i denna sak överensstämde
med hans egna, att han alls icke märkte, huru den annars
så självsäkra Harriet i detta nu stod tvekande, upprörd av
stridiga känslor.
Hon ville icke släppa honom — men hennes högmod
förbjöd henne att visa det. Hon famlade efter en utväg
och trodde sig finna en.
— Men vårt barn? sade hon.
— Ja, sade Shelley sorgset, det blir svårt för mig att
skiljas från Ianthe. Ty naturligtvis bör hon ännu stanna
hos sin mor. Men jag hoppas få träffa henne emellanåt.
Och längre fram, då vi kanske båda knutit nya band,
kunna vi måhända ordna det så. att vi turvis få ha glädjen
äga henne i våra hem.
— Då vi knutit nya band — — —
Jaså, det var det som var förklaringen! Han hade dä
förälskat sig på nytt––-
Vreden och svartsjukan löste hennes tungas band.
— Jaså, du har för avsikt att knyta nya band? Törs
man fråga med vem?
Hennes röst ljöd skarp och hånfull. Och Shelleys
ansikte fick ett uttryck av trött ovilja. Vad han väl kände
till dessa tonfall!
— Jag anser det inte nödigt att börja tala om den
saken.
— Nej, det kan jag väl tro! Men vänta —
svartsjukan gjorde henne plötsligt skarpsynt — är det kanske
någon av flickorna hos Godwins? Ar det kanhända den
där fula Fanny?
Hennes röst ljöd obeskrivligt föraktfull,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
