Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning om “Makten och själen“, af Professor Nathan Söderblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
människan och de enligt hennes föreställning henne öfverlägsna djuren,
innan hon på dessa väsen tillämpar själsföreställningen. Bästa
beviset är, att sedermera äfven gudar och andar ha själar — se
denna bok sid. 24. Lefvande väsen uppstå i djur- eller
människogestalt i förbindelse med bestämda naturföreteelser eller platser
eller sysslor. Svårt torde vara att afgöra, huruvida
“husbönderna“ i sibiriska stammars världsbild äro att förklara såsom
animatismens eller animismens skapelser. Bland de viljor och
mytiska väsen, som komma att befolka den primitives värld, äro
åtskilliga icke knutna vid bestämda naturföremål eller områden.
Bland dem intages viktigaste platsen af de “fäder“ eller
tillverkare, som i djur- eller människoskepnad en gång gjort människor
och djur och inrättat mer därtill. Intet under, att de uppfattas
ej i stil med vanliga människor utan såsom mäktiga medicinmän
eller shamaner. — Animismen vet, att människan eger själar, och
eger däri en rikare möjlighet för sin världsförklaring.
Redan innan “makten“ vann burskap i religionsforskningen,
insåg mer än en, att animatismen och besjälandet,
animismen, icke kommer åt det för magi och religion egendomliga,
men väl spelar en oberäkneligt omfattande roll i
naturfolkens världsbild och i det mänskliga tänkandets historia. Nu
sälla sig allt fler till hypotesen om ett föranimistiskt stadium.
Man skrifver ofantligt mycket om “preanimismen“, men frågan
om förhållandet mellan “makten“ och “själen“ är därmed icke
besvarad.
En kontroll behöfves af de etnografiska uppgifterna. Ett
exempel. Tabu har sitt korrolat i mana. Visserligen betitlas en afdelning
i Frazers berömda verk: “tabu och själens faror“, och vi läsa där
(The golden bough3 II, 263) efter Römer, hvarför det är tabu att
klippa barnets hår helt och hållet. “Karo-batakerna på Sumatra
äro mycket rädda för att skrämma bort själen (tendi) hos ett
barn; därför, när de klippa dess hår, lemna de alltid en test
oklippt, dit själen kan taga sin tillflykt undan saxen“. Beror
sålunda tabu på själen? I vissa fall, på hvilka jag ej här har
anledning ingå, är det nog så. Men då är det vid närmare
eftersyn icke fråga om tabu i egentlig mening. När det gäller
egentlig tabufarlighet, inte andra försigtighetsmått, utgör själen i
regel en lätt skönjbar, senare tydning. Jag slår upp Kruijt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
