Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
— Miss Harriet Westbrook, stammade Shelley,
förvirrad och undrande.
— Jaså, ni känner verkligen igen mig, mr Shelley, sade
den unga flickan med ett glättigt skratt. Jag sa åt era
systrar, att ni skulle nog inte känna igen mig — det var
alldeles omöjligt, sa jag, då vi bara såg varann ett par
minuter där ute i Clapham. Och ni är förstås förfärligt
förvånad åt att se mig här.
— Jag är mycket glad åt att få se en vän till mina
systrar, sade Shelley med allvarlig artighet. Jag hoppas
ni har hälsningar från dem?
— Ja, det är just vad jag har. De får ju inte gå ut
annat än med någon av lärarinnorna, men jag får ibland
resa till min far, som bor här nära vid Chapel Street, och
så lovade jag att gå upp till er och lämna det här.
Hon räckte fram ett litet paket.
Shelley öppnade det. Det innehöll ett brev från hans
syster Mary — med ett tillägg skrivet med Hellens
barnsliga stil — och några mynt, insvepta i silkespapper.
— Kära Bysshe, skrev Hellen, Mary säger, att du har
visst ingenting att leva av nu, och vi tycker det är så
rysligt att du kanske är hungrig, och därför skickar vi dig
så mycke vi har. Köp dig några pepparkakor, för det är
så gott, och några ankarstockar, för dem blir man så mätt
av. Din tillgivna syster Hellen.
— Kära lilla Hellen, mumlade Shelley och log, allt
under det tårarna ej voro långt borta. Hans rara små
systrar —–
Miss Harriet reste på sig.
— Skall ni redan gåf frågade Shelley med en viss
missräkning i tonen. Kan ni inte sitta kvar en stund?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
